Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (645.) 9 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 19
SVENSK LÄRAEETTDNING.
233
som gjort, att den så att säga vunnit
världsrykte, har varit, att den handhafts af
pedagogiskt bildade lärare. Det har nämligen i
allmänhet varit folkskollärare, som vid sidan af
sin egentliga undervisning därjämte skött
undervisningen i slöjd. Det har helt naturligt så
gestaltat sig på grund af hittills gällande
bestämmelse, att statsbidraget icke utgår med
mera än 75 kr. för hvarje skola. Nu skulle
man utdela 75 kr. årligen för hvarje .afdelning
slcjdande gossar, oafsedt huru många
slöjd-afdelningar som hopas på en lärare och
oafsedt huru lärarne äro meriterade. Detta
fruktade tal:n skulle hafva till följd, att
slöjdundervisningen pä många ställen komme att öfvergå
från pedagogiskt bildade lärare till
handtverkare - något som tal:n icke trodde skulle
lända denna undervisning till fromma.
Denna princip om statsbidrag i förhållande
till lärjungeantalet är en fullständig nyhet. På
folkskolans öfriga områden utgår statsbidrag i
förhållande till antalet lärare och den tid de
tjänstgöra. Liknande princip borde tillämpas
här. Man kunde sålunda bestämma, att för
lärare, som undervisade en slöjdafdelning
under ett visst antal timmar, skulle utgå ett visst
statsbidrag, t. ex. 75 kr.; om han undervisade
två dylika afdelningar, så skulle statsbidraget
utgå med 150 kr. Men detta belopp borde
vara det maximum, som finge utgå till en och
samme lärare. Då skulle man icke riskera,
att slöjdundervisningen öfverginge från
pedagogiskt bildade lärare till handtverkare, och
man skulle då ock vinna, att statens bidrag
till slöjdundervisningen hölles inom rimliga
gränser., så att något blefve öfver för
flickornas slöjd.
I den k. propositionen framhålles vikten af
att så ordna förhållandena, »att statsbidraget
till främjande af undervisning i slöjd må
medföra ett så omfattande gagn som möjligt och
statsverket ej onödigtvis betungas med
utgifter därför». Detta är alldeles riktigt. Men
tal:n hemställde, om icke detta mål skulle
enklast vinnas genom att här införa enahanda
princip som på folkskolans öfriga områden
eller att skoldistrikten skulle vara obligatoriskt
skyldiga att med något huru ringa belopp som
helst bidraga i förhållande till statsanslaget.
För folkskollärare skall skoldistriktet bidraga
med minst ’/3, för småskollärarinna likaledes
med minst ’/3, för lärare vid fortsättningsskola
med lika mycket som staten. Nyss
fastställdes samma princip i fråga om sjukhjälp för
folkskollärare: då statsverket lämnar 400 kr.,
skall skoldistriktet lämna 50 kr. Men i fråga
om slöjdundervisningen finnes icke någon
dylik fordran uppställd på skoldistrikten.
Genom införandet af en bestämmelse därom,
att skoldistrikten skola bidraga till
slöjdlärarelönen, skulle man förebygga alla missbruk, och
man behöfde då ej alla dessa
detaljbestämmelser, som här äro ifrågasatta. Ty man kan
vara förvissad, att icke en kommun ordnar
slöjd för t. ex. 4 gossar, om församlingen
härför har en direkt årlig utgift på 25 kr.
Inför ett enhälligt statsutskottsutlåtande ville
taLn icke göra något yrkande. Men han hade
ansett sig böra framhålla, hvilka olägenheter
som kunna uppstå genom förslagets antagande,
på det att, då om ett eller annat år från
landsbygden framkomme motioner om ändringar i
dessa bestämmelser, det då icke skulle sägas,
att man alldeles förbisett dessa olägenheter
vid förordningens antagande. Bäst vore
onekligen att vänta ett år och afvakta ett förslag,
som bättre än det föreliggande tillgodosåge
både statens och den pedagogiska
slöjdundervisningens intressen. (Hrr Fridtjuv Berg, Edv.
