Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (662.) 5 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
SVENSK LÅEAEETIDNING.
N:r 36
P. Eklund.
Till inledningsföredraget af domprosten
Eklund hade en stor åhörarekrets samlat
sig. Icke blott kursdeltagare utan äfven
en stor mängd tillfälliga åhörare fyllde
den rymliga aulan. Främst bland dem
märktes biskopen och flera
universitetslärare. Det var med en känsla af glad
förväntning, man intog sin plats och såg
sig omkring bland blifvande kamrater. Här
var första tillfället att erfara den
värmande känslan af kamratskap och
samhörighet, som är en af de rika vinsterna, då
många samlas att taga gemensam del af
något godt och ädelt. »Vår Gud är oss
en väldig borg» ljöd kraftigt genom salen,
och därefter började domprosten sitt tal.
Det är ej lätt att återgifva, hvilket bl. a.
synes af de högst olika referat däraf, som
varit synliga. Domprostens sätt att tala
är så att säga dramatiskt. Redan hans
imponerande, tilltalande yttre fängslar
uppmärksamheten och spänner ens förväntan,
och då han börjar tala på sitt
egendomligt lifliga sätt, behöfs nog också, att man
behåller uppmärksamheten spänd, om man
skall kunna följa med, ty sammanhanget
i tankegången, hvilket för talaren själf äi^
lika klart, som hans känsla för det ämne
han behandlar synes vara intensiv, är icke
alltid lika lätt att uppfatta för åhöraren.
Det händer, att hela skeden af historisk
utveckling karakteriseras genom ett namn
eller en bild - slående klart för den,
som har tillräckliga förutsättningar.
Domprostens föredrag var rikt på idéer
och kan svårligen i korthet sammanfattas.
Inledningspsalmen antydde, sade han,
under hvilket baner vi ville ställa oss, det
samma under hvilket svenska folket stod
en gång, anfördt af sin store Gustaf Adolf.
Talaren hälsade, de många
bildningssökande välkomna, som här önskade
tillgodogöra sig vetenskapens nuvarande sträfvan
efter allmänfattlighet, och framhöll i detta
sammanhang betydelsen af ordet
universitet. Efter några ord rörande det
vetenskapliga arbetet öfvergick talaren till den
nyhet, måhända af åtskilliga betraktad
med misstänksamhet, som framträdt i och
med universitetets utvidgning. Han
påminte därom, att lifvets villkor är förnyelse;
- att detta nya, utifrån infördt och förra
året pröfvadt i Uppsala, dock på sätt och
vis vore inhemskt eller åtminstone för länge
sedan infördt genom Lunds universitets
lärares mångåriga verksamhet vid
folkhögskolan Hvilan, där också Sveriges första
sommarkurs hölls förlidet år. Talaren
berörde sedermera flera af de moderna idéer
och reformer, som föreligga på
undervisningens område. Han försäkrade till sist,
att de lärare, som nu åtagit sig varfvet
som föreläsare, utförde det villigt och
gärna i hopp att kunna gagna sitt land.
– - »Redan slut» tänkte säkert de
flesta, då domprosten steg ned från
talarestolen, och folksången »Du gamla, du
friska» enstämmigt afsjöngs. Och så
strömmade skaran ut i det fria, icke tänkande med
det gamla ordspråket: »Ali vår början
blifver svår» -. utan fastmer: »Denna
början, den var god »
Pehr Gustaf Eklund är född i Lund den 2
mars 1846 och son till den förste egentlige
seminarieföreståndaren i vårt land, P. Eklund,
som innehade föreståndarebefattningen vid
skollärareseminariet i Lund och förste
lärarebefattningen vid allmänna barnskolan därstädes 1839
-1848. Af sin fader, om hvilken det heter,
att han var en mycket sympatisk person med
gedigna kunskaper och hjärtligt älskad af sina
elever, har domprosten Eklund ärft sin kärlek
för folkbildningen och dess lärare. - E. blef
student 1863, fil. d:r 1868, docent i teol.
fakulteten 1872, teol. kandidat 1874, e. o. professor
1882, ordinarie professor 1890 samt förste
teologie professor och domprost 1894.
E. har två gånger innehaft förslagsrum till
biskopsämbeten och har sedan 1888 varit
censor vid mogenhetsexamina. Af Lunds
stadsfullmäktige är E. medlem sedan 1886. Många
äro de skrifter E. utgifvit. 1878 erhöll han
ett pris å 1,000 kr. för en täflingsskrift om
edgåendets berättigande inom ett kristet folk.
Vid stiftsskoiläraremötet i Kristianstad höll
han föredrag om en innerligare samverkan
mellan samhällets anstalter för allmän
folkbildning.
Hedvig Holmström.
Martin Weibull
var en af de främste bland föreläsarne vid
sommarkurserna, detta såväl till följd af
sin vetenskapliga betydenhet som genom
den ledande ställning, han intager vid
universitetet. W. är en man med mångsidiga
intressen och stor verksamhetslust såväl
på undervisningens som på andra
områden. Han är studierektor vid Lunds
fullständiga läroverk för flickor, medlem af
stadsfullmäktige, landstingsman, ordförande
i akademiska föreningens styrelse m. m.
