Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (651.) 20 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
Mötet anser, att den fortsatta undervisning,
som påbjudes i folkskolestadgans § 5 mom. l,
burit liten frukt; men tiden synes ännu icke
vara mogen för att den särskilda
fortsättnings-skolan blir obligatorisk.
Den särskilda fortsättningsskolan synes i
flyttande skolor och skolor med afdelningsläsning
icke böra få inkräkta på den egentliga
folkskolans undervisningstid af 8 månader utan i
sådana skolor alltid förläggas helt och hållet utom
denna tid; vid öfriga skolor må
fortsättningsskolan kunna förläggas inom de 8 månaderna
med 2 veckor, och det anses vara önskvärdt,
att fortsättningsskolans tid där utsträckes till
8 veckor.
Fortsättningsskolans undervisningstid må
helst fortgå i en följd och endast där särskilda
omständigheter därtill föranleda fördelas på
två terminer.
Där barn mer än ett år besöka
fortsättningsskolan, böra de fördelas i två klasser med skilda
lärokurser.
För att fortsättningsskolan må bli allmännare
spridd synes statsbidraget för den samma böra
utgå med 2/3 af lärarens aflöning, i enlighet
med de grandsatser, som i allmänhet följas
vid statsbidrags anordning åt lärare vid
folk-och småskolor.
Utskottets förslag godkändes ofärändradt
efter en stunds diskussion, därunder rektor
Bergendal m. fi. uttalat den förhoppning, att
fortsättningsskolan snart måtte blifva
obligatorisk.
Dlr Stenkula fäste ’ uppmärksamheten
därpå, att de nuvarande bestämmelserna
om fortsatt undervisning ej vore lämpliga
för de större städerna. Han liksom d:r
Lyttkens och d:r Ambrosius önskade flera
förändringar; den sistnämde ville hafva
skolplikt för alla gossar i städerna till
fyllda 14 år (ej blott såsom nu för dem
som äro i visst arbete). Denna fråga
remitterades till utskottet n:r 6, som sista
mötesdagen framlade följande
Grunder för ordnandet af den fortsatta
undervisningen i de större stadssamhällena:
1. Folkskolans lärjungar må ej lämna skolan
förrän med slutet af den termin, under hvilken
de fyllt 13 år.
2. Manlig lärjunge, som afgått från
folkskolan, är skyldig att till slutet af den termin,
under hvilken han fyllt 14 år, åtminstone 6
timmar i veckan, fördelade på för- eller
eftermiddagen, deltaga i den af skolstyrelsen
anordnade fortsatta undervisningen.
3. Rätt stor frihet lämnas de respektiva
skolstyrelserna att ordna den fortsatta
undervisningen efter olika orters behof.
4. I städernas, folkskolestadga intagas
bestämmelser, som angå skolplikt, undervisning,
tukt och dylikt; i lag om minderårigas
användande i fabrik m. m. angifvas villkoren för
barns anställning i arbete samt åläggas
arbetsgifvarne att lämna de i arbete anställda barnen
nödig ledighet för att kunna begagna den
föreskrifna undervisningen.
5. Barn, som besöka teknisk skola eller
annan väl ordnad läroanstalt, må af
skolstyrelsen kunna befrias från deltagande i den
fortsatta undervisningen.
6. För så ordnade fortsättningsskolor
åtnjuta distrikten statsbidrag.
På grund af den knappa tiden kunde
intet beslut fattas med anledning af detta
förslag.
Förhör med i hemmet undervisade barn.
Frågan: »Huru bör folkskolestadgans
föreskrift om förhör med i hemmet
undervisade barn bringas till efterlefnad?»
inleddes af kyrkoherden Leksell, som liksom
utskottet föreslog, att från
ecklesiastikdepartementet måtte till domkapitlen i riket
aflåtas ett cirkulär, som från dessa skulle
bringas till skolråden med påminnelse om
och inskärpande af folkskolestadgans
föreskrift om förhör med i hemmet
undervisade barn.
Kyrkoherden Lindström afstyrkte på det
bestämdaste ett dylikt cirkulär. Det skulle
uppfattas såsom en prickning åt skolråden,
och detta hade de ej härvidlag förtjänt.
Det vore för öfrigt hvarje ämbetsmans
plikt att lyda gällande författningar, hvadan
någon särskild påminnelse härom ej vore
på sin plats. På samma sida ställde sig
åtskilliga andra talare. Beslutet blef ock
att icke tillstyrka det ifrågasatta cirkuläret.
Den mindre folkskolan.
Tredje mötesdagen inleddes med en längre
diskussion öfver frågan: »Under hvilka
förhållanden är den mindre folkskolan
berättigad?» D:r Insulander lämnade en
intressant historik öfver de mindre
folkskolorna samt redogjorde för deras
utbredning. De hade hastigare tillväxt i 13 län.
Folkskolestadgan medgåfve dylika skolor
endast i undantagsfall. Här behöfdes
pålitliga skärpta bestämmelser. Utskottet hade
i detta hänseende föreslagit följande:
Mindre folkskola må anses berättigad, där,
såsom i § 3 af folkskolestadgan säges, byar,
hemman, torp eller lägenheter äro så aflägsna,
att dithörande barn ej utan svårighet kunna
begagna distriktets närmast belägna folkskola,
hvarvid icke allenast afståndet utan ock andra
lokala förhållanden böra tagas i beaktande,
såvida nämligen barnantalet vid en dylik skolas
inrättande ej kommer att på någon station
öfverstiga omkring 30 och i dess fortvaro ej
öfverskjuta 40, och skoldistriktets ekonomiska
ställning är sådan, att icke ett större
betungande än som för mindre folkskolas
upprätthållande är nödigt bör ifrågasättas.
