Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (659.) 15 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
407
nas väl än - som anse denna lärdom
onödig, att ej säga skadlig. Det hjälpte
ej, att mången spjärnade emot. Det blef
skolor med obligatorisk skolgång.
Följden blef, att föräldrarna togo denna
obligatoriska skolgång såsom hufvudsaken
vid barnauppfostran. Hemmets öfriga
plikter mot barnet och barnets plikter mot
hemmet åsidosattes. Skolgång och läxor
kommo främst på dagordningen.
Föräldrarna tröttnade att strida med barnen och
med skolan om företrädesrättigheterna
öfver barnet och om användandet af dess
tid. I medvetande af barnens
öfverlägsenhet i bokliga kunskaper måste föräldrarna
känna sig små och ringa, och detta
framkallade ett svårt lyte: slapphet och
lamhet i de förut strama lydnadsbanden. Allt
detta verkade en stor rubbning i det förut
jämna och stilla dagliga maskineriet,
hemlifvet. Detta kom i olag, splittrades. På
så sätt fostrades hos det unga släktet
själfsvåld, själfrådighet, härsklystnad,
minskad vördnad och lydnad för föräldrar och
myndighet.
Sjukdomens primära orsaker kunna
således sammanfattas i obligatorisk, ensidigt
bojdig undervisning för hvarje normal
individ.
Sjukdomens sekundära orsaker ha
utgjorts af järnvägarnas, frihandelns och de
revolutionära frisinnade åsikternas införande
i vårt land.
*.
Återstår nu att söka och föreskrifva
bötemedlen.
Hemmens ansvar för barnens fostran
har genom folkskolestadgan öfverflyttats
på skolan. Denna stadga utfärdades,
emedan hemmet ej längre ansågs kunna fylla
krafvet på boklig lärdom. Hemmet torde nog
kunnat detta ännu någon tid, men i månget
hem blef plikten verkligen försummad, och för
att värna de försummades rätt utkom
skol-stadgan. Vi ha nu försökt denna i ett
halft sekel. Men vi äro icke längre nöjda
därmed. Vi se, att den ungdom, som
blifvit fostrad med tillämpning af nämda lag,
icke är harmoniskt utvecklad. Den
saknar i betänklig mån håg och ihärdighet
till kroppsarbete. Denna brist på
harmoni förefinnes hos både män och kvinnor,
mest hos kvinnorna.
Hvarje normalt barn är nu berättigadt
till boklig undervisning samt förpliktadt att
däraf begagna sig. För åtnjutande af
denna rätt och fyllande af denna plikt åtgår
numera en stor del af den dyrbara
barndomstiden. Att det andliga intresset
sålunda går främst är ju rätt. Men å andra
sidan ställer lifvet på hvarje frisk
människa det krafvet, att hon skall med
arbete förskaffa sig sitt uppehälle. Huru
sörjer man i vår tid härför? Man behöfver
ej skåda långt omkring sig för att finna
svaret. Unga och gamla slösa i
sysslolöshet och lättja bort en dyrbar tid.
Hos judarne var det en sed, att hvarje
gosse skulle lära ett yrke. Så ock hos
herrnhutarne, hos de tyska furstarne samt
hos många af vara äldre svenska furstar
och adliga familjer. Här hafva vi den
of-verklagade sjukdomens bot Ett uppfost-
ringsmedel, som skonar hjärnans
verksamhet, stärker och öfvar muskelkraften,
reglerar hjärtverksamheten, syrsätter och
förbättrar blodet, vidgar lungorna, förser
hjärnan med rikare och kraftigare blod och
bättre än all medicin och alla badkurer,
botar blodbrist och kraftlöshet samt gör
barnen till hjälpsamma, oberoende och
nyttiga människor - ett sådant medel vore:
obligatorisk slöjdundervisning. Det enklaste
botemedlet mot arbetsolustens sjukdom
vore alltså, att vi jämte folkskolestadgan
finge en slöjdskolestadga, enligt hvilken
hvarje barn blefve pliktigt att tidigt
inhämta nödig färdighet i handarbete. Detta
vore helt enkelt rättvisa.
Under senare tiden har visserligen
slöjdundervisning för såväl gossar som flickor
kommit i svang. Men där deltagandet häri
är frivilligt, där blir det äfven
oregelbundet. Slöjden får ej skjutas åt sidan
såsom ett ämne, som man kan både hafva
och mista. Början måste ske, så fort
barnet inträder i skolan, ty den unga viljan
skall tidigt böjas. Normalt utvecklade barn
äro redan före skolåldern både mottagliga
och tacksamma för praktiskt arbete. De
trängta efter konkret verksamhet och bli
däraf ej endast snällare och lyckligare
utan äfven mera mottagliga för
undervisning. Eller hvilket barn är mest
mottagligt för sådan: det vilda, som ännu ej
känt tygel, eller det tama, som lärt att
foga sin vilja efter andras d. ä. fått känna
tygel? Gossarne få ej uteslutas, ej heller
allmogens barn. För den, som vistas på
landsbygden, är behofvet af obligatorisk
slöjdundervisning uppenbart. Undantag
gifvas visserligen, där barnen tidigt vänjas
till arbete. Men dessa hem utgöra ett
fåtal, likasom de föräldrar utgöra ett fåtal,
hvilka inse nyttan häraf. I denna
provins (Västergötland) åtminstone aktas
fabriksarbetet vida mer än husfliten, och
föräldrarna se mera på stundens vinning än
på framtida gagn för sina barn. Vid
lärarinneseminarierna, åtminstone somligstädes,
är slöjden förlagd till elevernas fritid.
