Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 45. (671.) 7 november 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
SVENSK IÄRARETIDNIN&
N:r 45
fjärde kapitlet?» Nu vardt det uppdagadt,
att K. ej lärt dem Balles lärobok. Det
blef undersökning af biskopen om saken,
och motigheternas tid började för K.
Fastän ingen kunde annat påstå, än att
barnen i K:s skola voro kunniga, hänvisade
alla vederbörande till lagens föreskrift om,
att Balles bok skulle föreläggas till
utanläsning. Utsikten för K. att få arbeta för
det mål, han gjort till sitt, skymmes mer
och mer, och vemodets ande griper honom.
Långt viktigare än att lära en lärobok
utantill ansåg han det vara att älska Gud
och fosterland, och då han ej fick på det
sätt, han ansåg bäst, lära barnen detta,
ville han fly bort från hemland och allt.
Samtidigt inträffade, att en till Smyrna
utgående missionär behöfde en tjänare.
Hos denne tog K. plats och vistades i
Smyrna i 5 år, de senare åren försörjande
sig med bokbinderi. Men längtan hem
och till hemlandets barn släppte honom
aldrig. Slutligen packade han en dag sina
små tillhörigheter på en skottkärra och
begaf sig till fots hemåt, skjutande kärran
framför sig. Kom så det i Danmarks
historia betydelsefulla året 1849. Nya vindar
blåste. Genom skola för vuxen ungdom
ville K. underhålla den hänförelsens ande,
af hvilken han förnummit åtskilliga
vingslag. Han började en folkhögskola, började
i smått med endast 4 elever. Men år
från år växte elevskaran. Hans skola var
först förlagd i Ryslinge och flyttades sedan
till Dalum (vid Odense). Med dessa
elever lefde han på den mest förtroliga fot:
han åt vid samma bord som de, sof i
samma rum. På alla s"itt och vid alla
tillfällen sökte han utöfva god inverkan på
dem, i bästa mening fostra dem till
dugande människor och goda medborgare.
Väckelse först, upplysning eller kunskaper
sedan, det var enligt Kölds mening den
rätta ordningen.
Men äfven om K. nu fått en stor och
betydelsefull uppgift bland den vuxna
ungdomen, så glömde han ej barnen.
(Nämnas bör, att K. var den förste, som hade
sommarkurs för vuxna flickor, från 1862.)
Han tog initiativ till upprättandet af
enskilda barnskolor på landet, »friskolor»,
hvilka i synnerhet på Fyen vunnit stor
utbredning, vid hvilka skolor K:s åsikter
om barnaundervisning och barnauppfostran
tillämpades. Lärarne vid dessa skolor hade
antingen varit hans lärjungar, eller ock
voro de starkt påverkade af honom.
*
Då nu några antydningar göras om
grundtankarna i Kölds undervisningssystem, må
den anmärkningen förutskickas, att hvad
som kunde synas nytt på hans tid, icke är
det i vår, att mycket, som han kämpade
för, nu fastslagits såsom obestridligt.
Såsom ett första klander mot skolan
framhåller K. det oriktiga uti, att den så
mycket talar till barnens förstånd, blott till
någon del till deras känsla men alls intet
till deras fantasi. Man vill gifva barnet
liksom grått skägg redan i vaggan,
säger K.
Frågar man nu ett barn, hvad det vill
höra, så svarar det: Berätta en saga, en
historia. Och den muntliga berättelsen,
som i första hand tilltalar barnets fantasi,
ha de små mest gagn och glädje af. Och
vid religionsundervisningen bör den träda
i stället för den systematiska, filosofiska
och kateketiska utvecklingen. Det är t. ex.
bättre tala om de handlingar, genom hvilka
Abrahams tro ådagalades än att teoretiskt
utveckla trons natur och väsen. - På
samma sätt i fråga om undervisningen i
historia. Vi hafva från forntiden en rikedom
af sagor, och dessa skulle gifvas sin gamla
hedersplats. Genom läraren? muntliga
berättelse skulle barnen bäst lära känna sitt
folks egendomlighet och få kärlek till detta
folk. Se huru torra våra historiska läro
böcker äro! sade K. Men kanske någon
invänder: först skall man gifva benranglet,
stommen, därefter må man sätta kött på
benen. Tvärtom, menar K. Väck
intresset, hågen, så kommer lust att förvärfva
kunskapen.
Om innanläsningen anmärker K., att
många lärare klaga, att det går långsamt
därmed, och det beror helt naturligt
därpå, att barnen äro så föga utvecklade.
Vidga deras synkrets genom muntlig
undervisning, *så går läsningen lättare.
Innanläsningen har gjorts till mål, i st. f. att
den blott bör vara ett medel. Den sista
anmärkningen gäller ock skrifningen. Det
är stor ifver att lära barnen skrifva vacker
stil, grammatikaliskt felfritt o. s. v., men
man försummar att gifva dem något att
skrifva om. - Sålunda: innehåll bör
för-värfvas före formen, det invärtes före det
Utvärtes, på det man ej må taga sken för
verklighet, medel för mål, bok för ande,
kunskap för lif, ty det skall vara sanning
i undervisningen. Detta är viktigt för
barnets hela kommande lif.
