Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (696.) 1 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 18
redan tidigt en mängd förtroendeuppdrag.
Främst bland dessa må nämnas, att han
under åren 1859-69 var riksdagsman
och såsom sådan blef i tillfälle att verka
för folkskolans och lärarekårens bästa.
#
Då Rosenberg den 16 januari 1891
fyllde 80 år, meddelade vi hans porträtt,
angifvande hans utseende i medlet af
60-talet eller då han var som mest verksam
i riksdagen, i kommittéer, vid skolmöten
o. s. v. I sammanhang därmed
offentliggjorde vi i denna tidning (n:r 2, 3, 11
och 14 år 1891) några af R. just då
nedskrifna minnen, utgörande på en gång
en själfbiografi och märkliga bidrag till
historien om forna tiders skolförhållanden.
Rubrikerna till dessa minnesteckningar
voro: 1) Huru det gick till att bli
skolmästare i forna dagar; 2) En
folkskollärare för 60 år sedan; 3) I nordvästra
Skåne; 4) Folkskolans födslosmärtor.
I enskildt bref till nedskrifvaren af dessa
rader hade R. anhållit, att vi »åtminstone
ännu icke måtte hålla någon likpredikan
öfver honom med tillhörande personalier»,
och vi ställde oss denna hans önskan till
efterrättelse. Då R. nu slutat sin
verksamhet, torde det emellertid vara på sin
plats att - jämte meddelandet af en bild
af R. vid 70 års ålder - erinra det
nuvarande läraresläktet, hvilka initiativ R.
tagit på skolans område och huru mycket
vi hans efterträdare i själfva verket hafva
honom att tacka för.
Främst må då erinras om R:s
verksamhet vid skolmöten och i lärareföreningar.
En vacker augustikväll år 1838
samlades från skilda håll fem unga, för sitt kall
högt lifvade folkskollärare under kronan af
en lind i Vekerums by af Mörrums socken
i det härliga Blekinges dalar. Dessa
folkskollärare, den äldste då 27 och den
yngste endast 20 år gammal, voro Sven
Rosenberg, G. Håkansson (för länge sedan
död), G. O, Vikander (sedermera klockare
i Göteborg, på 1860 talet utgifvare af
»Skol-vännen»), J. J. Holmberg (sedermera
föreståndare för Villinska skolan i Göteborg)
och P. Paulsson (sedermera klockare och
organist i Hjärnarp, utgifvare af »Historik
öfver folkundervisningen i Sverige»). Dessa
fem deltagare i Sveriges helt visst första
folkskolläraremöte - det var ju fyra år
före folkskolestadgans tillkomst - hafva
den ene efter den andre skattat åt
förgängelsen, och nu allra sist den egentlige
ledaren och själen, Sven Rusenberg. Fem
med namn försedda minnesstenar angifva
emellertid än i dag platsen för mötet.
Vid detta första folkskolläraremöte
samtalades om de erfarenheter, en hvar af
deltagarne gjort under deras då ännu icke
långa tjänstetid i folkskolan.
Alla voro - såsom en af deltagarne skrifver
- eniga i den åsikten, att, om de vunna
erfarenheterna samlades och ordnades, skulle däraf
uppväxa en skolkunskap, hvaraf både de själfva
och andra kunde hafva gagn. De funno ock, att
lämpligaste sättet för erfarenheternas samlande
var genom en närmare och enad samverkan,
och då var det den första tanke på en
folkskollärareförening föddes och slog ut i knopp.
Men emedan den ene efter den andre af den
lilla föreningens medlemmar flyttade långt bort,
kpmmo de aldrig mera alt alla personligen
sammanträffa. Genom korrespondens sökte de
likväl sammanhållning och utbyte af tankar
och erfarenheter om folkundervisningen,
hvilket allt var för dem till stor nytta.
Ett fjärdedels sekel efter det lilla
anspråkslösa mötet under linden i den vackra
Ölekingsdalen hade läraremöten väl blifvit
tämligen allmänna, men ännu stod man
frågande inför mötesidén. I en längre
artikel i tidningen »Skolvännen» skref då
Rosenberg år 1864 följande, som här må
återgifvas, då det i allt väsentligt än i
dag har sin fulla tillämpning:
Ofta hör man s. k. förståndigt folk fråga:
»Hvartill tjäna sådana möten och hvad gagnar
det att en hop halfbildade eller obildade
folkskollärare komma tillsammans och prata? Hvad
tjäna deras diskussioner till - de ha ju ingen
beslutanderätt. Alltsammans blir bara prat
och snack.» - Där stå vi så vackert nästan
svarslösa; ty de förståndiga människorna hafva
ju ändå i hufvudsaken rätt; det blir intet annat
än bara snack af alltsammans.
Ville någon på fullt allvar fråga oss, hvartill
dessa möten gagna, så bekänna vi alldeles öppet,
att vi skulle verkligen känna oss förlägna för
åstadkommande af ett fullt tillfredsställande
svar, som kunde riktigt tillstoppa munnen på
klandrarne. Väl kunde vi på sidan om saken
svara:
att folkskolläraren såväl som andra
människor är ett sällskapsdjur, som älskar att träffa
sina likar, i deras sköte nedlägga sina
bekymmer och af dem hämta den uppmuntran och
upplysning, som möjligen där kan erhållas;
att efter de långa och många mödorna i
skolans kvalmiga atmosfär det säkerligen
kännes mycket godt och vederkvickande, att någon
gång få göra en liten utflykt åtminstone till
närmaste socken eller kanske ännu något längre
på en dag eller två;
att en stackars skollärare, som i 9 ä 10
månader om året sällan har annat umgänge,
utom sin egen familj, än prästen, som står
långt öfver honom, och skolbarnen, som stå
ett godt stycke under honom, samt en eller
annan klandrande gubbe eller gumma, som
tror sig berättigad att bedöma hela hans både
skicklighet och verksamhet, väl någon gång
kan känna en längtan efter - ett verkligt behof
af - att träffa en like, en medarbetare, som
förstår hvar skon klämmer och som kan
meddela något ord till undervisning och uppmuntran.
