Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (675.) 5 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
Gustaf II )\doljs uppfostran
samt
Haas tankar om uppfostran.
Sustaf II Adolf var i främsta
rummet den store politikern och
härföraren. Det var ock framför
allt på det diplomatiska och militäriska
området, som hans snille visade sig i
sin mest bländande glans. Detta berodde
dels på hans naturanlag, hvilka gjorde
Alexander och Caesar till hans varmast
beundrade förebilder, dels på; de
tidsomständigheter, hvarunder han mottog
ledningen af Sveriges öden och därmed
möjligheten att ingripa i Europas.
Hela vår världsdel utgjorde på den
tiden en samling befästade härläger,
kriget var det normala tillståndet och
freden endast en paus, som användes till
nödtorftig hvila mellan drabbningarna
samt till rustningar för deras förnyande.
Särskildt om Sverige gällde som en
gifven sak, att det »intet länge kan blifva
utan krig». Det var, såsom Geijer
träffande anmärker, en militär-monarki och
betraktades under denna synpunkt af
sina största statsmän. Den militäriska
andan genomträngde allt, och svenska
diplomater och lärde, personer som
lefvat med pennan i hand, tala med
ringaktning om främmande okrigiska furstar:
gamle herrar, utom krig uppfödde, i
ge-mäkligt lefverne, som själfve äro inga
soldater och hafva ingen soldat i rådet
utan allenast en hop räknemästare och
skrifkarlar. Sådant var det svenska
folkets skaplynne, och sådant förblef det
länge efteråt, att det endast i en djärf
eröfrarenatur såg sitt ideal af konung
förkroppsligadt. Också tillbragte Gustaf
Adolf så att säga hela sitt lif under
hjälmen.
Trots detta var dock hans snille
omfattande nog att höja honom vida öfver
krigarkonungarnes vanliga mått. Äfven
i det inre af samhällets organisation har
han därför uträttat märkliga ting, så
mycket mera märkliga, som de blifvit
uträttade liksom * förbigående, under de
stunder, hvilka underhandlingarna,
rustningarna och fälttågen lämnade honörn
lediga. Taflan af dem är, för att
använda ett bekant uttryck, endast en
förgrund, upplyst af krigets lågor. »Man
påminner sig såningsmannen från den
framilande stridsvagnen.»
Det är, betecknande nog, i sin
afhandling om »läroverksfrågan», som vår store
Geijer yttrat senast anförda bevingade
ord. Deras välklang kunde fresta till
den misstanken, att de blott skulle
innebära en äreminnes fras, lika ihålig som
så mången annan dylik. Så är dock
ingalunda fallet. Gustaf II Adolf har
rättmätiga anspråk på ett framstående rum
icke allenast i Sveriges politiska historia,
utan ock i den svenska bildningens och
det svenska undervisningsväsendets
häfder.
Det synes därför på sin plats att till
det trehundraårs-jubileum, som nu skall
firas, i detta den svenska
folkskollärarekårens organ lämna några korta
erinringar om hans verksamhet just på detta
område.
1.
Gustaf Adolfs pedagogiska betydelse
beror väsentligen därpå, att han var en
afgjord anhängare af sin tids mest
radikala pedagogiska reformparti, det
ramistiska, så kalladt efter sin grundläggare
Petrus Ramus (1515-1572).
Denne i pedagogikens historia länge
förbisedde man var den franska
humanismens främste representant, mångsidig
och vältalig som Melanchton, fördomsfri
som Erasmus, organisatoriskt och
metodiskt begåfvad som Sturm, därtill en man
af den renaste karaktär och den
oböjligaste viljekraft. Uppvuxen i fattiga
förhållanden lyckades han vid 12 års ålder
få en anställning, hvilken medgaf honom
att begagna nätterna till studier. Inom
kort hade han med anlitande af en
järnhård flit tillägnat sig tidens gängse
skolbildning. Men han hade därunder
kommit till insikt därom, att det mesta däraf
vore idel gagnlöst och ofruktbart kram,
tomma spetsfundigheter, hvilka icke
kastade minsta ljus öfver naturen och lifvet
utan blott lämnade stoff för ihåligt och
onyttigt lärdomsgräl. Man läste på latin
om stjärnor, naturkrafter, stenar, växter,
djur, människokroppens byggnad och
människoandens natur, men allt utan
undersökningar, utan iakttagelser och
försök, allt ur de gamla klassiska
författarne, hvilkas utsagor afskrefvos, vändes,
vredos och utlades samt inpassades i ett
en gång för alla gifvet, ur den gamle
Aristoteles logik hämtadt schema.
