Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. (643.) 25 april 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 17
SVENSK LÄRARETIDNING.
207
samt att utbilda folkskolorna därhän, att
de skulle kunna, medelst den
undervisning de lämnade, ersätta den eller de af
läroverkens lägsta klasser, man ville
borttaga.
Hvad som härmed skulle vinnas vore,
dels att folkskolan med den nya uppgiften
erhölle en mäktig väckelse till lifskraftig
utveckling, dels att det svåra valet af
lef-nadsriktning, som förelägges barnet vid
valet mellan så väsentligt olika organiserade
undervisningsanstalter som folkskolorna och
de allmänna läroverken, kunde framflyttas
till något högre ålder, och dels att de
sociala åtskillnader i den offentliga
undervisningen, som anses blifvit under de
nuvarande förhållandena nedförda i till och
med barnavärlden, skulle undanrödjas.
Men mot en så beskaffad bottenskola
kan framhållas, att folkskolans och de
allmänna läroverkens uppgifter äro
väsentligen olikartade. Folkskolans uppgift är att
intill en viss ålder, hvilken man bestämt
till det 14:e året, bibringa barnen ett visst
afslutadt mått af allmän bildning, och i
öfverensstämmelse härmed är äfven
hennes undervisning anordnad. De allmänna
läroverkens uppgift åter är att utöfver
omfånget för folkskolans verksamhet meddela
medborgerlig bildning äfvensom
grundlägga de vetenskapliga insikter, hvilka vid
universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas.
Men häraf följer med nödvändighet, att
läroverkens lägre klasser måste stå i ett
organiskt samband med de högre, hvadan
följaktligen dessa lägre klasser, om de
bort-toges, icke utan snart sagdt oersättlig
förlust för läroverken skulle kunna ersättas
af folkskolan på annat sätt än därigenom,
att undervisningen i folkskolan ställdes i
ett organiskt samband med undervisningen
i läroverkens lägre klasser och
mellanklasser, hvilket åter skulle blifva till största
skada för folkskolan, enär hennes
hufvudändamål därigenom helt och hållet
förrycktes.
Med afseende på de mål, bottenskolans
vänner tro sig kunna vinna, torde äfven
befogade anmärkningar kunna göras. Det
är fara vardt, att den kraftiga utveckling,
folkskolan skulle få, blefve en utveckling
utåt men icke inåt, och visst är, att den
aldrig skulle kunna åstadkommas utan
mycket stora kostnader, i det att de redan nu
i och för sitt undervisningsväsen hårdt
betungade kommunerna skulle nödgas öka
lärarnes antal och ombygga sina skolhus,
hvilka i allmänhet blott innehålla ett enda
klassrum, så att de blifva försedda med
flera skilda sådana. Valet för skolbarnen
af lefnadsriktning torde knappast blifva
lättare vid det 12:e året än vid det 9:e.
Talet om de sociala åtskillnaderna vid den
offentliga barnundervisningen vederlägges
därmed, att folkskolorna redan nu besökas
af barn ur alla samhällsklasser, och att
de allmänna läroverken med sin
kostnadsfria undervisning allt ifrån sin första
begynnelse hållit sina portar vidöppna för
de mindre bemedlades söner lika så väl
som för de mera burgnes.
Men i andra, icke mindre beaktansvärda
hänseenden skulle bottenskolan medföra
verkliga faror. Att lärjungeantalet vid våra
universitet och högre tillämpningsskolor är
större än landets behof kräfver, har länge
vållat oro, men ännu större skall detta
antal blifva, om ett större antal af den
uppväxande ungdomen genom folkskolornas
förvandling till bottenskolor förleddes till
att ingå i de allmänna läroverken. På
samma gång äfventyras, att ett större
tilllopp af mindre väl förberedda
inträdessökande skall efter hand sänka
inträdesfordringarna och därmed skolans hela nivå.»
*
Öfver dessa betraktelser skulle mycket
vara att säga.
Till en början måste det anses
fägne-samt, att krafvet på »folkskolan såsom
bottenskola» här ej blifvit betecknadt
såsom ett »modernt påhitt», »ett ny
modigt slagord» o. s. v. I utskottet hafva
suttit skolmän, som vetat, att de här
hafva att göra med en gammal tanke,
lika gammal som folkskoletanken själf.
I ett annat afseende lämnar utskottet
däremot samma vilseledande
framställning rörande reformens syfte, som man
ofta förut varit van att se. Ändamålet
vore, heter det, att folkskolan skulle
»ersätta» de lägre läroverksklasserna och
sålunda erhålla en »ny uppgift».