Svensson i Karlskrona, /. Nordin i
Hammer-dal, /. E. Nordin i Sättna, Johansson i Berga,
L. P. Mallmin och öfverste M. Alsterlund
instämde.)
Hr 01. Jonsson i Hof förde statsutskottets
talan. Det kunde ju vara möjligt, att den
föregående talaren haft fog för en del af sina
anmärkningar, men de ifrågasatta
bestämmelserna vore dock tydligare än de nu gällande.
Att alldeles kasta öfver bord hänsynen till
lärjungeantalet och bestämma statsbidraget i
förhållande till lärarekrafterna, vore ej tillråd-
ligt. Däremot kunde det måhända befinnas
nödigt att framdeles tillfoga det villkoret, att
skoldistrikten skola lämna bidrag. Beträffande
minimiantalet 10, så kunde man ju i värsta
fall taga gossar ur de två lägsta klasserna.
Att såsom den förste talaren föreslagit göra
slöjdtiden alldeles fri vore betänkligt. Man
kunde antaga förslaget. Om det behöfdes
förändringar, kunde man ju i framtiden fatta
beslut härom. Yrkade bifall till utskottets
hemställan. (Hr N. Petersson i Runtorp instämde.)
Lektor G. Elowson försvarade den kungl,
propositionen. De här ifrågasatta
bestämmelserna vore så i ena som andra hänseendet en
gyllene medelväg. Om icke förslaget antoges,
skulle städerna kunna indela de slöjdande
gossarna i huru många slöjdgrupper som helst
och sålunda för t. ex. 135 gossar begära 27
statsbidrag, och de skulle äfven få detta bidrag,
om alla formaliteter iakttoges.
Hr J. A. Johansson i Strömsberg yrkade rent
afslag, enär genom förslagets antagande en hel
del slöjdskolor på landet skulle komma att
strypas. Församlingarna borde hafva frihet
att ordna undervisningen med hänsyn till
lokala förhållanden.
Hr £. Hammarlund erhöll ånyo ordet. Han
kunde icke instämma i yttrandet om att den
k. propositionen vore en »gyllene medelväg».
De nuvarande bestämmelserna lämna
församlingarna måhända för stor frihet; det nya
förslaget ingriper däremot allt för starkt i
församlingarnas själfbestämmelserätt. Mellan
dessa två ytterligheter borde en »gyllene
medelväg» kunna finnas. Man behöfde ej frukta, att
genom förslagets förkastande städerna skulle
kunna tillskansa sig stora statsbidrag. Väl
erhöll i fjor en stad 12 statsbidrag för 12
slöjdgrupper, men andra städer, som i år sökt följa
exemplet, hade fått afslag. Då talrn erfarit,
att de åsikter han uttalat i frågan beaktats i
kammaren, ville han yrka rent afslag på såväl
statsutskottets hemställan som k. m:ts
proposition i förhoppning att nästa år få ett mera
tillfredsställande förslag.
Hr Lasse Jönsson i Sandby (södra Skåne)
kunde ej se fara däri, att slöjden öfverginge
från lärarne till handtverkarne. En skicklig
och duglig handtverkare hade lärt sig att sköta
undervisningen vida bättre än »dessa
pedagogiska undervisare, som kanske aldrig gjort
något ordentligt handtverksarbete, utan endast
deltagit i den finare undervisningen under några
få månader». Det skulle bli en betydlig
uppryckning, om man lade undervisningen i
händerna »på folk, som vet, att det skall gå
undan och hade större handtverksskicklighet än
pedagogerna».
Hr Aug. Peterson i Hasselstad ansåg, att
församlingarna redan nu finge tillräckligt
bidraga till slöjdundervisningen. Yrkade bifall
till utskottets hemställan.
