Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (698.) 15 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 20
drager t. ex. till elementarlärarnes
änke-och pupillkassa med 69,851 kronor, d. v. s,
i medeltal 70 kronor pr delägare. Af
kassans samtliga inkomster utgör statsbidraget
i folkskollärarnes änke- och pupillkassa
endast 21,8 %, medan det däremot i
elementarlärarnes änke- och pupillkassa utgör
28,5 % och i andra pensionskassor
belöper sig till 35, 67, 72, ja i en kassa
ända till 96,5 %.
Å andra sidan äro delägarnes afgifter
jämförelsevis högre i folkskollärarnes
änke-och pupillkassa än i andra kassor.
Delägarnes tillskott utgör 36,(> °/£ af kassans
samtliga inkomster, under det att samma
tillskott t. ex. i elementarlärarnes
änke-och pupillkassa blott uppgår till 28,2 %
af kassans samtliga inkomster.
Nu säger utskottet, alt på grund af den
sjunkande räntan det är »högst
osannolikt, att, om kassans förbindelser komme
att ökas med 25 procent, kassan skulle
kunna fullgöra desamma utan en snar
höjning vare sig af delägarnes bidrag eller
statens tillskott».
Genom den ifrågasatta lilla förbättringen
skulle kassans utgifter ökas med omkring
17,000 kronor. Delägarne inbetala för
närvarande i pensionsavgifter 106,000
kronor årligen. Till änkor och barn skulle
efter den ifrågasatta förhöjningen utbetalas
85,000 kronor, alltså icke på långt när
det belopp, som delägarne inbetala, och det
skulle, enligt hvad en på detta område
hemmastadd person uträknat, dröja en
ansenlig tid, innan pensionsbeloppen komme
att stiga till samma höjd som delägarnes
afgifter.
Då härtill kommer, att kassans
nuvarande kapitalbehållning uppgår till omkring
3 mill. kronor, hvarpå med endast 31/* %
ränta årsinkomsten blir öfver 100,000
kronor, så lärer det icke vara den minsta
risk att besluta en sådan
pensionsförbättring, som här är ifrågasatt.
Att kassans ställning är ovanligt god,
framgår för öfrigt af en tabell, som finnes
i statsrevisorernas senaste berättelse.
Denna tabell angifver, att utgifterna i kassan
uppgå till endast 24,5 % af inkomsterna;
och att denna kassa är i detta hänseende
den mest gynnsamt ställda af alla de
pensionskassor, statsrevisorerna haft att granska.
I öfriga pensionrkassor belöpa sig
utgifterna till 30, 37, 42,7 (elementarlärarnes
änke- och pupillkassa), 70, 85, 91, ja, ända
till 100 % af samtliga inkomsterna.
Under sådana omständigheter måste jag
yrka bifall till k. m:ts proposition. Men
då- jag gör detta,, sker det med det
uttryckliga förbehåll, att någon höjning af
statsbidraget icke ’ifrågasattes. Jag anser
nämligen, att kassan är i den ställning,
att den bör kunna reda sig med
nuvarande statsbidrag.
Men å andra sidan synes det mig
rimligt, att delägarne erhålla så stor valuta,
som med nuvarande inbetalningar är
möjligt. Och detta kunna delägarne omöjligt
erkänna att nu är fallet. Under de
hittills gångna aderton åren hafva delägarne
inbetalt till kassan 1,374,082 kr., d. v. s.
i medeltal 76,338 kr. om året, men till
deras änkor och barn hafva i pensioner
utbetalts allenast 577,202 kronor eller i
medeltal 32,067 kronor om året. Ensamt
genom delägarnes afgifter har således
uppstått ett öfverskott på icke mindre än
omkring 800,000 kronor.
Naturligtvis är det omöjligt att veta,
huru det i en framtid kommer alt ställa
sig med afseende på ränteförhållandena.
Dessa kunna, blifva ogynnsammare än de
nu äro, och man får då taga i
öfvervägande, hvad som är att göra. Det är
emellertid att märka, att olägenheterna af
en framtida större nedsättning i räntan
komme att drabba icke blott denna, utan
naturligtvis äfven alla andra pensionskassor,
och jag är förvissad, att skollärarne med
villighet skola underkasta sig samma
inskränkningar, som vid en dylik
eventualitet komma att göras med afseende å
öfriga tjänstemannakårer.
Hr talman! Då för delägarne i kassan
den ifrågasatta lilla förhöjningen är af stor
betydelse, då den verkställda utredningen
visar, att sådan förhöjning kan ske utan
äfventyr för kassan, och då ändringen ej
vållar ett öres högre utgift för staten,
tilllåter jag mig vördsamt anhålla om bifall
till k. m:ts proposition.
(Häruti instämde flera af kammarens
ledamöter.)
Sunda tidsfördrif åt
ungdomen.
