Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40 (B). (666.) 3 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
SVENSK LÅRABETIDNING.
N:r 40 (B)
All sammanslutning har till ändamål att tillgodose sådana
intressen, som äro för de sammanslutna gemensamma.
Hvad vår sammanslutning, beträffar äro dessa gemensamma
intressen af två slag: dels de mera ideella, som afse folkskolans
och folkbildningens höjande, dels de mera materiella, som åsyfta
förbättring af lärarens ställning. Båda har vår förening redan
genom första paragrafen af sina stadgar angifvit såsom
hufvud-punkterna på sitt program.
Mången torde hafva misstyckt, att den härvid satt de ideella
intressena i främsta rummet, de materiella i det andra. De
senare skulle nämligen, menar man, varit mera ägnade att skaffa
föreningen allmän tillslutning, ty de ligga för hvar och en
närmare till hands. Genom att höja lärarens ställning skulle man
medelbart ock hafva höjt skolans, då det ju är klart, att man ej
kan vänta en fullgod undervisning af en lärarekår, som befinner
sig i ekonomiskt betryck.
Häri ligger visserligen mycken sanning, och Sveriges allmänna
folkskollärareförening har icke heller åsidosatt denna del af sin
uppgift. Föreningen och dess centralstyrelse hafva tvärtom vid
flera tillfällen framhållit det trängande behofvet af en allmän
löneförbättring för folkskollärarekåren, föranledt och understödt
petitioner och motioner såväl härom som om partiella förbättringar i
denna riktning (exempelvis rörande villkoren för förenade tjänster,
den mycket omhandlade kofoderslösen m. ni.); den har vidare
verkat för reseersättning åt sökande, som aflägga prof, för
beredande af pensionering och rättslig trygghet åt småskolepersonalen,
för högre pension från folkskollärarnes änke- och pupillkassa o. s. v.
Bekant är ock, att dessa sträfvanden ingalunda blifvit utan frukt.
Men, säger man, någon egentlig förbättring af kårens
ekonomiska ställning har dock ännu icke kommit till stånd; genom
den på kända orsaker beroende förhöjningen af lefnadskostnaderna
har nämda ställning under de senare årens lopp snarare blifvit
försämrad. Helt annat skulle förhållandet blifvit, om föreningen satt
in alla sina krafter på lönefrågans lösning; den skulle då fått
hela kåren med sig, och målet skulle nu vara vunnet.
För min del hyser jag emellertid den lifliga öfvertygelsen,
att om föreningen hän gif vit sig åt en sådan illusion, så hade den
snart fallit ett offer därför. Den, som nu blickar tillbaka på de
gångna åren och den fortgående ökning af statsutgifterna, som
de medfört, han vet mer än väl, att en agitation af åsyftade
slag skulle varit detsamma som att köra hufvudet i väggen. Huru
energiskt den ock blifvit bedrifven, resultatet skulle under de
faktiskt gifna förhållandena oundvikligen blifvit ett misslyckande.
Hade nu föreningen satt in alla sina krafter härpå, så hade den
erhållit ett slag, soin den näppeligen kunnat öfverlef va; nederlaget
skulle som vanligt alstrat »demoralisation», manskapet hade flytt
från fanorna, och den ofantliga lärarearmén hade varit skingrad
för långliga tider. Ja, t. o. m. om det otänkbara läte tänka sig,
att agitationen vunnit seger, så kunde denna seger svårligen
blifvit beståndande. De åt oss beviljade millionerna skulle nämligen
då utgjort en del af denna lavinlikt växande börda, som nu
tynger de skattdragande och väcker deras förbittring, och detta hade
inom kort hämnat sig icke allenast på folkskolan utan ock på
lärarekåren.
Det hade sålunda icke ens i mera inskränkt mening varit
klokt, ifall föreningen satt de materiella intressena i främsta
rummet. Ännu mindre hade det varit rätt. »Folkskollärarekåren är»,
såsom centralstyrelsen en gång framhållit, »till för folkskolans
skull: dess höjande och förbättrande i inre och yttre afseende bör
alltid utgöra högsta målet för folkskollärarnes ansträngningar.
Lyckas de häri, lyckas de bibringa allmänheten aktning för och
kärlek till folkskolan, så skola de ock - äfven om de ej
sträf-vat därefter eller tänkt därpå - hafva höjt sig själfva på det
verksammaste och varaktigaste sättet». Det är till folkskolans
höjande såsom ett villkor för folkets bildning och ett medel för
dess lycka, som vår kår har att sätta sitt hopp om en ljusare
framtid för sig själf. Vi kunna med fullaste sanning instämma
i sångens ord:
Att landets lycka trygga
är drömmens glada hopp;
på det vi vilja byg’ga
vår egen lycka opp.
Folkskolans, folkbildningens intresse är således det, som vår
förening i främsta rummet haft att tillvarataga.
