Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. (629.) 17 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 3
SVENSK LÄRARETIDNING,
27
digheter föreskrifva. Vid fullgörande af
denna skyldighet har d:r L. aldrig
kommit med några minutiösa eller strama
föreskrifter, väl vetande att lärarnes frihet
inom vissa gränser är ett hufvudvillkor
för ett framgångsrikt arbete.
Vid öfverläggningar med lärarne om
skolfrågor lyckas det honom nästan alltid
att sammanjämka stridiga meningar, och
detta icke af benägenhet för
kompromisser i och för sig utan på gruad af den
uppfattningen, att man bör söka göra det
bästa möjliga af allting. »Svårigheter»,
har han yttrat, »uppresa sig ofta för
uppnåendet af något gifvet mål, men försöken
att öfvervinna dessa, äfven om sättet är
något olika, äro ej ett arbete emot utan
ett arbete med.»
Under årens lopp har det ömsesidiga
förtroendet mellan inspektör och lärare allt
jämt tilltagit. Utan någon mellanhand
vänder sig hvarje lärare direkt till
inspektören i ärenden, som röra uppfostran och
undervisning, och man glömmer då lätt
förmannen för den varmhjärtade vännen
och rådgifvaren. (Det är egentligen endast
i fråga om yttre ordning, som förste
lärarne hafva någon befogenhet.) Förtroende
- icke misstroende - är en ledande
grundsats för d:r L. Han tager från början
för gifvet, att hvarje lärare är
samvetsgrann och plikttrogen, och först när
motsatsen visar sig, rättar han sina
åtgöranden därefter. När anvisningar och
erinringar behöfva gifvas, framställas de,
alltid på det mest osökta, finkänsliga och
grannlaga sätt, hvarigenom de sällan
förfela sin verkan och aldrig lämna kvar ens
något spår af bitterhet. En lärare från
annan ort, som vid ett tillfälle iakttog det
otvungna, naturliga sätt, hvarpå skolans
arbetare umgås med sin förman, huru de
oförbehållsamt och utan ceremonier
uttalade sin mening, yttrade: »Jag afundas er
edert förhållande till inspektören.»
Lärarnes ekonomiska ställning har gång
på gång förbättrats under medverkan af
d:r L. Härvidlag må särskildt nämnas
bestämmelserna om tjänstledighet för
sjukdom, hvarigenom blifvit fastställdt, att
endast en mindre del af lönen skall afstås
vid sjukdomsfall.
D:r L. är en varm vän af lärarnes
fortsatta utbildning. Så har han ställt i
utsikt framtida resestipendier, genom många
föredrag och inlägg gjort lärareföreningens
möten i hög grad lärorika och genom
skapandet af ett rikhaltigt bibliotek för
lärarne kommit dessa till hjälp i deras
sträfvan efter ökade kunskaper. 1880 och
1883 lyckades det honom att utverka
reseanslag för dem af lärarepersonalen, som
ville besöka de nämda år i Stockholm och
Uppsala anordnade skolmötena.
Men vi måste afbryta vår framställning,
hvilken, så ofullständig den än är, dock
torde lämna åtminstone en antydan om det
sätt, hvarpå d:r L. fattat sin uppgift som
folkskoleinspektör.
*
Då d:r Lyttkens i öfvermorgon fyller 50
år, har han i 17 Va års tid varit
Jtforrkö-pings folkskolors styresman. Det är att
hoppas, att han ännu i många år må ägna
sin tid och sina krafter åt dessa
folkskolors utveckling.
Wann die Natur will kniipfen und erbauen,
dann liebt in stillen Tiefen sie zu walten;
geweihten einzig ist vergönnt zu schauen,
wie ihre Hand den Friihling mag gestalten,
wie sie erzieht zu Eintracht und Verlrauen
die Kinder frun in dunkeln Aufenthalten.
Nur wann sie will zerstören und erschiittern,
erbraust sie in Orkanen und Gewittern.
(Uhland.)
Men »zerstören und erschiittern» är
något fullkomligt främmande för
naturvetenskapsmannen-skolmannen Lyttkens,
verksamhet. J. Cg.
FÖR DAGEN.
Folkskollärarnes lönefråga
har nu fått hvila sedan år 1891, då hr
Aug. Henricson i Karlslund m. fl. i
riksdagen väckte motioner, som afsågo att
förbättra lärarepersonalens ekonomiska
ställning, hvilka motioner dock icke
föranledde annan åtgärd än att det sjunde
hundradet blef obligatoriskt efter fem års
oförvitlig tjänstgöring.
Med tacksamt erkännande af det steg
i rätt riktning, som därigenom togs, kan
man dock icke anse frågan för
närvarande affärdad genom denna åtgärd. För
hvarje opartisk bedömare måste det vara
uppenbart, att folkskollärarens lön ännu
hvarken utgör skälig ersättning för hans
svåra och ansvarsfulla arbete eller ens
räcker till nödtorftig bärgning, ifall
familjen är större. Hvar och en vet också,
att för en familjefader behofven ökas
med åren, så att det, som är knappt
redan i början, blir helt och hållet
otillräckligt längre fram. Bevis härför äro
så ofta anförda, att de icke ånyo behöfva
upprepas.
