Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (633.) 14 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 7
föreställningar. Att göra lärjungen
hemmastadd häruti är en nödvändig
förutsättning för all följande undervisning. Man
invänder måhända, att en inledningskurs i
detta syfte är onödig, emedan barnen från
det dagliga lifvet äga en dylik kunskap.
De äro redan förut förtrogna med hvad
som menas med ström, sund, haf, fjärd,
kanal o. s. v., och det enda, som skulle
behöfvas, vore, att man på globen eller
kartan visade dem, huru dessa saker
betecknas. Erfarenheten visar emellertid, att
lärjungarna vid geografiundervisningens
begynnelse hafva inga eller alldeles oriktiga
föreställningnr om dessa geografiska
begrepp. Det visar sig vara alldeles
nödvändigt att noga tillse, att de få något så
när exakta föreställningar om dem. Man
bygger i annat fall på lösan sand, och den
följande undervisningen kommer att sväfva
i luften.
Då blir frågan, huru detta skall tillgå.
Två hufvudvägar hafva härvid blifvit
anlitade. För det första har man sökt lära
barnen, hvad som i allmänhet menas med
uttrycken flod, älf, ström o. s. v. och med
hvilka kartografiska tecken dessa slag af
föremål betecknas. Barnen få så att säga
inlära en geografisk ordbok. Förr gaf man
dem för detta ändamål helt enkelt en
geo-graiisk ordlista. Sålunda hette det i
läroböckerna: »Ö är ett land, som på alla
sidor är omgifvet af vatten» o. s. v. Detta
sätt är kolossalt tråkigt och gifver
anledning till vilseledande föreställningar. Så
har t. ex. »fjärd» en helt annan betydelse
i Stockholmsskären än i Bohuslän,
Trollhätte kanal och Engelska kanalen äro
»ka-rialer» af olika slag o. s. v. Man har
därför sökt förbättra framställningen genom
att utvidga definitionerna till små
beskrifningar och skildringar, illustrerade genom
idealiserade bilder. Uti fröken Anna
Whit-locks: »Barnens första geografi» har denna
plan på ett utmärkt sätt blifvit utarbetad
och genomförd. Enligt samma grundtanke
har man ock sökt förmedla öfvergången
till kartan. Ett visst begrepp, t. ex. en
flod, illustreras genom en allmänbild af en
flod, och bredvid denna allmänbild ställer
man sedan en karta öfver samma flod.
Kronan på verket sätter man genom
att sammanföra allmänbilderna till en
helbild, ett hopkonstrueradt landskap, försedt
med geografiska föremål af alla slag: ett
helt af den mest naturvidriga verkan.
En inledningskurs af detta slag
förefaller mig föga tilltalande. Säkert är, att om
man försökte tillämpa denna metod inom
naturkunnighets- eller
historieundervisningen, så skulle alla vara tämligen ense om,
att metoden vore misslyckad. Enligt min
mening lämpar den sig lika litet för
geografiundervisningen. Man bör icke börja
med öar, uddar, vikar, floder och berg i
allmänhet, utan med bestämda konkreta
fö-remål af detta slag, sådana som barnet
själft kan åskåda. Äfven i detta ämne
skola varseblifningarna vara urämnet till
kunskapen, af varseblifningarna kunna då
bildas verkliga föreställningar, så att orden
och tecknen få lif och icke blifva döda
symboler.
Jag kommer således till den åsikten, att
man bör utgå från hemortskunskap, en
åsikt, som väl lyckats blifva gängse i teorien
men i ytterst ringa utsträckning kommit
till utförande i praktiken. Den »hemort»,
hvars kännedom kan bilda det konkreta
underlaget för geografiundervisningen,
fattar jag såsom den del af jorden, som
barnet personligen under sitt dagliga lif kan
iakttaga, och den kan således icke anses
liktydig med »det egna landskapet». Olika
trakter lämpa sig i högst olika grad för
sådan hemortsundervisning. Genomförbar
är den dock öfverallt. Viktigt är, att vid
denna undervisning barnet göres förtroget
med kartan, helst så att den omedelbara
varseblifningen, bilden och kartan komma
så nära hvarandra, att deras samhörighet
blir fullt tydlig och klar. Kartbilden öfver
hemorten bör icke gifvas lärjungarna, utan
dessa böra få vara med om dess tillkomst
eller ännu bättre biträda härvid. Kartan
skulle härigenom upphöra att vara ett
mysterium, som den nu så ofta är.
Några principiella skäl mot en
inledningskurs anslutande sig till hemorten hafva
mig veterligen ej framställts. Däremot
ställa sig onekligen en hel mängd
praktiska svårigheter i vägen för saken. En
sådan svårighet är, att
hemortsundervisningen saknar och helt naturligt måste sakna
litteratur. Läraren måste själf författa
beskrifningen och rita kartan. Detta har sig
icke alltid så lätt, och därför stannar
denna undervisning ofta på papperet. Därför
har ock det andra slaget af
inledningskurser, de som bestå af allmänskildringar och
som kunna finna sitt uttryck i en bok,
större utsikt att vinna terräng.
Den teckningsfärdighet, som behöfves
för uppgörande af en enkel karta, kan nog
hvarje lärare med god vilja och någon
tilltagsenhet förvärfva. Bristande färdighet häruti
förorsakas däraf, att teckningen såsom
undervisningsmedel är okänd vid våra
lärarebildningsanstalter. Då
hemortsundervisningen först officiellt förordades i vårt land,
borde vederbörande hafva så ordnat
seminarieundervisningen, att de utgående
lärarne ägde de nödiga förutsättningarna för
att kunna undervisa i det nya ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