Vi torde icke mycket misstaga oss, om vi
antaga, att just storheten i folkskolans
uppgift är innersta driffjädern till de numera så
allmänna skplläraremötenas uppkomst och allt
allmännare återkommande. Hvarje sann
folkskollärare känner dagligen med ledsnad sin
otillräcklighet både i afseende på kunskap och
skicklighet, han känner huru sinnet och
krafterna slappas, han känner alltid, att något är
såsom det icke skulle vara och att han icke
är sitt kall fullt vuxen.
När glöderna på Spiseln utspridas och
skingras, så slockna de; men föras de tillsammans,
så vidmakthålles och förökas elden. Så äfven
i detta fall. Går skolläraren, ensam för sig
själf år ut och år in, termin efter termin, ulan
umgänge med andra, utan uppmuntran, utan
eggelse, så skall han oundvikligen försjunka i
en eländig dåsighet, hvars högsta mål slutligen
blir att kunna .någorlunda bestå i examen med
barnen vid terminens slut. Hans kall
förvandlas till ett yrke, som han utan lust eller
sträfvan sköter för lönens skull, »emedan han ej
har någon annan plog att drifva». Mången
har dock gjort den erfarenheten, att ett enda
bevistadt möte med från flera sidor framlagda
erfarenheter, gjorda uppfinningar och vunna
resultat i undervisningsväg, gifvit honom en
alldeles ny lust, ja, kanske förorsakat en hel
omstöpning af hans hittills gagnade, innötta
och förslitna, själadödande undervisningsmetod.
Vi borde väl icke heller förtiga den verkliga
lyftning, det gifver åt ett nedtryckt
skolmästaresinne, att sammanträffa med kamrater från
spridda håll och af dem höra samma klagan
och samma glädje, som man kanske själf
erfarit och trott sig stå alldeles ensam med. Ma?n
känner, att man är icke så ensam, som man
kanske ansett sig vara. Man känner med
glädje, om än med förödmjukelse, att man
också är en medarbetare för det stora, stora
målet: människosläktets allt större utveckling
till förnuftig fullkomning för detta lifvet och
dess evangeliska uppfostran för det högre lif,
hvartill vi både efter skapelsen och
återlösningen äro ämnade.
Trettio år hafva förflutit, sedan dessa
ord nedskrefvos, men än i dag kan man
nog träffa på s. k. »förståndigt folk», som
frågar: »Hvartill tjäna folkskolläraremöten»
och - »hvartill gagna lärareföreningar»?
»På folkskolans öde beror vår framtid»,
yttrade R. vid sin första riksdag. Med
denna uppfattning om folkskolans betydelse
är klart, att R. ifrigt skulle så vid
riksdagen som annorstädes kämpa på den
sidan, som önskar folkskolan utvecklad till
en bottenskola för hela folket. Uti en vid
1868 års riksdag väckt motion
sammanfattade R. sina åsikter i skolfrågan
sålunda:
Det är en misshushållning med penningar
att betala 600 fdr årligen för en undervisning
i folkskola, som lika ändamålsenligt kan
erhållas i småskola för 200 rdr;
det är en misshushållning att med 1,200 rdr
i högre folkskola och ända till 2,500 rdr i
elementarskola betala en undervisning, som, med
undantag af några blad tysk grammatik, kan
lika väl inhämtas i folkskolan för en kostnad
af endast 600 rdr årligen;
det är en misshushållning med lärarekrafter,
som kunde användas till något bättre, att låta
en seminariebildad lärare spilla sin tid med
abcdariers och stafvares undervisning, hvilket
lika så väl kan uträttas af en småskollärare
eller lärarinna, och att låta en akademiskt
bildad lärare, ja till och med en filosofie doktor,
år ut och år in sysselsätta sig med sådan
undervisning, som en seminarist ganska väl kan
åstadkomma;
det är en misshushållning med barnens
dyrbara lästid att nödga dem dels i folkskolan
genomgå samma ämnen och kurser som i
småskolan och dels i högre folkskolan läsa till en
del samma ämnen och samma böcker, som de
förut läst i folkskolan, och ändtligen att spilla
två eller flera år i elementarskolan med
repeterande af samma ämnen, som de måhända
kunde lika bra då de lämnade sockenskolan,
som då de lämna elementarskolans andra
klass - - - -;
det är slutligen en misshushållning med
för-äldraomsorgen och uppfostringskostnaderna att,
endast för ett tidigare inhämtande af ett litet
pensum i tyska språket, nödga föräldrar och
målsmän att med stora kostnader hålla sina
barn i åratal borta i en aflägsen stad, utan
nödig tillsyn eller vård, för inhämtande af
kunskap, som till största delen står till buds
måhända vid hemmets dörr.
De grundsatser, som borde genomtränga
hela folkskolelagstifningen, ansåg
motionären kunna uttryckas sålunda:
Alla undervisningsanstalter för den allmänna
folkbildningens främjande böra anses såsom
särskilda afdelningar af den allmänna
folkskolan;
hvarje afdelning bör vara skyldig att uträtta
allt, hvad. den kan uträtta;
hvad som kan läras i en lägre och mindre
kostsam afdelning, bör icke tillhöra lärokursen
i en högre och mera, kostsam afdelning; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
