Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (669.) 24 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.546
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
inom sitt distrikt, ehuru ett par se
tillståndet i något ljusare dager än de
citerade.
Det är möjligt, ja troligt, att
inspektörerna funnit innanläsningen sämre än den
i verkligheten är, ty vid en kort,
brådskande uppvisning misslyckas den lätt, men
detta frånräknadt återstår dock som ett
faktum, att folkskolebarnen ofta befunnits
oförmögna alt läsa i bok, så att de fatta
innehållet. Delta är ett högst betänkligt
missförhållande, och vi taga för gifvet, att
vederbörande icke kunna låta det stanna
vid upptäckten häraf utan känna sig
förpliktade att genom en grundlig
undersökning utforska dess orsaker och botemedel.
Om de förstnämda finnes en och annan
antydning i berättelserna. Den klena
innanläsningen säges icke hafva sin grund
i bristande nit hos lärarepersonalen; i regel
ej heller bero på metodiska felgrepp. Några
inspektörer framhålla dock sådana:
–––––-att läraren icke med nog omsorg
rättar alla fel, alt han försummar en
mönstergill föreläsning samt antingen åsidosätter eller
vansköter körläsningen. (Reinh. Uddin.)
Då emellertid denna (läsningen) på många
ställen är långt ifrån så god, som man kunde
önska, beror nog detta mycket på, dels att
uppfattningen af läsningens innehåll för litet
beaktas, hvarigenom intresset vid dessa
lektioner slappas, dels alt man ytligt drager igenom
allt för stora områden.
(/. G. af Geijersslam.)
Innehållsbehandlingen är mångenstädes
alltför minutiös och blir därigenom onödigt
tidsödande och för barnen synnerligen tråkig.
(Rud. Fjetterström.)
En tredje inspektör säger rent ut, att
innehålls-utredningen, sådan den nu
bedrifves, »är och förblir gagnlös». Flera
inspektörer äro i sistnämda punkt af
alldeles motsatt mening: de anse, att den
klena innanläsningen beror på, att man
icke nog grundligt utreder innehållet.
Vanligen skjutes skulden på »de många
olikartade läroämnen, som trängas på
folkskolans läsordning, och åt hvilka alla
något rum måste beredas». Men äfven
här uttalas af några en motsatt mening:
barnens vetande säges vara inskränkt inom
för snäfva gränser, för att de skulle kunna
fatta innehållet af det lästa.
Uppenbarligen hafva inspektörerna ej
kunnat komma på det klara med egentliga
orsaken till att innanläsningen är
otillfredsställande och därför äro deras förslag om
botemedlen hvarandra lika motsägande:
en menar, att bristen skulle afhjälpas
genom mera kursivläsning, en annan genom
mera välläsningsöfningar, en tredje genom
omsorgsfullare innehållsutredning och en
fjärde synes vilja använda barnens skoltid
hufvudsakligen till läsöfningar. Större
kan förbistringen näppeligen vara.
Den, som ar främmande för den
ortodoxa metodiken, kan ej undgå att
förvånas öfver den tankegång, som ofta
framlyser i berättelsernas framställningar om
ifrågavarande ämne, nämligen att
kursiv-och välläsning samt uppfattning af
innehållet själfklart böra och kunna öfvas hvar
för sig. Samma föreställning synes äfven
ganska allmänt vara rådande inom
lärarekåren. Barnen öfvas sålunda ofta i
innanläsning utan att därmed afses, att *tle
skola fatta hvad de läsa och utan att deras
tal behöfver angifva att detta skett*. Kan
något för vanligt förstånd mera oförnuftigt
förfaringssätt tänkas? Är icke detta att
öfva barnen i något som borde vara dem
förbjudet: tanklös och själlös läsning?
Och måste icke sådana öfningar döda deras
läslust, afvänja dem från naturligt uttal
och naturlig betoning samt bibringa dem
en förvänd uppfattning om hvad läsningen
i själfva verket är? Om härtill måste
svaras ja, huru kan man då af en sådan
metod vänta andra resultat, än dem som
vunnits?
Berättelserna sakna ej helt och hållet
antydningar om, att det gängse
förfaringssättet kanske bär en god del af skulden.
Som exempel må här anföras:
Åt kursiv läsning bör ägnas vida mera tid
än nu vanligen är fallet, hvarvid läraren dels
genom flitigare egen föreläsning, helst blott
af mindre stycken eller endast enskilda
meningar åt gången, och dels genom korta och
bestämda ord- och sakförklaringar bör d/ba
barnen till på samma gång ratt- och
välläsning**. (Rad. Fj etter strö in)
Ett par andra liknande yttranden finnas,
men i det hela höra de dock till
undantagen. Såsom redan blifvit anfördt anses
rätt-, väl- och innehållsläsning böra öfvas
hvar för sig, dels emedan de taga i
anspråk olika förmögenheter hos barnet, dels
emedan många läseboksstycken äro så
svårfattliga att »läsefärdigheten skulle bli
för ringa, om tid skulle tagas för
utredandet af deras innehåll så att de af barnen
kunde uppfattas», hvarjämte endast ett
fåtal stycken förmenas lämpa sig för
välläsning.
