Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (642.) 18 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
SVENSK LÄRAEETIDNING.
N:r 16
under förutsättning att, i tanke att m. fi.
dylika, sättes komma framför hela uttrycket, så
vida ej substantivet är bestämdt t. ex. i det
fallet, på den grund, i hvilket fall komma
sättes framför att.
Man kunde väl frestas kalla sådant
hår-klyfveri. Ett inskjutet den eller det vållar,
att uttrycket skall räknas till en annan
sats, äri om den eller det ej står där.
Ex.: Jag skall komma, under förutsättning
att du hämtar mig.
Jag skall komma under den förutsättningen,
att du hämtar mig.
Kan man i ena fallet hafva komma
framför att, må det väl gå för sig att hafva
det på samma ställe i andra fallet. Eller
vill man nödvändigt i ena fallet ha
komma framför hela uttrycket, så går väl
samma sak an äfven i andra fallet.
Onödigt invecklad synes ock
Interpunktionen blifva genom en anmärkning å
sid. X:
Förenas satserna genom sådana uttryck som
/ det att, på det att, under det att, till dess
att, än att, så att, därför att, därigenom att,
rörande det att, beträffande det att m. fl.
sättes komma framför hela uttrycket. Skulle
innehållet fordra, att det pronomen eller adverb,
som kommer omedelbart framför att, starkt
betonas, sättes komma framför att.
Hvem skall väl bestämma, om
innehållet fordrar, att ordet framför att betonas?
Om man skrifver: »Han var ledsen, därför
att du icke kom», så blir det väl nästan
alltid en smaksak, om därför skall betonas
eller ej.
Det är ej så värst många år sedan, då man
i språklärorna sammanslog prepositioner,
konjunktioner och interjektioner och kallade
dem partiklar. Nu har man skilt dem åt, och
det må ju vara riktigt, men
läsebokskommittén går ett steg längre: den gör
säkerheten i interpunktionen beroende af
säkerheten i kännedomen om prepositionerna.
Regeln, att fullständiga satser skola skiljas
med komma, har nämligen fått följande
undantag: »När en bisats styres af en
preposition, afskiljes den icke rned komma
från den öfriga meningen». Det är ett
undantag, hvars nödvändighet eller nytta
vi hafva svårt att förstå. Om man vill
försvara det med, att prepositionen
tjänstgör i st. f. komma, så måste väl samma
vitsord äfven gifvas åt konjunktionen. Man
skulle alltså på den grunden äfven kunna
få det undantag, att satser, som äro
förenade genom en konjunktion, ej skola skiljas
medelst komma. Gällde ett sådant undantag
endast genom samordnande konjunktioner
förenade satser, så vore detsamma kanske
att föredraga framför det undantag,
kommittén gjort. De samordnande
konjunktionerna äro till sitt antal färre än
prepositionerna, deras karaktär fatta barnen
mycket lättare, de förra göra tjänst som
komma lika mycket som de senare.
Härigenom hade man ock varit ifrån den
regel, som nu är en stötesten för så många
barn, att komma bör stå framför en
samordnande konjunktion, då den följande
satsen är fullständig, men ej, då den är
ofullständig.
Märkvärdigast förefaller det anmärkta
undantaget, då den med preposition styrda
bisatsen råkar vara försats.
Ex.: Kort efter sedan vi sett masugnen vid
Sten fingo vi höra hammarslagen vid Hult.
Om man alltså skrifver en sats liknande
den första i anförda exempel, är ej nog
med, att man känner, det en sats är slut
och en ny börjar; man måste äfven gå
tillbaka och se efter, om det stod någon
preposition eller ej i början på satsen för
att därefter rätta sin interpurfktion. På
sådana ställen åtminstone synes ju
prepositionen ej rimligtvis kunna ersätta komma.
Men frän det nämda undantaget har
kommittén ock yjort undantag, ehuru man
endast finner det af exemplen. Efter
kommitténs regel skulle ju ej något komma
finnas i följande mening:
Han ville taga reda på, hvilken som var
förman för arbetarne.
Men komma är satt där, och
förklaringen får man inom en parentes, där det
står: »= efterforska». Då alltså »taga
reda på» kan uttryckas genom ett verb
utan preposition (låt vara, att det äfven
blir ett verb af annan stam), skall komma
nyttjas, äfven om preposition är anv7änd.
Begagnar man ett prepositionsuttryck, måste
man alltså för hvarje gång noga
undersöka, om det på något sätt kan
förändras, så att preposition ej behöfver
användas. Därför sättes naturligtvis komma i
följande mening:
Han talade om, att han skulle resa.