Öfverste M. Alsterlund bemötte hr Lasse
Jönsson. Dennes yttrande visade, att han icke
fattat betydelsen af den slöjd, som man infört
i våra folkskolor och som väckt så mycken
och berättigad uppmärksamhet både inom och
utom landet. Slöjden vore ett
uppfostringsmedel. Det vore icke meningen, att barnen
där skulle blifva snickare eller utbildas till
yr-kesidkare utan i stället att gifva dem allmän
handafärdighet, uppöfva barnets öga, hand och
smaksinne. TaLn vågade på grund af sin
erfarenhet säga, att de pedagogiskt utbildade
skollärarne vore mycket bättre och mycket
skickligare undervisare i Skolslöjden än
snickare och andra yrkesmän.
Hr A. Olsson i Mårdäng var icke
tillfredsställd med förslaget. Följden af dess
antagande blefve, att flera församlingar på landet
mis-tade statsbidrag. Yrkade därför afslag.
Diskussionen var härmed slut. Frågan
måste afgöras genom två voteringar. I
den första segrade rent afslag med 122
röster mot 62, som tillföllo arkitekten
Hammarskjölds ändringsförslag. I hufvudvo-
teringen afgåfvos 94 röster för utskottets
hemställan och 89 för afslag, hvadan
alltså utskottets förslag antogs med 5 rösters
majoritet.
Allmänna läroverken.
Den ifrågasatta Profkommissionen för
allmänna läroverkets lärare har fallit äfven
i första kammaren (med 57 röster mot
42). För den kungl, propositionen talade
ecklesiastikministern samt rektorerna Säve
och Sandberg, medan biskop Billing och
lektor Törnebladh yrkade afslag.
K. m:ts proposition om öfverflyttning
till allmänna indragningsstaten af åtskilliga
lärares aflöning samt rörande understöd
åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom
var tillstyrkt af statsutskottet med 12
röster mot 11. Första kammaren biföll men
andra afslog ifrågavarande proposition.
Gemensam omröstning anställdes, hvilken
utföll så, att öfverflyttningen på allmänna
indragningsstaten godkändes med 184
röster mot 156 och sjukhjälpen med 215
röster mot 123.
Undervisningsmateriel för idiotskolorna.
Riksdagens båda kamrar hafva i
enlighet med k. m:ts proposition (se n:r 7)
medgifvit, att det till anskaffande af
undervisningsmateriel för folkskolor anvisade
anslag må användas äfven till anskaffande
af tjänlig materiel till skolorna för
sinnesslöa barn.
Konfirmation oeh kristendomsbetyg.
Med anledning af hr E. J. Ekmans
tvänne motioner i dessa ämnen (se n:r 9) har
andra kammarens första tillfälliga utskott
hemställt,
att riksdagen i skrifvelse till k. m:t anhåller,
att bestämmelserna om konfirmation såsom
villkor för att antagas såsom elev vid tekniska
högskolan och om nattvardens begående såsom
villkor för att antagas såsom medhjälpare hos
tandläkare måtte upphäfvas.
Förutom dessa två bestämmelser har
utskottet icke funnit mera än ett
stadgande, där konfirmation eller nattvardens
begående föreskrifvits såsom villkor för
inträde i offentligt läroverk eller för
erhållande af offentlig tjänst. Detta
förekommer i stadgan för
folkskollärareseminarierna i riket af den 29 januari 1886 § 32,
som föreskrifver, att den, som önskar att
såsom elev vinna inträde i seminarium,
skall genom vederbörande pastorsämbetes
intyg styrka, att han begått Herrens heliga
nattvard. Då genomgående af dylikt
seminarium fordras för att blifva antagen
såsom folkskollärare eller såsom elev vid
döfstumskoleseminarium eller såsom lärare
vid blindinstitutet, så är nattvardens
begående jämväl ett villkor för erhållande af
dylik tjänst.
Med afseende på denna bestämmelse,
hvars upphäfvande förut varit ifrågasatt
(vid 1886 års riksdag genom motion af
lektor P. Valdenström) yttrar utskottet:
För sin del anser utskottet, att man utan
olägenhet skulle kunna borttaga fordran på
nattvardens begående såsom villkor för anta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
