Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (661.) 29 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
höras, hvarvid alla måste ha frågor, eljest
bli barnen och deras föräldrar missnöjda,
och sedan skall ny läxa förberedas.
Läraren måste ha nerver af ståltråd, om han
under sådana förhållanden alltid skall
kunna behålla tålamodet. För att få den
»andliga doften» att hvila öfver
kristendomsundervisningen borde
kristendomstimmarna hufvudsakligen blifva
uppbyggelse-stunder i stället för att upptagas af
irriterande läxförhör.*
Sådana yrkanden mötte naturligtvis
gensagor, först oaf folkskolläraren, och
redaktören K. Åkesson i Göteborg. l
Ett väl afvägdt förhör vid
kristendomsundervisningen vore icke förkastligt utan
tvärtom af gagn, enär det bidroge till de
kristliga sanningarnas inskärpande och till
att hålla lärjungarnas intresse för
undervisningen vid makt.
Folkskolläraren A. V. Rundberg i
Styrestad ansåg åter, att förhörandet och
katekiserandet na för tiden ginge alldeles
för vidt:
En orsak till lärarens otålighet kunde
vara att söka däri, att han fordrade för
mycket af barnen men gåfve dem för litet.
Förr trodde jag mig kunna katekisera och
var stolt däröfver, nu tror jag mig icke
kunna detta. Jag samtalar nu i stället
med barnen.
Pastor K. Blomstrand i Boxholm
ansåg sig, förmodligen med anledning af
hrr Rodhes och Rundbergs yttranden,
böra draga i härnad för
katekesutanläs-ningen.
Det har understundom ordats - sade
han - om att inplantande af lefvande
kristendom vore oförenligt med
utanläsning. Detta vore dock ett misstag. Den
kristliga kunskapen är af stor betydelse
för lifvet, och dess inhämtande och
bevarande befrämjas i hög grad af
utanläs-ningen.
Samme talare uppträdde äfven mot
nu gällande dissenterlag, hvars § 7 han
ansåg skadlig för kristendomen i skolan.
Jag kan ej annat än beklaga - yttrade
han - att dissenters barn äro befriade
från kristendomsundervisningen. Det
utöfvar nämligen ett menligt inflytande på
de öfriga barnen så till vida, att dessa
mången gång anse sig vara lika
berättigade att slippa kristendomsundervisningen
som dissenters barn.
Ingen af de närvarande synes hafva
protesterat mot denna uppfattning af
kristendomsundervisningen såsom något,
som barnen söka blifva »befriade» ifrån
och längta att »slippa». Säkerligen hade
dock flertalet mötesdeltagare icke denna
erfarenhet. Ej heller torde de väl i
allmänhet hafva varit af den meningen, att
tvångsundervisning i vår kyrkas lära
* Vid diskussionen om folkskolans uppgift
yttrade samme talare: »Största vikten ligger
ej på huru mycket man kan, utan därpå att
man gör rätt bruk af det man vet.
Undervisningen bör vara värmd af hänförelsens eld.
Bort med detta eviga pluggande!»
för barn af föräldrar, hvilka utträdt ur
denna kyrka, skulle vara något lämpligt
medel att låta »lefvande kristendom i
skolan komma till sin fulla rätt»?
Diskussionen fick utgöra svar på
frågan.
»Ett hyggligt sätt»
har vår ärade vän, »Folkskolans Vän»,
sina egna begrepp om, och dessa skilja
sig i åtskilliga afseenden ej så litet från
annat folks.
Å dragande kall och ämbetets vägnar
måste nämda tidning naturligtvis finna
rektor Lundgrens senaste utlåtelser i
Linköping fullkomligt oskyldiga. Så här
lyder hennes omdöme om hans
uppträdande :
Han har icke »utfarit» mot vare sig den
ene eller andre, han har helt enkelt på
ett hyggligt sätt refererat några tankar med
afseende på Sveriges allmänna
folkskollärareförening och dess styrelse. Och det
må väl vara honom såväl som hvarje
annan svensk medborgare tillåtet. Men det
är ofta så, att den eller de, som kritisera
allt eller alla, själfva äro mycket ömtåliga
för en liten erinran.––––-.
De »ledande viljorna» inom
centralstyrelsen tyckas bli angripna af en viss för
utomstående nästan löjlig nervositet, så
snart de märka några rörelser inom
lärarekåren, som icke utgå från dem eller
underordna sig deras ledning, äfven om
dessa rörelser i och för sig icke på något
sätt äro aggressiva mot centralstyrelsen eller
allmänna folkskollärareföreningen.
