Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (693.) 10 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
SVENSK LÄEAEETIDNING.
N:r 15
mångenstädes åt sitt öde. De examinerade
lärarnes antal var 40. Några s. k.
småskolor - egentligen roteskolor - funnos,
men dessa stodo icke i något samband
med folkskolorna utan voro ett slags
mellanting mellan dessa och våra nuvarande
småskolor. En dylik roteskola fick ersätta
den lagstadgade folkskolan i en församling.
I en annan församling fanns visserligen en
folkskola, men denna låg nere af det skäl,
att kyrkoherden ansåg läraren oduglig.
Skolornas lokaler utgjordes
mångenstädes af låga och kvalmiga bondstugor utan
ventilation eller af en ruskig bruksstuga.
Äfven där särskildt skolhus blifvit uppfördt,
hade detta ofta mera utseendet af en
slöjd-och dagsverksstuga än af en skollokal. En
trappa ej bättre än en stege, söndrigt golf,
nakna stockar i väggarna, taket förstördt
af dropp och skolmöbler därefter - en
allt annat än inbjudande syn.
Icke i en enda skola fanns någorlunda
fullständig undervisningsmateriel. Till och
med i en stadsskola fann inspektören
materielen utgöras af »smutsiga trasor, som
ingen kunde begripa, hvartill de skulle
tjäna», och detta fastän skolkassan på grund
af donationer hade en kontant behållning
af 1,500 kr. och en räntefordran af 1,000 kr.
Själfva undervisningen handhades
naturligtvis efter lärarnes olika kunskapsmått,
nit och skicklighet högst olika.
Mångenstädes stod det bedröfligt till. »I en mängd
skolor fanns ingen läsordning annat än i
lärarens hufvud.» Reglementen saknades
i många skoldistrikt, i andra hade
visserligen ett dylikt blifvit uppsatt, men det var
ej till hands. Äfven om ett reglemente
blifvit fastställdt, var ej därmed sagdt, att det
alltid följdes, än hade ett, än ett annat af de
föreskrifna ämnena ej ifrågakommit vid
undervisningen. På de flesta ställen kommo
ämnena in vid undervisningen i den
ordning, att man började med katekesen, och
då denna var genomgången i sin helhet,
grep man sig an med bibliska historien,
och först då man hunnit till sista pärmen
i denna, vågade man sig på med geografi
o. s. v., det vill säga att den bok, man en
gång börjat med, släpptes ej, förrän den
var i sin helhet genomgången.
Om barnens skolgång yttrar B. i sin
första inspektionsberättelse:
Svårligen lärer någon församling kunna
påträffas, uti hvilken alla i skolåldern varande
barn i skola infunnit sig; ty äfven i de
församlingar, där gällande föreskrifter bäst
iakttagas, finnas alltid några, hvilkas föräldrar icke
inse vikten af barnens skolgång, utan om de
själfva kunna lära dem nödtorftigt läsa
innantill och sladdra upp katekesen, tro de detta
vara nog för att kunna läsa sig fram för
prästen.
Tillsynen öfver skolorna fick vanligen
skötas af pastor ensam. Var denne nitisk
och plikttrogen, så var ju ej skäl till
klagan. Men att så ingalunda alltid var
fallet framgår däraf, att en pastor t. o. m.
påstod, att i en viss rote ej funnos några
barn i skolåldern, hvilket vid inspektörens
undersökning visade sig alldeles ogrundadt,
och »trots pastors påstående» finner
inspektören skolväsendet icke väl ordnadt i
en församling, »som äger 146 barn i skol-
åldern, af hvilka 55 visserligen äro
inskrifna men mycket ojämnt gå i skolan.»
Sådant var tillståndet inom folkskolan i
Nerke, då lektor Bogren mottog
inspektionsuppdraget. Med lågande nit och
kraftig arm grep han in i sakernas
omgestaltande. Han ålade församlingarna att
uppföra ändamålsenliga skolhus och skaffa sig
dugliga lärare. Han förehöll skolråden
deras plikt att på alla sätt vårda skolan,
förse densamma med nödig
undervisningsmateriel och tillse, att barnen vore
försedda med egna läroböcker. Han rådde
skolrådsordförandena att indela sina
skoldistrikt i en mängd små distrikt samt för
hvarje sådant utse en pålitlig
församlingsbo, helst ledamot af skolrådet, hvilken skulle
infinna sig i skolan minst en gång i
veckan samt öfva tillsyn öfver, att barnen
både inställde sig uti och ordentligt
besökte skolan. Genom att denne person
flitigt repeterade sina besök i skolkande
barns hem, skulle de halsstarriga
föräldrarna omsider tröttna och skicka sina barn
ordentligt i skolan. »Att från predikstolen
namneligen uppmana försumliga föräldrar»
förordades också. På det att de från skolan
afgångna barnen måtte få tillfälle att
bibehålla och öka sina kunskaper, uppmanade
han församlingarna att inrätta
söndagsskolor och sockenbibliotek. Då söndagsskolan
tynar af, ber han skolråden ålägga de
afgångna att besöka folkskolan minst l eller
1/2 dag i veckan, och då dessa
repetitionsskolor ej heller vilja gå, föreslår han, att
en särskild mindre termin om 5 å 6
veckor afsattes för dessa barn - således en
fortsättningsskola.