Den svåraste förseelsen häremot ansåg
K., att man begick genom utanläsning en.
Därvid lägges nämligen i barnens mun ord,
som ej äro deras egendom; de utgifva en
annans mening för sin egen, och K.
befarade rent af, att de däraf t. o. m. kunde
lära sig ljuga. Det blir en bekännelse med
munnen, medan hjärtat är långt borta.
Barnen tala om religiösa erfarenheter, som
ej äro deras, men hvilka de läst om. Och
så därtill det tunga ök, som denna
utanläsning lägger på barnets skuldror. Ja,
men barn ha så lätt att lära, säger man.
K. invände: Ja, dess värre, ty ju mindre
tänkande en människa är, dess lättare har
hon att lära sig utantill. Det vore ett
dåligt sätt att strax fordra räkenskap för hvad
de läst. »De vise fråga, och de enfaldiga
svara», säger K. och gör en drastisk
jämförelse: det är, som om barnet strax efter
måltiden skulle kräkas upp den lekamliga
födan, att man måtte se, hvad och huru
mycket det ätit. Har läraren i väl beredd
jord sått ut lifskraftiga frön, skall därur
en gång en växt spira upp.
Utanläsningen föregås af läxan, som
vållar, att de små hela skoltiden gå med mer
eller mindre ondt samvete, och beröfvar
barnasjälen dess poesi, säger K. Det är
ej bra, att skolan är det första obehagliga,
som möter barnet i lifvet. Hon är tyvärr
ofta i föräldrarnas mun den »buse», med
hvilken de skrämma sina barn; och än
värre är det, om det3är sant. Läxorna
nå ej hjärtat, hafva intet inflytande på
lifs-riktningen. Och den täflan, de framkalla,
väcker upp egenkärleken. Om också
läxläsning uti vissa ämnen (räkning och
dylikt) i någon mån kan försvaras, så är det
dock ohyggligt, menar K., att gifva läxor
och hålla förhör uti sådant, som rör
barnets hjärtelif.
Vid undervisningen - särskildt i
kristendom och historia - skall man gifva
barnet begrepp om dess kallelse att blifva
medborgare i det himmelska och
borgerliga samhället och hos det samma väcka
hänförelse för detta höga kall. Skulle
barnet också glömma något af det meddelade,
så betydde det föga för uppfostrans
egentliga mål. Det allra obetydligaste vetande,
som verkligen mottagits, har mera
fostrande och bildande kraft än stora massor
af det allra nyttigaste vetande, som blifvit
påtvingadt och alltså blott sitter utanpå.
Någon anmärkte till K., att barnen i en
friskola voro så okunniga, att de ej kände
till, att de hade fem sinnen. K. svarade,
att det betydde mindre, om barnen ej veta
sinnenas antal, blott de veta att rätt bruka
dem.
Och hvad är målet för och frukten af
denna lax- och utanläsning? Jo, det är
examen. Att examen blifvit införd i
folkskolan, berodde väl därpå, menade K., att
dess skapare föresväfvats af en tanke på
en vetenskaplig skola i miniatyr. Men
folkskolans egentliga mål vore ej att gifva
vetenskaplig bildning utan att väcka och
utveckla ett kristligt och folkligt lif; därför
funnes i folkskolan intet att examinera.
Examen har vållat, att uppfostran och
bildning fått träda tillbaka för
kunskapsmeddelande.
*
For att det skall blifva sanning uti
undervisningen fordras vidare, att lärarens
väsen är genomträngdt af ett lefvande
intresse. Genom ordets starka makt skall
han kunna få barnets inre att öppna sig.
Och för att kunna på ett rätt sätt berätta
bör han ha ett poetiskt sinne och
därjämte helt ha ordet i sin makt, ty det
lefvande ordet är så mycket för mer än det
skrifna, som en lefvande människa är för
mer än sitt porträtt.
Lifvet i skolan skall ej vara likt lifvet
i ett tukthus. Barnen äro ofta
sammanpackade under ett för deras ålder
onaturligt allvar. Då ungdomen och dess lärare
skulle vara den gladaste syn, så är i
stället ej sällan ledsnad afmålad på alla
ansikten. Härigenom utvecklas hos barnen
en träldomsande, som visar sig uti en högt
uppdrifven’ list, då det vid deras små
skälmstycken gäller att undgå lärarens
uppmärksamhet. Mellan barn och lärare skall
förhållandet vara fritt eller, som K.
kallade det, »fullt evangeliskt». Barn skola
ha rättighet att vara, hvad de äro: barn,
ögonblicksmänniskor; och läraren skall ej
anse alla barnsliga upptåg för ondt. Jag
kan ej neka mig nöjet anföra följande
anekdot såsom mycket betecknande för K. En
gammal skollärare sade en dag till honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0576.html
