Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (657.) 1 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 31
SVENSK LÄRARETIDNING.
383
1) Såväl lärogången som lärokursen
anordnas efter barnens utveckling och förmåga, i
följd hvaraf: .
a) all kristendomsundervisning i den
tvååriga småskolan meddelas muntligt;
b) läsningen af bibliska historien, som är
mer konkret och följaktligen lättare,
författningsenligt föregå katekesen;
c) läxläsningen af katekesen uppskjutas till
andra terminen i folkskolan eller helst till
andra klassen;
d) ordföranden i skolrådet och skollärarne i
hvarje pastorat tills vidare komma öfverens
om de stycken i »katekesutvecklingen», som
jämte Luthers lilla katekes läsas utantill i de
tre högsta årsklasserna;
2) Exempel ur bibeln, historien och lifvet
begagnas flitigt för att göra den dogmatiska
katekesundervisningen så åskådlig och
tilltalande som möjligt;
3) Hjärtat, samvetet och det kristliga lifvet
erhålla kraftiga påverkningar af kristendomens
sanningar;
4) Barnen i de högre klasserna använda
bibeln icke blott vid bibelläsningen utan äfven
i samband med läsningen af j>iblisk historia
och katekes;
5) Alla förhör i kristendom förmildras, så
att barnen äfven till sist om möjligt må känna
Guds fordran af hjärta och lif.
Andra frågan lydde: Hvilka äro
orsakerna till, att fortsättningsskolan ännu ej
vunnit den utbredning, som hon rättvisligen
förtjänar, och huru skola dessa orsaker
lämpligen kunna undanrödjas?
Inledaren, folkskolläraren Aug. Bejner i
Medelplana, motiverade i korthet följande
förslag till uttalande:
Hindren för fortsättningsskolans allmänna
utbredning äro hufvudsakligast:
att den fortsatta undervisningen ej är
obligatorisk ;
att statsbidrag till i fråga varande skola ej
lämnas i samma proportion som till folk- och
småskolan; samt
att den nytta, som en rätt anordnad
fortsättningsskola medför, ej kunnat i allo inses,
just emedan denna skola ej kommit till allmän
användning;
hvaraf följer, att de hindrande orsakerna
härutinnan skulle kunna undanrödjas
därigenom :
att fortsättningsskolan göres obligatorisk;
att statsbidrag lämnas med två tredjedelar
af lärarens aflöning; samt
att allmänheten göres uppmärksam på den
verkliga nytta, som
fortsättningsskoleundervis-ningen måste medföra för det praktiska lifvet.
Hufvudtalaren under diskussionen var
folkskoleinspektören /. E. Torell.
Fortsättningsskolan vore nödvändig och blefve det
allt mera. Den växande själfstyrelsen
kräfde en vidsträcktare medborgerlig bildning
än den egentliga folkskolan kunde
meddela. Klassindelningens genomförande hade
vållat, att barnen nu fortare genomgå
folkskolekursen än förut varit fallet. Ur
upp-fostringssynpunkt vore fortsatt
undervisning under den ålder, som efterföljer den
egentliga folkskoleåldern, af yttersta vikt.
Därför borde man sträfva för att
fortsättningsskolan blefve obligatorisk, men ej den
nu genom lag bestämda formen af
fortsättningsskola, hvilken i flera afseenden
vore otillfredsställande, utan någon
ändamålsenligare form, hvilken dock ännu ej
vore funnen. Under sådana förhållanden
vore ett uttalande, som utan vidare
påyrkade, att den nuvarande
fortsättningsskolan borde göras obligatorisk, ej på sin
plats.
Med anledning af hvad sålunda blifvit
anfördt återtog inledaren sitt förslag, och
diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Tredje frågan: Enligt hvilka principer
bör en förbättring af vår svenska kyrkosång
genomföras? inleddes af komminister O.
T. ’Lundblad i Händene genom ett långt,
men innehållsrikt och intresseväckande
anförande, som utmynnade i följande
resolutionsförslag:
Mötet, som erkänner en förbättring af vår
kyrkosång vara behöflig, anser, att man vid
sträfvan för att åstadkomma densamma bör
låta sig leda
å ena sidan af den rätt fattade historiska
princip, enligt hvilken man i den äldre
lutherska församlingens kyrkosång nar att söka
den hufvudsakliga normen för luthersk
kyrkosång, hvarvid dock det goda, som under den
senare historiska utvecklingen framkommit,
böra tagas till vara,
å andra sidan af den
musikalisk-liturgiskpraktiska princip, enligt hvilken framförallt
koralen bör få den enkla rytmiska form och
utföras på det värdigt liffulla sätt, hvarigenom
allena så väl den musikaliska som den
religiösa känslan samt de sjungna ordens
innehåll vinna ett fullt naturligt uttryck;
hvarjämte mötet uttalar som sin öfvertygelse,
att ett allmännare deltagande i den kyrkliga
sången skulle i väsentlig mån främjas
därigenom, att sådan sång flitigare öfvades i
skolorna samt orgelspelet i kyrkorna allestädes
utfördes så, att det vore ägnadt attftödjaoch
leda, men ej genom sin tyngd och öfverdrifna
tonstyrKa nedtrycka menighetens sång.
Efter ett meningsbyte, som blef
synnerligen kort, dels till följd af tidens
knapphet, dels på grund af
inledningsanförandets öfvertygande beskaffenhet, blef detta
förslag af mötet enhälligt bifallet.