Tidsförhållandena hafva ock varit sådana, att en organisation
af folkskollärarekåren med just denna uppgift varit högeligen af
nöden. En gammal iakttagelse lär, att då ett behof visar sig
trängande, så framkallar det vanligen äfven sin uppfyllelse. Det
är nog ingen tillfällighet, att Sveriges allmänna
folkskollärareförening framträdde vid den tidpunkt den gjorde; den kom fast
mer därför, att en uppgift då förelåg, som ingen annan kunde
med samma kraft och verkan fylla.
För den, som i framtiden läser svenska folkskolans historia,
skall det för visso stå långt klarare än för oss, att det femte
årtiondet af hennes tillvaro utgjorde en för hennes utveckling ytterst
kritisk tid. Vår gamla, uteslutande på ämbetsmannabildning
anlagda skolorganisation befann sig sedan midten af århundradet i
full upplösning, och nu skulle dess kvarlåtenskap slutgiltigt
skiftas. Of verklassen förbehöll sig för sin räkning de högre
läroverken och sökte ställa medelklassen till freds genom ett slags
lägre läroverk, som skulle sträcka sig intill konfirmationsåldern
och kallas »pedagogier», »kommunalskolor», »mindre läroverk»
eller något dylikt. På dessa båda skolarter skulle de
bestämman-des intresse samt statens och kommunernas medel hädanefter så
mycket som möjligt samlas. Detta åter förutsatte, att nämda intresse
och nämda medel skulle undandragas den stora massans skola,
hvilken alltså måste reduceras. Till följd häraf framkommo vid denna
tid de bekanta förslagen om folkskolekostnadernas och
folkskoleundervisningens minskning genom inrättande af de s. k.
minimi-kurserna, och eftersom sådana förslag behöfde en motivering,
spridde sig just nu bland de maktägande klasserna med förnyad
kraft det gamla talet, att folkskolebilduingens värde vore ganska
tvifvelaktigt, och att folkets sedlighet samt arbetshåg och
arbetsduglighet däraf måhända haft mera skada än gagn.
Det är inför dessa sträfvanden, som Sveriges allmänna
folkskollärareförening hela tiden funnit sig ställd ansikte mot aftsikte.
Det är egentligen icke vi, som framkastat alla dessa frågor om
folkskolans plats i vårt skolsystem, om kommunalskolor, om
mini-mikurser, om folkskolans uppfostrande inflytande o. s. v., hvilka
upptagit den ojämförligen största delen af vår verksamhet. De
hafva trängt sig på oss; vi hafva blifvit tvingade att underkasta
dem en omfattande diskussion och att därom bilda oss en
öfverensstämmande allmän mening samt att söka gifva denna ett klart
och bestämdt uttryck.
I denna vår närmaste uppgift hafva vi ock lyckats. Sålunda
har Sveriges allmänna folkskollärareförening med stor
samstämmighet kunnat uttala såsom sin öfvertygelse, att folkskolan skall vara
den för hela nationen gemensamma barndomsskolan; den har i
denna anda kunnat deltaga i Comenius-jubileet och i svenska
folkskolans half sekelfest; den har protesterat mot »kommunalskolor»,
»praktiska bildningslinjer», »pedagogier», »mindre läroverk» och
andra anstalter af samma slag, för så vidt de nämligen skulle vara
parallella med folkskolan; den har inlagt sin gensaga mot
minimi-kurserna och mot underskattningen af skolbildningens värde för
folket; den har förordat fortsättningsskolor och högre folkskolor
m. m. Den har i omedelbar konsekvens härmed på flera sätt
verkat för lärarebildningens höjande: genom förordande af högre
bildningskurser för folkskollärare, genom undersökning af
examensförhållandena vid våra seminarier, genom upplysningar om
lärare-bildningen i andra land, genoin uttalanden om pedagogiska
bibliotek och pedagogiska resestipendier, genom upptagande af frågan
om det pedagogiska studiets främjande genom införande af en
begynnelsekurs i tyska språket vid våra seminarier o. s, v. I samma
riktning gå äfven dess åtgöranden i fråga om rättstafningsr ef
ormen, folkskolans läsebok, bibliska planscher, tillhandahållandet af
undervisningsmateriel, åstadkommande af en skolgångsstatistik samt
andra frågor af mera speciell natur.
Att den icke arbetat fåfängt, det är uppenbart för en hvar.
Svenska folkskolan har visserligen icke alldeles helskinnad
genomgått dessa kritiska år; därom vittna bl. a. minimikurserna. Men j
från de mest hotande farorna har den dess bättre hittills kunnat
skyddas, och att så är, måste till en ganska god del tillskrifvas
vår förening. I hvilken grad dennas uppfattning i den stora
grundfrågan om folkskolans ställning och betydelse nu trängt ut till
folket, det finna vi bland annat af de pågående beredelserna för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