Det förstnämda skälet skulle kunna äga
någon grund för begynnelsestadiet vid
anordnandet af föröfningar till verklig
läsning, men sedan denna begynt, måste
målets uppnående nödvändigtvis förhindras
genom att söka hålla isär det, som bör
vara innerligt förenadt, om god läsning
skall uppstå, nämligen ögats, talorganens,
örats och själens verksamhet.
Det senare skälet äger däremot sin fulla
riktighet. Många läseboksstycken äro
obestridligen sådana, att det skulle taga flera
gånger längre tid att göra deras innehåll
fattligt för barnen, än det behöfves för att
läsa dem, ja i många fall är detta
utredande af innehållet ogörligt, man må ägna
huru mycken tid däråt som helst. Här
ligger utan tvifvel verkliga orsaken till, att
man uppställt olika slag af läsöfningar;
man har icke haft något val; de använda
läseböckerna hafva tvingat därtill. Andra
skäl, som blifvit anförda för åtgärden,
hafva tjänat att gifva den nakna sanningen
en skyddande förklädnad, och däraf har
för vederbörande bortskymts den annars
själiklara slutledningen, att de olämpliga
läseboksstyckena borde ersättas med
sådana, hvilka med måttlig hjälp kunde fattas
af barnen. Här har man nog att söka
* Välläsning i någon annan mening kan icke
gärna försvaras på folkskolans program.
** Kursiveradt af oss.
skälet till, att inspektörerna ej kunnat finna
orsaken och botemedlen för det nu
öfver-klagade onda: de hafva tagit som ett
axiom, att läseboken ej kan vara annorlunda
än den är. Enligt vårt förmenande är det
sålunda ytterst folkskolans läsebok, och den
af dess beskaffenhet framkallade
olämpliga undervisningsmetoden, som bär största
skulden för den dåliga innanläsningen.
Härtill medverkar gifvetvis också den af
oss påvisade lästidens korthet för hvarje
barn, hvilken ju borde mana alla skolans
målsmän att göra undervisningen så effektiv
som möjligt.
En inspektör, som synes inse
nödvändigheten af för barn lämpligt innehåll i
läsestyckena, säger om den gamla
läseboken:
- - Det måste vara förenadt med stora,
nästan oöfverstigliga svårigheter, dels att väcka
och underhålla intresset för läsning, dels ock
i sammanhang därmed att låta barnen redan
på detta lägre stadium vinna en någorlunda
tillfredsställande läsfärdighet. Och då denna
är första villkoret för allt fortsatt skolarbete,
så blef också denna brist en hämsko på den
fortsatta undervisningen. På grund af det för
dessa mindre och outvecklade barn allt för
svåra och svårfattliga innehållet kunde man
icke heller gärna vänta, att detta skulle af
barnen under läsningen kunna fattas och förstås.
Innanläsningen, måste på grund däraf blifva
mer eller mindre mekanisk, hvarifrån det sedan
blef dem svårt att frigöra sig.
Härmed följde ock en viss svaghet i den
grundläggande undervisning, som just vid
innanläsningen under behandlingen af ett
lättfattligt och intresseväckande samt för barnens
ålder afpassadt innehåll bör vinnas. Af denna
brist i grunden kom sedan hela
undervisningen att lida. Den blef mer eller mindre
mekanisk, för mycket anlagd på utanläsning, så
att säga för mycket utåtgående och för litet
inåtgående. Kunskapsmaterialet blef af
barnen ej nog genomtänkt och genomarbetadt.
(C. G. Bergman)
Hvad här säges om gamla läseboken
har i det väsentliga sin tillämpning på den
nya. Ja en del af de stycken, som
omarbetade öfvergått från den gamla till den
nya, befinnas t. o. m. vara rensade från
de för barn intressanta detaljer, som de
förut ägde - ett nedslående, men
påtagligt vittnesbörd om, att man säkert får
vänta mycket länge, innan folkskolans
officiella ledare komma de verkliga orsakerna
till den klena innanläsningen på spåren.
Ofvan citerade inspektör har icke heller
varit nöjd med nya läseboken, ty i sitt
distrikt har han för de lägre klasserna
infört »Robinsons äfventyr» och ett urval
af Topelii »Läsning för barn». Om
verkan häraf på barnen säger han:
De förstå detta (de omtalade böckernas
innehåll), det rör sig inom för dem bekanta
områden och väcker för den skull hos dem håg
och lust för läsningen och skolan. Men icke
nog därmed. Då de lästa berättelserna väcka
barnens intresse, då innehållet utan för stor
intellektuell ansträngning af dem kan förstås,
så följer ock med läsningen ett inre arbete.
Barnen vänja sig från början att »läsa
innantill» med eftertanke, komma så att »läsa öfver»
med eftertanke, hvaraf sedan följden skall
blifva, att de komma att »läsa» och i allmänhet
arbeta med eftertanke. Och då folkskolan ju
har att i första hand uppfostra - detta ord
taget i vidsträckt bemärkelse - sina lärjungar
och lära dem arbeta, så är det af vikt, att
arbetssättet från början blir det rätta. Ty om
ock arten af skolarbetet delvis är en annan
än det arbete, som sedan möter dem vid mog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
