Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. (687.) 27 februari 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 9
ej kunde eller ville finna sig i den nya
ordningen, nödgades söka annan befattning.
Själf gick H. i spetsen och försakade
villigt alla bekvämligheter för att införa
ordning och en bättre anda. Han icke blott
undervisade sina bestämda timmar, han
deltog i och öfvervakade gossarnes lekar,
han njöt sin nattliga hvila i deras sofrum,
han läste ur Fryxells berättelser m. m.
för dem under lediga kvällstunder för att
väcka deras intresse och lyfta deras håg.
Under allt detta sökte han vinna deras
förtroende samt låta dem förstå, ,att den
strängare ordningen härrörde af faderlig
välvilja och omtanke för deras välfärd.
Efter ett eller annat år af ytterst
ansträngande mödor kommo något lugnare
tider, men delvis genom en bitter
erfarenhet hade H. lärt, att hans befattning och
det därmed förenade ansvarsfulla
fostrarekallet kräfde alla hans själs- och
kroppskrafter, och han var fortfarande villig att
offra dem.
I yngre år, då han innehade vanliga
läraretjänster, var han synnerligen
intresserad och verksam för föreningsväsendet
inom lärarekåren, och han gick ofta flera
mil för att sammanträffa med kamrater
och med dem utbyta tankar om skolans
angelägenheter. Detta intresse fortlefde
visserligen oförminskadt efter flyttningen
till Göteborg, och han var några år
ledande i en lärarekrets därstädes. Men
hans befattning lade hinder i vägen för en
dylik verksamhet. De timmar, som han
medgaf sig att tillbringa utom Villinska
skolans väggar, voro ytterst få. Om icke
några stadgar bundo honom så hårdt, så
pålade honom hans plikttrohet mycket
strama band. Aldrig ville han försumma
att vara i gossarnes krets kl. 8 på aftonen,
hålla aftonbön med dem och öfvervaka
deras gående till hvila. Hindrades
däremot någon af hans medhjälpare att
utöfva den turvis fördelade uppsikten, var
han mycket villig att träda i stället.
*
Holmberg hade ett lifligt och utprägladt
sinne för historien, särskildt för
folkundervisningens historia. Det var en bland hans
käraste sysselsättningar att under de knappt
tillmätta lediga stunderna studera detta
ämne samt uppteckna såväl resultaten af
dessa studier som egna rön och minnen.
Icke så litet af hans pennas alster
föreligger i tryck dels i särskilda skrifter, dels
i skoltidningar. Antagligen efterlämnar han
icke så få anteckningar i handskrift samt
brefsamlingar, hvilka kunna varda till stort
gagn för häfdatecknare på
folkundervisningens område. Tidigare än någon insåg
och påpekade han vikten af att uppteckna
sådant och taga till vara dylika handlingar.
Den ledande drifkraften i Holmbergs
lifsgärning var hans varma, oskrymtade
gudsfruktan, hvilken han framför allt
ådagalade i sina handlingar. Han var ödmjuk
och blygsam, tyckte väl om erkännande
men afböjde beröm och loford. Hvad han
mest älskade var att, obemärkt af världen,
troget verka i det tysta, icke för egen ära
utan af kärlek till Herren och de unga.
H. lefde ett lyckligt familjelif, ehuru
äfven här sorger och motgångar tid efter
annan inträdde. Redan 1867 rycktes hans
fromma hustru från hans sida. Bland 9
barn öfverlefva honom endast 4 döttrar,
som göra den gamle uppfostraren heder
samt med kärleksvarma händer lämnat
honom stöd och vård under ålderdomen.
Dön ende till senare tid kvarlevande sonen
afled i sin bästa ålder- tre veckor fore
fadern. Tåligt och undergifvet bar denne
förlusten, men man kunde tydligen se, att
den djupt grep hans inre. Krafterna
började hastigt aftaga, en lindrigare
hjärnblödning släckte ändtligen den matta
lifs-lågan. Nöjd och hoppfull motsåg han
förvandlingens stund.
Hvile den trogne såningsmannen i frid!
Hans ädla utsäde och goda föredöme
skola lefva i och till välsignelse.
J. J-n.
Vanartade barns uppfostran,
Visserligen kunna vi med glädje och
stolthet tala om vår folkskolas utveckling,
visserligen erkännes nu allmänt hennes
välsignelse för vårt folk, men hon är ännu
ej utan fel och lyten, och hon saknar ej
heller sina vedersakare. Då och då höjas
ännu röster mot densamma med tvifvel
om kunskapens värde för arbetsklassen
och hennes förädlande inflytande på de
ungas sinnen. Man kan till och med få
höra, att folkskolan rent af bar skulden .
till det moraliska förfall och den sedliga
förvildning, som beklagligen mångenstädes
i oroväckande grad framträder hos den
uppväxande ungdomen.
