Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. (634.) 21 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
SVENSK LÄKARETIDNINa
N:r 8
samhet, högmod och motsträfvighet. Från
en kommun anföres rörande det förvända
i en del föräldrars åsikter om uppfostran
följande exemplifierande uttalande:
»Såsom barn ville icke lille Per ha aga, och
då det ansågs som synd att reta barnen
till vrede, så kan man ej undra på, att
lille Per anses och anser sig själf för stor
att behöfva lyda ett godt råd.»
Beträffande hemmens förhållande till
skolan klagas allmänt öfver bristen på
samarbete och förtroende, hvilket måste
verka förlamande på skolan, eller, där
förtroende finnes, öfver den ganska
allmänt gängse föreställningen, att i och
med detsamma barnet intagits i skolan,
upphör hemmets förpliktelser rörande
uppfostran, och hela ansvaret för de
ungas vidare utveckling kastas på skolan.
I kyrkorådens och länsmännens
utlåtanden betonas starkt, att skolans ställning
till hemmen i afseende på uppfostran icke
k,an vara någon annan än
medhjälparin-nans. Och härför kräfves nödvändigt och
i första rummet det bästa samförstånd
mellan läraren och barnens målsmän. Ett
motsatt förhållande synes dock
mångenstädes vara rådande.
På tal härom vill ett kyrkoråd »icke
lämna oanmärkt, att då läraren sin plikt
likmätigt ser sig uppfordrad att beifra och
straffa ett barns framträdande odygder,
föräldrarna ofta i spotska och hotande
ordalag tillrättavisa honom därför». Och ett
annat kyrkoråd anför, att »om läraren,
då goda ord och förmaningar ej hjälpa,
nödgas taga till riset, kan han vara säker
om att stämmas inför rätta och blifva
skymfad».
»Till skolan medför ynglingen», säger
en länsman i sitt utlåtande, »sitt
egensinne och sin själfviskhet. Skolgången blir
oregelbunden, ordning och skick iakttages
ej ens å lärorummet, där läraren i de
flesta fall står redlös mot barnen, som vid
den minsta tillrättavisning få medhåll
hemma, där läraren framhålles såsom orättvis
och elak.»
»Föräldrarna», yttrar en annan, »klandra
lärarens åtgöranden i barnens närvaro,
förmenande, att ingen annan än de själfva
hafva rätt att bestraffa. Så vänja sig
barnen att i läraren se ej en person, som
vill deras väl, utan snarare en tyrann, en
fiende, hvilken de böra motarbeta.»
I samma anda gå utlåtandena från flera
håll. Ja, det förekommer icke blott
uppgifter om, att föräldrar taga barnens parti
gent emot läraren, utfara mot honom i
hårda beskyllningar och stundom draga
honom inför domstol, utan äfven att
barnen rent af uppmanas att sätta sig upp
emot läraren. Det säger sig själft, att
skolan, trots de allvarligaste bemödanden, icke
kan åstadkomma några varaktiga frukter
till de ungas befästande i det goda, då
hemmen på detta sätt nedbryta, hvad man
i skolan mödosamt söker uppbygga.
*
I flera af de till kommittén ingifna
utlåtandena beröres äfven skolans tipp f ost-
rände verksamhet såsom i vissa fall en
af orsakerna till det mindre goda
tillståndet Härvid framhållas dels vissa
delar af själfva undervisningen och dels
de reglementariska bestämmelser,
hvarigenom lärarens myndighet i afseende på
utöfvandet af tukten på ett betänkligt
sätt blifvit kringskuren.
I afseende på undervisningen yttrar en
domhafvande: »Själfva den
kristendomskunskap, som enligt gällande föreskrifter
skall bibringas det uppväxande släktet och
som borde på detta hafva ett förädlande
inflytande, är af beskaffenhet att verka
motsatsen. Det enkla begreppet kväfves
af dessa för barn som för gammalt folk
obegripliga, på all religiös känsla blottade,
teologiska spetsfundigheter, som innefattas
i den s. k. katekesen, hvilken förnuftiga
väsen tvingas att pina i sig på samma
sätt, som papegojor lära sig tala. Att
rättskänslan icke väckes eller tilltalas af
dylika minnesläxor, torde vara lika
ursäktligt som naturligt. Den, som vill se ett
frö uppspira, täcker det icke med sten;
den, som vill utveckla det goda inom en
människa, bör icke handia oklokare. Det
första, som borde göras till förekommande
af brott, vore således att redan från
barndomen bibringa det uppväxande släktet en
begriplig religionskunskap, som tilltalade
både förstånd och känsla, som praktiskt
lärde och inskärpte i medvetandet, att det
goda bör göras för sin egen skull och icke
af något slags beräkning - och det onda
undvikas därför, att det är orätt och icke
af fruktan för straff. Genom en lefvande
undervisning härom skulle ungdomen vinna
en moralisk styrka, som nu saknas, och
hvarken öfvertala andra eller låta
öfvertala sig att begå eller deltaga i brott,
något som nu ofta händer.»