Häraf får man veta, att rektor
Lundgren helt enkelt »refererat några tankar».
Meningen skall väl vara, att då han
endast refererat dessa tankar, så kan han
icke göras ansvarig, i fall de skulle
befinnas mindre vackra ? Ty värr kommer
här en förarglig fråga emellan, nämligen:
hvems tankar var det, som han »helt
enkelt» stod och »refererade»? Månne
icke sina egna? Eller har »Folkskolans
Vän» någon annan upphofsman att skjuta
skulden på? Men om det nu var sina egna
tankar, som rektor Lundgren framlade
för de uppmärksamt lyssnande åhörarne,
hvad menar då vår ärade samtida med
sin förklaring, att talaren helt enkelt
»refererade»?
Men det var ju i alla fall blott »en
liten erinran», han gjorde - menar
»Folkskolans Vän» - och han
framställde den »på ett hyggligt sätt».
Hvarför skola då föremålen för hans lilla
hyggliga erinran vara så »ömtåliga» och
visa en sådan »för utomstående nästan
löjlig nervositet»?
Som bekant har den på rektor
Lundgrens sida stående Östgöta
Corresponden-ten uttryckligen upplyst, dels att talaren
ganska direkt stämplade Sveriges allmänna
folkskollärareförening såsom en
organisation med ledarnes ära och personliga
intressen i främsta rummet till mål,
dels att hans uttalanden mot nämda
förening voro ganska skarpa. Att dessa
Östgöta Correspondentens utsagor icke
innebära något förtal mot rektor
Lundgren, det visar sig tydligt af den oss
meddelade och nu äfven i »Folkskolans
Vän» återgifna uppteckningen af talet.
Men att göra centralstyrelsemedlemmarne
i Sveriges allmänna folkskollärareförening
till föremål för dylika, i högsta grad
kränkande personliga beskyllningar, det
benämner vår ärade samtida »en liten
erinran», och att härvid använda tvetydiga
ordalag och förvillande
sammanställningar, det kallar hon »ett hyggligt sätt».
Vi förvåna oss emellertid icke så
särdeles mycket öfver dessa uttalanden, ty
det är icke första gången, som
»Folkskolans Vän» praktiskt verkat för det
slags moral och det slags taktik, som
den här framställer såsom oskyldiga och
berättigade.
Ett dunkelt tal är det, som
»Folkskolans Vän» för om de rörelser, som »i
och för sig icke på något sätt äro
aggressiva mot centralstyrelsen eller
allmänna folkskollärareföreningen». Talar
den äfven här om rektor Lundgren och
om den »rörelse», hvartill han vid
mötet i Linköping gaf »signalen»? Eller
talar den om föreningen »Svenska
folkskolans vänner»? I senare fallet vilja
vi blott erinra därom, att det ärjust^’,
som skarpt betonat, att denna förenings
flertal svårligen torde vara benäget att
i denna sak underordna sig rektor
Lundgrens ledning, huru ifrigt han än söker
hetsa det till aggressivt uppträdande mot
centralstyrelsen och allmänna
folkskol-lär ar ef öreningen.
En s. k. björntjänst
har Östgöta Correspondenten tydligen
gjort rektor Fredrik Lundgren genom
att utan uppskof samt i stenografisk
uppteckning offentliggöra hans »märkliga»
hälsningstal i Linköping.
Af hvad som nu kommit i dagen vill
det nämligen synas, som om talarens
mening aldrig varit, att hans ord i denna
form och så hastigt, utan möjlighet till
någon mera genomgripande justering,
skulle komma till lärarekårens kännedom.
Uppenbarligen hafva han och hans
närmaste haft en förnimmelse af, att dessa
ord visserligen kunnat göra åsyftad
verkan på en del i förväg vilseledda åhörare,
men att de icke voro af det slag, att de
borde få läsas af hvem som helst. Man
tyckes t. o. m. varit naiv nog att tro,
att den genom Östgöta Correspondentens
försorg bekantgjorda förlöpningen skulle
få passera utan någon allvarsammare
protest från vår sida. Kanske var det
t. o. m. för att förmå oss till
eftergifvenhet härutinnan, som Östgöta
Correspondenten efter några dagars betänketid
framkastade sin lustiga fråga: »Skall Sveriges
folkskollärareförening å sin sida uppträda
med ett lika skarpt svar? Skall den känna
sin position nog säker för att våga det?»
Af rektor Lundgrens medhållare
betraktades hans ifrågavarande tal såsom en
af Linköpingsmötets märkligaste handel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