Orsakerna till denna sorgliga företeelse
bland ungdomen ligga säkerligen ej hos
folkskolan utan äro tvifvelsutan att söka
i den omgifning och i de förhållanden, i
hvilka barnet växt upp - i den
missriktning barnets lif från början fått, och
hvilken missriktning under barnets uppväxt
allt mer utvecklas i ett hem, där
fattigdom, andlig slöhet och sedeslöshet ofta
förena sig om att nedrifva, hvad skolan
bygger upp. I många fall besöker ett
dylikt barn icke alls eller ock ytterst
oordentligt någott skola.
Ingen känner desöa sorgliga
förhållanden bättre än läraren. Hän är i tillfälle
att nästan dagligen se, hvilken skada dessa
barns onda exempel åstadkommer bland
kamraterna i skolan. Ett bladd de största
hindren för folkskolearbetets lugna och
jämna fortgång utgöra just dessa sedligt
vilsekomna barn, öfver hvilka en så
allmän klagan höres, och hvilka bereda
samhället så mycket bekymmer och så stor
förargelse. De utgöra ett ogräs, som hotar
att förkväfva den goda säden, de äro
smittofrön, som neutralisera skolans arbete.
Likasom man för samhällets bevarande
i sanitärt hänseende bygger
epidemisjukhus och i dessa afsondrar af smittosam
sjukdom angripna personer från de friska,
så rnåste man ock skilja dessa moraliskt
sjuka barn från beröring med de
moraliskt helbrägda, på det att icke »det
skab-biga fåret må smitta hela hjorden».
Behofvet af en dylik åtgärd har ingen
bättre kunnat se än folkskolans män. De
hafva också ideligen framhållit och
framhålla med ökad ifver önskvärdheten af,
att något göres för att befria skolan från
de barn, hvilka hindra henne i hennes
utveckling.
Så uttalade Stockholms
folkskollärareförening år 1882 »önskvärdheten af, att
för alla sådana Stockholms kommun
tillhörande barn, hvilkas uppförande är
sådant, att deras vistelse i skolan menligt
inverkar på de öfriga barnen och på
arbetet i skolan, måtte anordnas särskilda
skolafdelningar eller undervisningsanstalter
- helst sådana, där barnen ständigt
kunna vistas». År 1892 återupptogs ämnet,
och föreningen ingick till
folkskoleöfverstyrelsen med anhållan, att denna ville
taga frågan om vanartade barns
uppfostran under ompröfning. (Se Svensk
Läraretidning n:r 6 för år 1892!)
Vid sammanträde år 1893 med
Karlskrona folkskollärareförening uttalades
enhälligt önskvärdheten af att få till stånd
en afsöndringsklass för vanartade barn i
Karlskrona. (Svensk Läraretidning n:r 50
år 1893.)
Följande år framhöll Örebro
skolförening »som sin önskan, att vederbörande
snarast möjligt ville befria skolan och
samhället från dessa olycksbarn, som,
lämnade i frihet, blefve till våda ej blott för
de ofördärfvade af sina kamrater utan
äfven efter fortsatt öfning i det onda för den
allmänna säkerheten». (Svensk
Läraretidning n:r 8 år 1894.)
Skara stifts folkskollärareförening
förordade vid sitt 35:e årsmöte 1887
inrättande af uppfostringsanstalter för vanartade
barn i hvarje län. (Svensk Läraretidning
n:r 32 år 1887.)
Vederbörande hafva ock mångenstädes
beaktat behofvet af att gifva dessa barn
en särskild, för dem afpassad vård. w
Sålunda upprättade Östergötlands län
år 1864 ett räddningshem för vanartade
barn på Folåsa, och år 1880 inrättade
Hallands län ett dylikt vid Mäshult.
Där ej länet i sin helhet tagit saken
om hand, hafva enskilda kommuner sökt
att hjälpa sig själfva. Så äger Stockholms
stad sedan öfver 40 år tillbaka en
uppfostringsanstalt för fattiga vanartade barn.
Göteborgs folkskolestyrelse inrättade år
1869 en afsöndringsskola för »sådana barn,
hvilka genom sedeslöshet eller brottslighet
utöfva ett skadligt inflytande på de skolor,
hvilka de besöka». År 1884 inrättades
ett internat i Malmö och år 1884 ett
dylikt för Gäfle. I Karlskrona och Örebro
är man för närvarande sysselsatt med
anordningar i liknande syfte.
Äfven enskilda personer hafva kraftigt
bidragit härtill genom större eller mindre
donationer eller gåfvor, genom hvilka
räddningshem upprättats och underhållas. På
så sätt tillkommo Råby räddningsinstitut
vid Lund år 1840, räddningsinstitutet på
Hisingen år 1.847, kolonien Hall 1876 och
räddningshemmet Margretelund vid
Lidköping 1886. Här kan ock nämnas
Fröbergska stiftelsen vid Kalmar, hvilken upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0106.html