I ett annat yttrande säges, att »i
skolan torde måhända en mera lefvande och
målande framställning af kristendomens
kärleksbud,, en framställning, som genom
enkelhet och lättfattlighet bättre kunde
tilltala barnens förstånd och sinne, blifva
mera fruktbringande än den torra
utanläs-n in gen».
»Bokligt vett», yttras på ett annat ställe,
»meddelas i skolan vanligen på ett
beröm-värdt sätt, men skolans uppfostrande
skyldighet lämnas i allmänhet åsido; barnen
få icke på praktiskt och ändamålsenligt
sätt lära sig skyldigheter mot föräldrar,
lärare, sig själfva och samhället, hvarjämte
begångna fel och förseelser icke straffas
med tillräckligt eftertryck.» Ändtligen
menar man, att »ingen kunskap i den
borgerliga lagen meddelas i skolan; det är
först vid domarebordet, som brottslingen
får klart för sig det straff, hans gärning
medför».
Angående inskränkningarna i lärarens
bestraffningsrätt är den meningen allmän,
att dessa äro till skada. Så yttras på ett
ställe: »Äfven det allt för småaktiga
regle-menterandet beträffande lärarens tukträtt i
skolan torde i sin mån bidraga till att
alstra uppstudsighet och själfsvåld hos ett
uppväxande släkte.» Det är därför
nödvändigt att borttaga »sådana bestämmelser,
hvarigenom läraren hindras från
utöfvandet af ett hälsosamt uppfostrande
inflytande på de unga».
»Slappheten visar sig i skolan», anföres
på ett annat ställe, »där den allvarligt
bestraffande myndigheten förmenas läraren,
hvilken i stället ofta blir utsatt för
klander från klemande föräldrar». Och på ett
tredje ställe: »Friare händer bör lämnas
åt läraren och skolrådet, då det gäller
utdelandet af aga, så att läraren må våga
aga ett vanartigt barn utan att riskera
blifva dragen inför rätta och stämplas som
tyrann.»
#
En stor del af de myndigheter, som
yttrat sig i frågan, hafva sålunda
kommit till det resultat, att orsakerna till
de särskildt inom Gäfleborgs län
förekommande missförhållandena äro att
söka bland annat uti hemmens
förhållande till skolan och uti skolans
undervisande och tuktande verksamhet.
Hvart det leder, då de ungas sämre
böjelser få tämligen obehindradt utveckla
sig, allra helst om skolans myndigheter
indirekt genom likgiltighet eller mera
direkt genom att taga parti för
oförståndiga och klemiga föräldrar rent af
motarbeta skolan i hennes sträfvanden att
utveckla barnens pliktkänsla, därpå har
man särskildt under senaste året haft
ganska nedslående exempel.
I sitt till länsstyrelsen afgifna
betänkande har kommittén föreslagit åtskilliga
medel till det ondas afhjälpande. Såsom
naturligt är anser kommittén de mest
verksamma åtgärderna böra bestå uti
undanrödjande af det ondas orsaker.
Sålunda bör beträffande det, som i
ofvanstående redogörelse anförts, hemmen
ägna barnen en sorgfälligare och mera
vårdad uppfostran till lydnad, dygd och
goda seder, samt icke undandraga sig
det samarbete med skolan, som är af
så stor vikt för åstadkommande af ett
godt förhållande dem emellan. Skolan å
sin sida bör arbeta på grundläggandet
af en fast karaktär hos de unga och
hafva till ögonmärke, att en människa
med kunskaper men utan karaktär och
utan sedlig grundval blir lätt en lekboll
för tidens vindkast och frestelser till det
orätt är.
*
Med denna redogörelse för kommitténs
åtgöranden i några skolan vidkommande
punkter hafva vi velat framkalla
uppmärksamhet på ifrågavarande
angelägenhet äfven på andra orter. Inom
Gäfleborgs län har intresset för skolväsendet
varit och är fortfarande ganska stort,
och detta intresse har tagit sig uttryck
icke minst genom den verkställda
undersökningen om det öfverklagade ondas
utsträckning och orsaker. Äfven om på
de flesta andra orter missförhållandena
af en eller annan anledning icke
framträdt i så bjärt gestalt, som här synes
vara fallet, så lärer man dock icke ett
ögonblick kunna betvifla deras tillvaro.
Det gäller då att i tid sätta en damm
för det ondas vidare utveckling och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0100.html