Han ålade lärarne strängeligen att öfva
tukt och ordning - »många gamla lärare
äro så vana vid surr och oreda omkring
sig, att ett annat förhållande i skolan
skulle väcka deras förvåning», säger han
- att låta de särskilda läroämnena inträda
i naturlig ordning och ställas i naturligt
samband vid undervisningen och att icke
föresätta barnen något stycke till
öfverläsning, som icke blifvit väl genomgånget
och förklaradt. Han skref läsordningar åt
lärarne, undervisade dem om böckers
förande samt samlade dem omkring sig och
höll pedagogiska föreläsningar för dem.
Ofta kunde han under sina resor taga med
sig en klen lärare till en välskött skola,
där denne kunde få se, hur han själf
skulle göra. Det säger sig själft, att
mången härvid nogsamt kände, att »lärdomens
rot är bitter», men han fick ock erfara,
att »dess frukter äro ljufva», då
inspektören nästa gång kom igen. Hur strålade
icke hans anlete, då han fann allt i
ordning och lektionen gick väl l
För lärarnes utbildning utverkade han
anslag från landstinget till
auskulteringskur-ser. Han insåg ock klart betydelsen af
ett tankeutbyte lärarne emellan.
Fördenskull grundade han Nerkes
folkskollärareförening 1871. Dess ordförande var han
under flera år. Dessutom indelade han
provinsen i 8 kretsar. Lärarne i hvarje
krets skulle på af inspektören utsatt dag
samlas hos en lärare för att under
förmiddagen åhöra dennes undervisning. Efter-
middagen användes till samtal öfver de
hållna lektionerna.
Småskolan omhuldade han synnerligen.
»Förrän småskolor jämte folkskolor blifvit
inrättade i hvarje församling, kan ej den
allmänna ordningen vara fullt
tillfredsställande», yttrar han. De gamla
roteskolorna borde tills vidare bibehållas och nya
sådana inrättas för mycket aflägset
liggande byars och gårdars invånare, där
barnantalet var litet, på det att dessa barn ej
på grund af milslång skolväg måtte bli
utan all undervisning, men han anser, att
detta tills vidare snart borde vara en
öfvervunnen ståndpunkt, och att ordentliga
folkskolor med underlag af småskolor öfverallt,
måtte inrättas. För utbildning af
lärarekrafter vid småskolan anordnade han år
1805 med 100 kr. anslag af
Södermanlands läns landsting en särskild kurs i
Vingåker - under de 8 första åren hörde
nämligen tvänne kontrakt i Södermanland
till hans distrikt. Dylika kurser höllos
1867 och 1868 i Örebro och St. Mellösa.
Från och med 1869 blefvo dessa kurser
stadigvarande hvartannat år i Örebro. För
det nuvarande landstingsseminariet i
Örebro var han censor till 1892 och
kvarstod som ledamot i dess styrelse till sin
död.
Af lärarekåren i sitt distrikt var han
högt aktad och afhållen. »Som en gärd
af högaktning och erkänsla för mångårigt
oförtrutet nit om folkskolan i Nerke» fick
han, då han varit inspektör i 20 år, af
Nerkes lärare och lärarinnor mottaga
tvänne större kandelabrar af silfver.
Han hade ock förnöjelsen att se sitt
arbete krönas med framgång, att se sitt
skötebarn folkskolan uppbäras och
värderas äfven af folket. Han säger nämligen:
Vid examina har jag haft tillfälle att
sammanträffa med mycken allmoge, som med
uppmärksamhet följt förhörets gång och med
tacksamma ord uttalat den tillfredsställelse, de
kände öfver de ökade tillfällen till undervisning,
som nu för tiden beredas deras barn. Vissa
brister i folkskoleväsendets utveckling, som
ännu förefinnas i vissa församlingar, torde
mindre få tillskrifvas folket i allmänhet, som
icke mera några inflytelserika personers
åtgöranden, hvilka vid kyrkostämmor och
sammankomster inlagt sitt betydande afgörande ord i
vågskålen - personer, hvilka hafva råd att
bekosta sina barn en dyrbarare uppfostran,
men som också därför motarbeta
folkskoleväsendets tidsenliga utveckling, hvaraf de själfva
för sina barn ej draga någon nytta.
Till och med åtskilliga af dessa
inflytelserika stormän lyckades han förmå att
uppträda beskyddande mot skolan. En
ibland dem, som försäkrat det vara
alldeles tillräckligt, om barnen finge lära sig
läsa i bok och kunde sin katekes, blef en
framstående skolman - seminarierektor.
Vid sitt afträde från
inspektörsbefattningen år 1886 kunde han med stolthet
blicka tillbaka på det gångna
fjärdedels-seklet och sitt verk. Inom Nerke fanns
nu 121 folkskolor, 11 mindre folkskolor
och 118 småskolor. 127 nya skolhus,
rymmande 214 lärosalar, hade blifvit
uppförda. Barnantalet utgjorde 14,500 och
lärarepersonalen 287.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