Men skrifver man:
Länge talade man här i bygden om huru
djärft han klättrade i bergshöjderna,
anser kommittén, att man där ej kan
ersätta »talade om» med »omtalade», och
därför sättes ej där komma.
Vi gå vidare. Om man ej in i minsta
detalj analyserar satserna, sättes nog
komma i följande meningar:
Hvad tror du att jag gjort i dag?
Hvarigenom tror du att han vunnit sitt
anseende?
Kommittén sätter ej komma och
grundar det på följande regel å sid. XI:
»Sammandragna satser skiljas ej medelst
komma, emedan de hafva en eller flera
satsdelar gemensamma». Regeln är ju i och
för sig riktig. Men menar man, att barn
och vanligt folk skola vid skrifningen tänka
på, att sådana satser ha en gemensam
satsdel, då torde man begära för mycket
af båda två.
A sid. XII finnes följande regel: »En
med hufvudsatsen sammandragen bisats
skiljes ej från hufvudsatsen genom
komma». Den tarfvar fem förklarande
anmärkningar, af hvilka den första lyder:
»Adverbiala predikativ (förkortade bisatser)
afskiljas icke genom komma.» Adverbiala
predikativ, hvad är det V I hela Sundéns
språklära hafva vi ej funnit den termen.
Det förklaras vara förkortade bisatser, men
ackusativ med particip eller fristående
satsförkortning och ackusativ med infinitiv äro
ju ock satsförkortningar, men dessa
räknas dock ej af kommittén till adverbiala
predikativ. De flesta exemplen härpå äro,
hvad vi förut kallat attributiv
satsförkortning eller participialkonstruktion. Men andra
uttryck, som också förr kallats attributiv
satsförkortning, räknar kommittén ej dit
utan kallar dem adjektiv-attribut. Skrifver
man:
Utmattad af hunger och törst vandrade
And-rokles omkring,
eller: Androkles vandrade omkring utmattad
af hunger och törst,
så kallas satsförkortningen där abverbialt
predikativ. Men skrifver man:
Androkles, utmattad af hunger och törst,
vandrade omkring,
så kallas samma uttryck adjektiv-attribut.
Visserligen blir det en liten skillnad, om
uttrycket står på ena eller andra stället.
I sista exemplet skulle det ju omöjligt
kunna kallas adverbialt predikativ. Men
skillnaden är ej .större, än att denna
satsförkortning förut endast haft ett namn och
följt en regel för interpunktionen
oberoende af den plats, den haft. Nu däremot
gifves den regeln, att adverbiala
predikativ ej afskiljas, men att adjektivattribut,
som står strax efter sitt tingord, bör
afskiljas. Fristående satsförkortning
afskiljes icke.
Den sista anmärkning, vi nu skola
framställa, gäller en regel på sid. XV, som
lyder:
Förklaringar, hänvisningar, anmärkningar,
som inskjutas i en sats utan att egentligen
vara någon del af denna (parenteser), skiljas
från den öfriga satsen genom komma (eller
parentestecken eller tankstreck).
Regeln i och för sig må ju vara riktig,
men tillämpningen af densamma är svår
att förstå. Andra exemplet lyder:
Vid sin död, 1632, var Gustaf Adolf 38 år
gammal.
1632 är här afskildt med komma. Det
skall alltså vara något, som inskjutes utan
att egentligen vara någon del af satsen.
Men enklast är väl att anse det som ett
till satsen hörande adverbial. Om man
säger: »Vid sin död förra året, vid sin
död för ett år sedan, vid sin död 1893»,
så måtte väl »1893» vara adverbial och
höra till satsen lika mycket som uttrycken:
förra året, för ett år sedan. På sid. XIII
finnes den regeln, att adverbial ej
afskiljas med komma. Hvarför då ej tillämpa
denna regel äfven på det adverbial, som
uttryckes genom ett årtal?
Ännu några ex. på tillämpningen af den
nämda regeln på sid. XV:
Männen gingo i en lång rad, den ene efter
den andre.
Karl mötte fienderna och slog dem, den ene
efter den andre.
Dessa kommo fram den ene efter den andre.
De andra följde efter hurtigt led efter led.
I de två första exemplen är »den efte
efter den andre» afskildt, i det tredje
exemplet icke. Det är, som vi se, en så
hårfin skillnad mellan det, som kommittén
kallar adverbial, hvilket ej bör afskiljas,
och det, som den kallar förklaringar,
hänvisningar, anmärkningar, som inskjutas utan
att egentligen vara någon del af satsen, att
det synes svårt att förstå, huru man skulle
kunna för hvarje särskildt fall våga
bestämma det och vara säker på, att det vore
rätt enligt kommitténs mening.
Vi tro, att de flesta, som läsa
förevarande interpunktionslära, skola få det in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