Ramus fann detta studiesystem
oförenligt såväl med de studerandes natur som
med deras praktiska bestämmelse samt
bröt helt och hållet stafven däröfver. Det
är till naturen vi hafva att ansluta oss, sade
han, konsten skall blott lära oss
naturens rätta behandling, utgöra en
efterbildning af naturen. I enlighet härmed
omskapade han undervisningssättet i de
flesta ämnen, i alla fasthållande såsom
en orygglig lag: saken först, lärosatserna
sedan. Språkundervisningen grundade
han (liksom vår tids modernaste metoder)
på praktisk öfning, medan reglerna
inskränktes och sattes i andra rummet.
Flera dittills mycket försummade ämnen
blefvo starkt betonade: så matematik,
naturkunnighet, modersmålet och
lagkunskap. Såsom mål uppställdes
förberedelsen för det praktiskt medborgerliga
lifvet.
Den djärfve reformatorns yrkanden
tillvunno sig stor uppmärksamhet.
Ramus blef professor i Paris och föreläste
för 2,000 åhörare. Men samtidigt ådrog
han sig sina medbröders oblidkeliga hat.
Då härtill kom, att han öfvergick till
protestantismen, var hans öde besegladt.
I samband med Bartolomeinatten föll han
ett offer för lönnmördare, lejda af den
förnämste bland hans pedagogiska
motståndare.
Hans åskådningssätt hade emellertid
då redan vunnit en stor utbredning
genom hans i flera land spridda lärjungar,
Bland dessa var äfven David Chytrseus,
den ledande anden vid universitetet i
Rostock, ett af lutheranismens förnämsta
stamhåll samt efter Uppsala universitets
upplösning genom Johan III flitigt besökt
af svenska studerande. Bland dessa
senare befunno sig Olaus Martini,
Nikolaus Botniensis, Ericus Schinnerus,
Petrus Kenicius och Laurentius
Paulinus, af hvilka den förstnämde efter
hemkomsten till Sverige anställdes såsom
skolrektor i hertig Karls hufvudstad
Nyköping, de öfriga som läsemästare vid
den af konung Johan upprättade
högskolan i Stockholm (Collegium illustre). Alla
voro ifriga anhängare af ramismen och
vunno för densamma sina lärjungars
sinnen, detta så mycket lättare som de
jämte hertig Karl voro hufvudmännen
för den nationellt protestantiska rörelsen
samt såväl i mot- som medgång gingo
i spetsen därför. Under den liturgiska
striden blefvo de af konungen kastade i
fängelse eller på annat sätt förföljda, vid
Uppsala möte var det de, som beklädde
de*främsta förtroendeplatserna, och efter
det epokgörande mötet uppstego de till
inflytelserika ställningar såsom professorer
och biskopar m. m.
Deras märkligaste lärjunge var den
man, som blef ledaren af Gustaf II Adolfs
uppfostran och i skolärenden hans högra
hand, och som med en viss rätt kan
betraktas såsom Sveriges förste
undervisningsminister - Johan Skytte (1577
1645). Han hade studerat under Olaus
Martini i Nyköping och under Botniensis,
Schinnerus, Kenicius och Paulinus vid
Stockholmskollegiet samt omfattade med
glödande hänförelse den ramistiska
uppfattningen af undervisningens mål och
medel. Efter en flerårig vistelse vid tyska
universitet år 1602 hemkommen till
Sverige omfattades han af Karl IX med
synnerligt förtroende och blef genast på
hans förord af ständerna utnämd till
uppfostrare för den då åttaårige Gustaf
Adolf.
Fullt medveten om vikten af detta
kall kände Skytte ett behof att för sig
själf, för sin lärjunge, för dennes
målsmän (konungen och ständerna) samt för
eftervärlden lämna en redogörelse för
det sätt, hvarpå han fattat sin uppgift.
Detta gjorde han genom en utförlig
afhandling i form af ett bref till Gustaf
Adolf, längre fram tryckt under titeln:
Een kort Vnderwijsning Vthi hwad Konster
och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa
och bruka, then ther täncker med tijden
lycko-samligen regera Land och Rijke, Stält til then
Högborne Furste och Herre Herr Gustaff Adolff,
Sweriges Rijkes Arf-Furste, Hertig til
Suder-manneland, Närike och Wärmeland etc., Aff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