Vid allmänna flickskolemötet i Lund 1893
fungerade W. som ordförande. Äfven vid
andra tillfällen har han ställt sin förmåga
och sitt inflytande i undervisningsväsendets
tjänst. Vid de förliden sommar å
folkhögskolan Hvilan anordnade föreläsningarna
medverkade W., liksom för flera år
tillbaka, då det efter den gamla
skolbyggnadens brand gällde att skaffa medel till
nybyggnad, samt vid många andra tillfällen.
W:s föreläsningar vid detta års
sommarkurser, till hvilkas åstadkommande han
i väsentlig mån medverkat, voro fyra till
antalet och handlade om det inre
sammanhanget i Skandinaviens historia. Själf
tillhörande en släkt af danskt ursprung (från
Slesvig) är W. vän af den nordiska
enhetsrörelse, som blifvit kallad
»skandinavismen» och som just haft den sydsvenska
universitetsstaden till sin utgångspunkt och
härd. Han är för närvarande denna
riktnings främste representant i Lund. Att
de nu svenska, fordom danska landskapen,
öfvergångsiänkarna mellan Nord- och
Syd-skandinavien, på detta . område hafva en
säregen uppgift och en viktig mission att
fylla, har W. vid flera tillfällen framhållit.
»När de skånska landskapen», yttrar han
i ett af sina arbeten, »åter på ett
kärleksfullt och lefvande sätt jämte sin svenska
historia äfven tillägnat sig sin danska
historia och sin andel i Danmarks, skall ännu
ett steg varda taget uti den utveckling,
som gör ej .blott det närvarande och fram-
tiden utan äfven minnet om det förflutna
till en verkligen gemensam egendom inom
vår gren af den germanska stammen.»
Hans föreläsningar under
sommarkurserna gingo också ut på att visa, i
hvilken innerlig förbindelse de stora
skandinaviska händelserna och kulturföreteelserna
- de danska, svenska o^ch norska - stå
till hvarandra inbördes, att det finnes ett
organiskt sammanhang mellan dem, huru
åtskilda till tid och rum och huru
icke-sammanhörande de än, ytligt sedda, tyckas
vara. Denna enhetlighet i de nordiska
germanfolkens historiska öden och inre
daning är förenad med eller rättare sagdt
liksom korsad af en brytning i tre
indivi-dualiteter, beroende på de olika
naturförhållanden m. m., under hvilka stammens
olika delar kommit att lefva. Häri ligger
upphofvet till en utveckling – en
berättigad utveckling - af säregenheter inom
enheten, hvarigenom skandinaverna drifvits
upp till ett kulturlif, kanske öfverlägset ^
hvarje annat folks af samma numerär.
| Men på samma gång har denna mångfald |
j inom enheten, denna utveckling till
själfständighet för delarna, förorsakat en svaghet .
i politiskt hänseende, som varit och är
Skandinaviens olycka. Skall det alltid
förblifva så? Må vi hoppas att en gång vinna
seger äfven på detta område, så att vår
kulturrika stam ej alltid må vara
fattighjonet i det politiska samhället!
Så ungefär ter sig för referenten den
ledande tanken i W:s föreläsningar.
Teckningen af de stora skandinaviska
händelserna fick särskildt i den sista
föreläsningen en öfverdådigt praktfull färg med vida
perspektiv öfver seklerna.
Weibulls föredragssätt är mycket
personligt. Tonfall och uttal utprägladt
sydskandinaviska. Intet spår af den
rutinerade folktalarens knep och sökta
effektmedel. Närmast en enkel samtalston, än
nästan hjärtligt smekande sitt ämne, än
med små halfsarkastiska pointer, sådana
vi äro så vana att finna hinsidan sundet,
mycken förtroendeingifvande värme och
understundom - då ämnet griper honom
- äkta patos. Äfven ämnesbehandlingen
är egenartad, logen synbar disposition i
förväg. Personer och fäkta framföras till
mycket stort antal, ofta utan att man fullt
förstår hvarför, och det kan ibland dröja
länge, innan man märker något lif, inblåst
af historiens ande i dessa vidlyftiga
materialsamlingar. Det finnes där emellertid,
antydt stundom af en flyktig, till hälften
tillbakahållen anmärkning, som lätt
förbises af åhörarne, stundom endast af en
röstskiftning eller dylikt, som ännu lättare
förbises. Men förr eller senare kommer
den lifgifvande fläkten, öppen och påtaglig
för alla, ibland helt oväntad och därför så
mycket mera maktfullt gripande, kastande
ljus öfver hela synfältet, gifvande värde åt
hvarje förut obegriplig enskildhet och
fö-rande en varm ström af lif genom de förut
skenbart döda tingen, så att de springa
samman till en lefvande organism.
Professor Weibulls framställningskonst
har en tydlig böjelse att, med förbigående
af mellanlänkarna, gå omedelbart från rå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