*
Ehuru utsikterna till en förbättring för
närvarande äro föga ljusa, anse vi oss
dock nu vid den nya riksdagsperiodens
början böra bringa frågan på tal, på det
ingen må tro, att den är glömd, därför
att den varit gömd.
Hvad som närmast bör åstadkommas
synes oss vara ett andra ålderstillägg af
100 kr. för lärare eller lärarinna, som
oförvitligt tjänstgjort i minst 10 år.
Blefve ett sådant beviljadt och
kofodersersättningen fastställd till minst 100 kr.
för år, våga vi tro, att lärarne för
närvarande skulle finna sig ganska belåtna;
ty deras anspråk äro ingalunda stora
och obilliga.
Efter hvilka grunder det nya
ålderstillägget borde utgå - antingen helt och
hållet från staten eller efter samma
princip som förut - må ju riksdagen
bestämma. Dock synes det förra
alternativet af många skäl böra föredragas.
*
Huru mycket ett dylikt ålderstillägg
skulle kosta staten, kunna vi icke nu
med bestämdhet uppgifva. Härför
saknas nödigt statistiskt material. En an-
tydan om den ungefärliga kostnaden kan
dock med ledning af tillgängliga
uppgifter lämnas.
Enligt den vid 1893 års riksdag
afgifna »berättelsen om hvad i rikets
styrelse sedan sista lagtima riksdags
sammanträde sig tilldragit» utgjorde den vid
folkskolorna anställda lärarepersonalen
vid 1891 års slut 6,159. Under
förutsättning att samma proportion skulle
fö-refmnas nu som år 1885, då de, som
innehade minst 10 ordinarie tjänsteår
utgjorde 48 % af hela antalet, skulle i
rundt tal 3,000 lärare och lärarinnor
komma i åtnjutande af ifrågavarande
ålderstillägg. Skulle detta helt och hållet
utgå från staten, kräfdes alltså ett
statsanslag af 300,000 kr. årligen för
ändamålet. Om åter, på samma sätt som i
fråga om det sjunde hundradet,
kommunerna skulle bidraga med en tredjedel äfven
till det åttonde hundradet, blefve statens
utgift härför endast 200,000 kronor.
Att förstnämda summa är ganska
betydande, skall ej nekas, men den utgör
dock endast tiondedelen af hvad en
pansarbåt kostar, det vill säga: med
kostnaden för en pansarbåt skulle staten
kunna i 10 år bereda folkskolans
lärarekår den här ifrågasatta löneförbättringen.
Dessutom torde det ej förtänkas lärarne,
att de fortfarande trygga sig vid ett
kungligt löfte, som gafs dem för fem år
sedan och som då fyllde dem med glada
förväntningar, nämligen att en del af de
ökade inkomster, som de nya och
förhöjda tullarne troddes komma att
tillföra statsverket, skulle komma
folkundervisningen till godo.
En och annan, som icke närmare satt
sig in i folkskollärarnes villkor, kommer
måhända med den ofta hörda
invändningen: »Folkskollärarne hafva så stora
löner». Till belysning af detta spörsmål
kunna vi icke underlåta att delvis
återgifva en skrifvelse, som kom oss till
hända från en lärare kort före jul. Han
skrifver bland annat:
Min lön är 700 kr. + 100 kr. för kofoder och
100 kr. för slöjdskola, tillsammans 900 kr.,
således af de bättre skollärarelönerna på
landet. Men den är otillräcklig för mina och
familjens behof, och det förstår Ni nog, då jag
nämner, att familjen utgör 9 personer. Om
nu än lefnadskostnaderna kunna nedbringas
till 2 kr. på dag, d. v. s. endast 222h öre på
dag och person, så blir dock detta 730 kr. på
år. När så det går ungefär 30 kr. till skatter,
23,33 kr. till änke- och pupillkassan och 50
kr. till en mindre tjänstflicka, så återstår
endast 66 kr. 67 öre till kläder, böcker, tidningar
m, m. När jag så har en lifförsäkringspremie
att betala å 84 kr., så inses lätt, att här
tarfvas sparsamhet i hög grad för att få »den
stora lönen» att räcka till.
Mycket måste man ock försaka. Så t. ex.
hålles i dag ett skolläraremöte i X., och fastän
biljetten dit kostar endasj; 60 öre och middag
kanske l krona, så måste jag dock stanna
hemma af sparsamhetsskäl.
Däremot är det ingen försakelse att undvara
starka drycker och tobak. Jag har icke
druckit ett glas öl sedan 1878 och icke köpt en
cigarr eller något annat af tobak på många år.
Mina biförtjänster äro såsom extra predikant
vid N. N. missionssällskap samt såsom agent
för tvänne försäkringsbolag. Utan dessa bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0031.html