Hvar och en, som utan att låta sin
blick skymmas af inrotade fördomar sökt
sätta sig in i reformens innebörd, måste
emellertid inse, att den alldeles icke
velat gifva folkskolan någon ny uppgift
eller göra henne till ett ersättningsmedel
för något annat. Folkskolans uppgift är,
såsom utskottet själft riktigt angifver, att
intill en viss ålder, nämligen under den
egentliga barndomsåldern, bibringa
barnen ett visst afslutadt mått af allmän
bildning. Men alldeles samma uppgift
borde, enligt all sund pedagogik, äfven
de tre lägre läroverksklasserna hafva.
Äfven de borde afse en allmän bildning,
emedan på detta åldersstadium valet af
lefnadsbana och studieriktning icke med
någon grad af trygghet kan göras. Äfven
de borde gifva ett visst afslutadt mått
af bildning, enär stora massor af
lärjungar just efter deras genomgående
måste gifva sig ut i det praktiska lifvet. Att
den bildning läroverket skall meddela
betecknas såsom medborgerlig kan
naturligtvis icke skapa någon artskillnad
mellan läroverk och folkskola, ty att
äfven den senare måste gifva
medborgerlig bildning, därom lära väl alla vara
ense.
Den delen af läroverkets uppgift, att
det skall meddela dylik bildning utöfver
omfånget för folkskolans verksamhet samt
att det skall speciellt grundlägga de
vetenskapliga insikter, hvilka vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare
utbildas - denna del. af dess uppgift kan
rimligtvis icke afse någon annan ålder
än den, som kommer efter
folkskoleåldern, den som, för att använda stadgans
ord, ligger -»utöfver omfånget för
folkskolans verksamhet». Eller vill någon
pedagog i våra dagar verkligen längre
hålla på den meningen, att
undervisningen för 9-, 10- och 11-åringar kan och
bör speciellt afse de universitetsstudier,
som blott en mycket ringa procent af
dem i framtiden möjligen kan komma
att drifva?
Klart är, att undervisningen på ett
senare åldersstadium alltid bör stå i ett
organiskt samband med undervisningen
på ett tidigare. Häraf följer, att
undervisningen i läroverkets högre klasser icke
bör förutsätta någon annan bildning än
den, som lämpligen kan inhämtas under
barndomsåldern. Huruvida denna
bildning meddelas i »folkskoleklasser» eller
»läroverksklasser», det bör ur
pedagogisk synpunkt vara likgiltigt; den måste
i alla händelser vara afpassad efter
barnaålderns mottaglighet och behof samt
dessutom beräknad på utträde i
praktiska lifvet omedelbart efter
barndomsålderns slut. Läroverkets lägre klasser
kunna och böra alltså icke hafva något
väsentligen annat syfte än motsvarande
klasser i folkskolan, såvida de
nämligen ej skola vara på en gång
opedagogiska och opraktiska. Att försöka göra
dem »vetenskapliga» i någon annan
mening än äfven folkskolan måste vara det,
är att förrycka dem från deras
hufvudändamål.
Häraf framgår, att folkskolan genom
att blifva en gemensam bottenskola för
alla normalsinnade barn alldeles icke
skulle få någon »ny uppgift». Den
kraftiga utveckling, den skulle erhålla genom
att göras delaktig af föräldraintresset
inom alla samhällsklasser, skulle blifva en
utveckling i samma riktning, hvaruti den
nu arbetar och på grund af sakens
natur måste arbeta. Gifvet är. att denna
utveckling skulle blifva vida kraftigare
än nu, enär den skulle äga rum under
vida gynnsammare omständigheter. Men
alla föräldrar skulle ock hafva skäl att
därmed känna sig belåtna, icke minst af
det skälet, att de ej såsom nu skulle
behöfva välja lefnadsbana åt sina barn
vid nio års ålder utan kunde uppskjuta
därmed, tills de fyllt tolf.
Första kammarens utskott säger
visserligen: »Valet för skolbarnen af
lefnadsriktning torde knappast blifva lättare
vid det 12:e året än vid det 9:e.» Men
man skall hafva svårt att uppvisa ett
påstående, som mera uppenbart strider
mot all psykologi och all erfarenhet.
Tvärt om måste man väl säga, att de
fäder och mödrar skola vara oerhördt
skarpsynta, som med någon sannolikhet
kunna bedöma, huruvida deras nio-åriga
telningar lämpa sig för studievägen eller
icke, medan däremot den skall vara bra
skumögd, som i fråga om tolf-,
tretton-åririgen icke med betydligt större
trygghet kan våga ett omdöme härutinnan.
Särskildt för föräldrar på hndsbygden
skulle det dessutom vara en oskattbar
fördel att med hela tre år få uppskjuta
den tidpunkt, då de nödgas att skicka
sina barn in till läroverksstäderna och
anförtro dem åt andra människors vård.
Talet om den sociala åtskillnaden mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0213.html