Detta är just ej något sätt att lära dem
älska densamma. Göra de det ändå, trots
trötthet och öfveransträngning, så bevisar
det, att ämnet i sig själft för dem äger
ett stort intresse.
I flertalet landsskolor är slöjden
frivillig. Visst är, att öfverallt, där nitiska och
sakkunniga lärarekrafter arbeta, där
behöfva barnen ej trugas, utan där arbeta
de med lif och lust. Men barnens önskan
att bevista slöjdundervisningen förmår ej
alltid öfvervinna föräldrars och lärares
misstro mot densamma. Ofta bestrides
dessutom denna undervisning af därtill
olämpliga personer, och den uppfyller i så
fall ej sin bestämmelse att på ett enkelt,
lättfattligt sätt bibringa lärjungen insikt,
vana och handlag i slöjd.
Vi ha nu sett, att här finnes en stor
brist att fylla. För detta ändamål böra
föräldrarna manas att tidigt vänja barnen
vid ordnad sysselsättning. Dessutom böra
sådana lemmar i samhället som skollärare
och lärarinnor, skolråd, inspektörer,
konsistorier, hushållningssällskap, landsting och
slöjdkommittéer samt riksdagen samverka
för vidtagande af sådana åtgärder, att vår
landtbefolkning må komma i åtnjutande af
undervisning i slöjd, och att denna
undervisning må blifva obligatorisk. Samhällets
ansvar för ungdomens utveckling är ej
ringa, och dess lagar hafva ett stort
inflytande på ungdomens utveckling.
Man måste, oberoende af alla
skiljaktiga åsikter, skänka sitt lifliga
erkännande åt det mod, som kräfdes för att
på ett så, uppenbart sätt kasta
stridshandsken åt ett helt folkskolläraremöte.
Handsken upptogs först af folkskolläraren
Fridtjuv Berg, som i tre särskilda
anföranden (tiden för hvarje gång var
nämligen begränsad till 5 minuter) yttrade
ungefärligen följande:
Om inledningsanförandet blifvit af oss
åhördt med mycket blandade känslor, så
beror det därpå, att det var af en mycket
blandad beskaffenhet. Det utgjorde i
själfva verket två föredrag, löst sammanflätade
med hvarandra, men hvilande på två
sinsemellan oförenliga lifsåskådningar.
Den senare delen af
inledningsanförandet hade tydligen sin upprinnelse i
inleda-rinnans egen personliga iakttagelse,
erfarenhet och eftertanke, och med afseende på
den kan jag gifva henne mitt fulla
instämmande. Det uppväxande släktet har, sade
hon, rätt att blifva harmoniskt utveckladt,
själsligt såväl som kroppsligt. Härför
behöfver barnet arbete, själsarbete såväl som
kroppsarbete. Då nu hemmet icke förmår
fullt tillfredsställa dessa barnets
inneboende behof, så måste samhället träda till för
värnande af de försummades rätt; barnet
måste ställas under påverkan icke allenast
af hemmet utan därjämte äfven af skolan,
d. ä. af personer, som gjort
barnauppfostran till sitt lefnadsstudium och lefnadskall.
Så gjorde samhället 1842 beträffande
själsarbetet. Så håller det nu på att göra
beträffande kroppsarbetet. Af dessa två
må det förra vara det högre, men det
senare ligger afgjordt barnanaturen närmare.
Erfarenheten lär, framhöll inledarinnan,
att alla normala barn trängta efter
kroppslig sysselsättning. Redan före skolålderns
begynnelse äro de tacksamma och
mottagliga härför samt blifva lyckliga och
snälla däraf. Visst är, sade hon, att
öfverallt, där nitiska och sakkunniga
lärarekrafter arbeta, där behöfva barnen ej trugas,
utan där arbeta de med lif och lust. Och
förtjusningen för kroppsarbete håller sig,
tillade hon, högt upp i ungdomsåldern,
hvilket visar sig af seminaristernas intresse
därför. Kort sagdt: inledarinnan utgick
i denna del af sitt anförande från sin
personliga erfarenhet om kärlek och lust
för kroppsarbete såsom det förhärskande
draget hos ungdomen. Hon byggde på
samma grund som vår store Gomenius,
hans efterföljare herrnhutarne. Pestalozzi,
Fröbel, Cygnseus och Salomon m. fl.
Hennes tankegång var här ett stycke äkta
modern pedagogik, och vi följde med sympati
hennes strid mot de hinder, som resa sig
mot slöjdundervisningens allmänna införan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