Fjärde frågan handlade om samhällets
ansvar för och lagarnes inflytande på
ungdomens utveckling.
Inledarinnan, professorskan Emma
Har-telius i Sandhem, uppläste ett utförligt
föredrag, om hvars innehåll och tendens de
båda första punkterna i följande af henne
framlagda resolutionsförslag ger någon, om
ock blott en mycket matt föreställning:
1) Den idoghet, arbetslust och
arbetsskicklighet, som förr kännetecknat det uppväxande
släktet i vårt land, äro stadda i betänklig
tillbakagång.
2) Orsaken härtill är delvis att söka i det
ensidigt teoretiska sätt, hvarpå
folkskoleundervisningen bedrifves, samtidigt med att barnen
under den långa skoltiden ryckas undan
kroppsarbetet i hemmen.
3) Ett godt sätt att gifva barnen såväl lust
till som färdighet uti ett för karaktär, hälsa
och ekonomi välsignelserikt kroppsarbete, är
införandet af obligatorisk slöjdundervisning i
folkskolan för såväl gossar som flickor.
4) Denna slöjdundervisning, som af stat och
kommun gemensamt bör understödjas, bör, för
att kunna fullt motsvara sitt ändamål, begynna
på skolans första stadium och fortsätta under
hela skolåldern.
Diskussionen, till hvilken vi skola
återkomma, blef mötets mest brännande.
Ingen af de uppträdande talarne,
folkskolläraren Fridtjuv Berg i Stockholm,
Öfverläraren Joh:s Johansson i Göteborg,
inspektör C. Nordendahl m. fi., kunde biträda
de af inledarinnan framställda satserna.
Följande af hr Berg framlagda motförslag
blef så godt som enhälligt antaget:
1) Samhället bär jämte hemmen ansvaret
för att det uppväxande släktets utveckling icke
blifver ensidig.
2) Det bör därför tillse, att barnen uppfostras
icke allenast genom själsarbete, utan äfven
genom kroppsarbete.
3) För detta ändamål bör folkundervisningen
fullständigas genom upptagande af
slöjdundervisning för såväl gossar som flickor.
4) Denna slöjdundervisning bör understödjas
af stat och kommun samt så vidt möjligt är
komma alla barn till godo.
5) Den bör begynna så tidigt som det med
hänsyn till barnens utveckling enligt
erfarenhetens vittnesbörd lämpligen ske kan.
Efter denna debatt återstod ej mycken
tid för diskuterandet af femte frågan, som
rörde ljudskrifläsemetoden, och lydde
sålunda :
a) Hvilka äro de förnämsta orsakerna till,
att man ännu på många ställen hyser misstro
till och söker motarbeta den s. k.
Ijudskrif-läsemetoden; och
b) hvilken af de båda metoderna för
grundläggande af innanläsningsfärdighet -
Ijud-skrifläsemetoden eller stafmetoden - äger
företräde?
Inledaren, folkskolläraren P. A. Kjellén
i Tidaholm, förordade afgjordt
Ijudskrif-läsemetoden. Denna mening biträddes ock
af mötet, som gjorde följande uttalande:
Då ljudskrifläsemetoden äger förmåga att i
högre grad än den garnla stafmetoden på ett
naturenligt sätt utveckla barnens
själsförmögenheter samt bibringa en säker läs- och
skrif-färdighet, bör den ock i alla afseenden
framför stafmetoden föredragas.
Därpå höll direktör Otto Salomon på
Nääs ett med spändt intresse åhördt och
lifligt applåderadt föredrag öfver ämnet:
Ett läraremöte i Oxford, hvars
hufvud-innehåll är våra läsare bekant genom de
referat däraf vi lämnat, då detsamma först
hölls (i Göteborg och Stockholm).
På första mötesdagens eftermiddag, sedan
en del större industriella inrättningar
besetts och ett sångföredrag af sällskapet
»Kyrkosångens vänners inom Skara stift»
sångkör afhörts, samlades
mötesmedlemmarna i stort antal till samkväm å det
naturskönt belägna hotellet Utsikten, där
hotellträdgården samt ställets veranda med
sin storartade utsikt öfver fallen voro
upplåtna för deltagarne. Bland talen, vid
hvilka ingen sprituosa förekom, märkes: af
mötesordföranden, hr J. Gust. Söderberg
för fosterlandet samt för folkskolan, af hr
Fridtjuv Berg för sammanslutningen inom
lärarekåren samt för en af
sammanslutningsarbetets veteraner, numera
pensionerade folkskolläraren J. E. Hesselblad (den
ende stiftare af Skara
folkskollärareförening, som var vid tillfället närvarande),
af hr Aug. Bejner för Trollhättans
samhälle m. fl.
Andra mötesdagens eftermiddag, sedan
ett sångföredrag af Skara stifts
folkskollärareförenings sångkör under organisten
K. Karlbergs anförande blifvit åhördt och
mötesförhandlingarna blifvit högtidligen
afslutade, företogs med tvänne ångare en
utfärd till det natursköna Hunneberg, som
vid godset Nygård bestegs och från hvars
västra brant man hade den mest
storartade utsikt öfver Vänern, Göta älf,
Vänersborg, Trollhättan och hela den omgifvande
bygden.
Omedelbart före förhandlingarnas afslu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