Man behöfver ej vara någon egenkär
beundrare af sin egen ungdomstid för att
hos det släkte, som nu växer upp, märka
och beklaga påfallande oarter, råhet
och stundom förvildning, för att
bekymras-och harmas öfver förhållanden, som
- äfven om alla jämförelser lämnas å
sido - dock borde vara bättre.
Sålunda ej i allo belåten har man vändt
sig åt olika håll för att utröna det
ondas orsaker och utfinna botemedel
däremot. Tankarna och försöken ha då
helt naturligt vändt sig kring ungdomens
uppfostran, sådan den är och sådan den
borde vara, och man har sökt att
tillföra denna nya hjälpmedel att dels
afleda sämre böjelser, dels väcka och främja
renare och ädlare sådana.
Vi behöfva ej företaga någon
grundligare undersökning för att vinna förnyad
bekräftelse på den gamla åsikten, att
lättja är frestarens verkstad, och att
arbete hindrar många tillfällen till synd.
Kan därför hos de unga väckas kärlek
till arbetet, icke minst till kroppsarbetet,
och kunna sedan lämpliga arbetstillfällen
beredas - då äro med detsamma många
frestelser och olyckor för ungdomen,
många anledningar till oro och
bekymmer för samhället röjda ur vägen, då
skola samhällets sorgebarn varda allt
färre.
Hågen och tillfället till ordentligt
arbete minska visserligen behofven af
tidsfördrif och förströelse men upphäfva
dem ej utan gifva dem tvärtom större
berättigande, på samma gång som den
njutning, deras tillfredsställande skänker,
blir mera vederkvickande och värderik.
Att neka ungdomen roa sig har ofta grymt
hämnat sig. Men konsten är att skaffa
sig garantier för att nöjena blifva af god
beskaffenhet. Icke så få af de nöjen, som
ganska allmänt öfvas, äro allt annat än
oskyldiga, ja månget s. k. tidsfördrif har
ledt till olycksdigra följder. Det är,
som antydts, icke det hederliga arbetet,
som främjar okynnets, själfsvåldets och
slyngelaklighetens m^r eller mindre
uppfinningsrika tilltag och stundom djärfva
äfventyr, vanligen är det tidsfördrifven
eller rättare brist på bättre tidsfördrif,
som härtill bär skulden.
Om därför hem och skola vilja gifva
ungdomen ett kraftigt handtag i kampen
mot dåliga inflytelser genom att göra
den arbetsam, så bör det icke heller
försummas att tillgodose denna ungdoms
behof af kroppsligt och andligt sunda
nöjen.
Frågan om skolungdomens fria lekar
- om lekens upptagande som
»undervisningsämne» skulle man nästan kunna
säga - rycker nu äfven i vårt land
fram i förgrunden, och det är att antaga,
att denna idé skall vinna allt flera
vänner. Naturligtvis uppresa sig mot
förverkligandet stora svårigheter, så t. ex.
mångenstädes beträffande passande
lekplatser och, hvad nästan värre är, på
samma gång intresserade, sakkunniga och
i öfrigt lämpliga ledare. Med god vilja
bör dock så småningom den
ungdomsvänliga tanken kunna blifva verklighet,
såsom den ju redan är det mångenstädes
i andra land.
För vår del se vi häri en vida större
uppfostringsfaktor, än mången kanske är
böjd att medgifva. Att käcka och
hurtiga rörelselekar ute i det fria verka
fysiskt välgörande, säger sig själft. Och
att vår ungdom finge vana att roa sig
och vara glad på ett hyfsadt och
hyggligt sätt, skulle i moraliskt hänseende
vara icke mindre hälsosamt.
Kan skolan göra något för att
inför-lifva sunda tidsfördrif med våra folkseder,
då bör hon ju icke heller ställa sig
ointresserad inför en så viktig angelägenhet.
Välvilja mot de gamle
bland lärarepersonalen finner man
uttryckt i de lönebestämmelser, som gälla
för folkskolorna i staden Bergen. I
»lön-ningsvedtaegt» af den 5 oktober 1891,
§ 3, bestämmes nämligen:
För lärare »i fullständig post», hvilka i minst
30 år varit i folkskolans tjänst, kan timtalet i
veckan nedsättas från 86 till 30 timmar.
För lärarinnor »i fullständig post», som i minst
25 år varit i folkskolans fjänst, kan timtalet i
veckan nedsättas från 27 till 22 timmar.
År 1893 voro också icke mindre än
11 lärare och lärarinnor i nämda stad i
åtnjutande af den sålunda medgifna
lindringen i tjänstgöring.
En sådan välvilja mot sträfsamma
arbetare i folkskolans tjänst skulle
sannerligen icke kunna anses omotiverad, äfven
om arbetsafkortningen inträdde något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