Flertalet inspektörer uttalade sig i
enlighet med utskottets förslag. Dock rönte
detsamma starkt motstånd från
inspektörerna i det nordligaste Sverige (Grape,
J. Bäckman, Ohlsson och Christopher son).
De under diskussionen lämnade
upplysningarna föranledde kyrkoherden Odin att
göra det uttalandet: »Norrland kräfver sin
särskilda folkskolestadga, om icke hela det
öfriga Sverige skall stå tillbaka.»
Utom inledaren framhöllo adjunkten
Larsson, kyrkoherden Odin, rektorerna Bucht
och Leidesdorff m. fl. nödvändigheten af
att något gjordes för att hindra de mindre
skolornas allt för stora utbredning.
På grund af de norrländska
förhållandena ansåg emellertid ordföranden, att det
borde bero vid den förda diskussionen,
hvadan något beslut ej fattades.
Sm ds kol lära rnes sem inariebildning.
Frågan: »Är småskollärarebildningen,
sådan den bestämmes i kungl, kungörelsen
den 5 juni 1885, tillfredsställande?» gaf
äfven anledning till en långvarig diskussion.
Denna inleddes af seminarieadjunkten
Törneblad, som önskade 2 eller minst l Va. års
seminariekurs. Utskottets förslag till
uttalande besvarade frågan med nej och
utmynnade för öfrigt i en hemställan om
utgifvande af en normalstadga för
småskollä-rareseminarier. Med utskottet instämde
kyrkoherden Frykholm och pastor Sundell samt
hr Kjellin, hvilken senare framhöll, att de
norrländska inspektörerna helt naturligt
måste vara lifligt intresserade för en
vidsträcktare småskollärarebildning, enär
småskollärare användas vid de i Norrland så
talrikt förekommande mindre folkskolorna.
D:r Ambrosius anförde, att för Göteborgs
behof hade man funnit en tvåårig
seminariekurs behöflig.
Kyrkoherden Lindström åter häfdade med
synnerlig styrka den uppfattningen, att de
nuvarande småskollärarinneseminarierna
tillfredsställde behofvet på ett särdeles
förträffligt sätt; de därifrån utgående
småskollärarinnorna voro nämligen så bra, att han
lifligt önskade, att rätt många af
folkskollärarne och folkskollärarinnorna kunde i
duglighet mäta sig med dem. Åtminstone
inom Malmöhus län bibragtes nu på 8
månader en bildning, som lämnade
ingenting Öfrigt att önska. Stränga
inträdesfordringar och strängt arbete fordrades
men ingen ökad tid. Med denna skulle
följa anspråk på ökad lön, och en sådan
stode svenska folket icke ut med att
betala, ty då skulle skolbördan blifva
detsamma alldeles för tung. I samma
riktning yttrade sig seminarierektorn Jungner-,
om inträdesfordringar uppställdes och med
skärpa fasthölles, så skulle en 8-9
månaders kurs vara tillräcklig såväl för
småskolans lärare som ock för lärarne vid mindre
folkskolor samt biträdande lärare vid
folkskolorna. - Doktorerna Åmark, Ambrosius
och Vallin önskade fastställande af en
högre ålder som villkor för rätt att
anställas såsom småskollärarinna, den
sistnämde bestämmande af samma ålder, som
är gällande för folkskollärarinna. D:r
Strandmark ville göra inträdet vid
småskollärarinneseminarium beroende af läkareintyg,
på det att farorna af öfveransträngning under
den korta kursen skulle kunna undvikas.
Flera talare ville göra en skillnad mellan
den lärarebildning, som kräfdes för
småskollärare i allmänhet, och den, som vore
erforderlig för sådana småskollärare, hvilka
skulle tjänstgöra såsom ledare af mindre
folkskolor eller såsom biträdande lärare.
Enligt rektor Liedesdorff behöfde för de
förra kurserna alldeles icke utvidgas, men
val den till deras genomgående anslagna
tiden; för de senare kunde kursen behöfva
vara tvåårig. I samma riktning yttrade sig
rektorerna Anjou och af Geijerstam, den
förre under framhållande, att en andra
årskurs förutsatte garanti för en högre lön
eller ock stipendier, hvilket åter borde
medföra fastställande af vissa
kompetensfordringar för föreståndare och lärare vid
små-skollärarinnesemmarierna.
Adjunkten Herrmansson rådde att ej
öfverskatta värdet af långa kurser och höga
fordringar; han »hade fått lärarinnor», som
han uttryckte sig, med kort kurs och låga
betyg, hvilka dock vore mycket bättre än
sådana som genomgått längre kurs och
hade granna betyg.
Hr statsrådet hemställde, att
diskussionen skulle få utgöra svar på frågan,
hvilken hemställan mötet utan gensägelse biföll.
Småskollärarnes fortsatta utbildning.
Adjunkten Sundblad inledde frågan:
»Huru bör man bereda tillfälle till fortsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
