- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 14:e årg. 1895 /
266

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 22. (700.) 29 maj 1895 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 22

fredrik fehrs minne.

Uttalanden från skilda läger.

Ovanligt enhälliga hafva de uttalanden
varit, genom hvilka pressen under de
gångna dagarna gifvit ett uttryck åt hvad
man inom olika läger innerst tänkte vid
det oväntade budet om Fredrik Fehrs
frånfälle. I omdömena om den aflidnes
ärlighet och hans syftens renhet mötas
alla: de som ifra för reformer och de som
hålla på det bestående.

Sålunda läses i den officiella
Posttidningen bland annat följande:

Han var en ovanligt begåfvad man, tidigt
mognad och ständigt sysselsatt att yttermera
förkofra de rika pund, han af naturen fått
mottaga. Det var dock ej blott eller företrädesvis
i afseende på intelligens eller lärdom som
Fredrik Febr framstod ett hufvud högre än de
flesta andra. Han var - hvad mera är -
en karaktär, som, genomträngd af
kristendomens anda och lif, ej bäfvade tillbaka för att
öppet och ärligt och tillitsfullt säga ut, hvad
han, oberoende af alla bihänsyn, ansåg vara
i och för sig sant och rätt.

Det moderatkonservativa partiets
hufvud-organ, Stockholms Dagblad, yttrar:

Från föräldrahemmet medförde han den
oskattbara gåfvan af en varmt kristlig uppfattning
men var på samma gång som bekant varm
protestant och mycket frisinnad i sin teologiska
uppfattning. Liflig af naturen och öfvertygad om
sina åsikters riktighet skydde han icke att draga
i härnad för desamma, hvarvid hans stora
talang som både skriftställare och talare kom
honom väl till pass. Han var en ärlig
stridsman, som kämpade med hänförelse för hvad
han ansåg vara rätt.

Senaste nummer af Ny Illustrerad
Tid-ning innehåller ett större, väl träffadt
porträtt af Fehr jämte en sympatisk
dödsruna af det kända märket H. W. Där
säges bland annat:

Fehrs arbete för en förbättrad
kristendomsundervisning i våra skolor torde väl framdeles
bära frukt, om han än själf icke fick upplefva
en sådan, tid.

Längre fram i samma tidning yttras
med anledning af hans begrafning:

Det finnes personer, hvilka icke endast på
grund af lysande naturgåfvor utan kanske
förnämligast till följd af sina varma hjärtan tala
till våra hjärtan ...

En sådan person var d:r F. A. Fehr.

Om någonsin rörelse rådt i Stockholm, så
var det i söndags - rörelse i mer än en
betydelse. Pastor primarius Fehr skulle föras
till sitt sista hvilorum.

Begrafningsdagen kom, en strålande vårdag.
Blott ett fåtal personer rymdes i Storkyrkan.
Men de öfriga väntade tålmodigt på torg och
gator, hela Drottninggatan uppför, och de
strömmade i tusental ut till kyrkogården. Ingen
lade band på sin sorg. Gamla och unga gräto,
och det var rörande att se, huru ifrig man var
att nedlägga en, om också den enklaste
blomstergärd på grafven.

Jag minnes den föreläsning, som d:r Fehr i
vintras höll till förmån för Skollärarnes
byggnadsfond. Det var i Vetenskapsakademien,
hvilkens hörsal fylldes till sista plats. Och
vetenskapsmannen-hjärtevårdaren talade om
»det messianska hoppet i Israel». Den, som
skrifver dessa rader, hade tillfälle att efter
föredraget träffa d:r Fehr, hvilken då inför flera
personer beklagade, att han för tidens skull
fått utesluta så mycket af hvad han skrifvit.
»Och det kanske allra vackraste - hör bara
dessa ord!» Och d:r Fehr slog upp i
manuskriptet och läste på nytt. Han var ännu
entusiasmerad, inspirerad. Den mannen var icke
kall...

Fehr var ingen anhängare af de
frikyrkliga, bland annat därför alt statskyrkan,
enligt hans mening, borde vara vid nog
att rymma äfven dem. Men detta har icke
hindrat det frikyrkliga Svenska
Morgonbladet att gifva honom sitt erkännande.
Det säger:

En kraftig vilja, en verksam ande, djärf i
planer och modig vid deras utförande,
mångsidigt bildad, aktad vetenskapsman - dessa
voro de utmärkande egenskaperna hos den nu
aflidne. Hans vältaliga stämma har nu
tystnat, hans varma hjärta upphört att slå och
hans verksamma ande funnit rö från striden.

Till och med Värt Land, som så ofta
skarpt anfallit Fehr för hans kyrkligt
reformatoriska verksamhet, sänker aktningsfullt
sin fana inför hans bår samt ger sitt
erkännande åt den öfvertygelsetrohet,
hvarmed han städse kämpade för hvad han
ansåg vara sant och rätt.

Den krans, som af teologie studerande

vid Uppsala universitet lades på hans graf,

angafs ock uttryckligen vara sänd från

studerande af olika teologiska riktningar.

#

Det har från flera håll blifvit med
bestämdhet uppgifvet, att lärjungarne vid
härvarande folkskollärarinneseminarium,
hvilket Fehr i egenskap af konsistoriets
ordförande ofta besökte, velat sända en
vördnadens och tacksamhetens krans till hans
begrafning, men att detta blifvit dem af
seminariets rektor förbjudet. Det skulle
vara oss en glädje, om vi i ett följande
nummer kunde blifva i tillfälle att upplysa,
att det härom gängse talet varit
ogrun-dadt. Vi hafva nämligen svårt att
Öfvertyga oss om dess sanning, och vi vilja i
det längsta tro på riktigheten af skaldens
sköna ord:

O, blott på lifvet nämden ser,
vid grafven hatar ingen mer.

*



Bland de drag ur Fehrs lif, som nu vid
hans död genom tidningarna kommit i
dagen, finna vi följande, som är synnerligen
kännetecknande för hans skaplynne.

Fehr hade, särskildt under de senare
åren, en noggrann kännedom om sina
församlingsbor, i all synnerhet om de mindre
bemedlade. En dag möter han på gatan
en arbetare, som befann sig i ett tämligen
redlöst tillstånd och därför just höll på
att omhändertagas af en poliskonstapel.
Fehr går fram och känner igen mannen
såsom hörande till hans församling,
uppgifver genast för poliskonstapeln hans namn
och bostad samt förer honom så själf arm
i arm hem till hans familj. De flesta
andra skulle nog under liknande
omständigheter hafva låtit mannen hamna i
»finkan» och inskränkt sig till en
axelryckning samt till några mer eller mindre
beklagande ord om dryckenskapens
förbannelse.

* .

Som bekant tillhörde Fehr icke de
principiellt absolutistiska nykterhetsvännerna.
Äfven om man icke kan dela hans
meningar med afseende härå, så är det dock
lätt att förstå och respektera dem. Hvad
som höll honom tillbaka var nämligen dels

en i hans Luthers-natur djupt rotad
obenägenhet för allt, som i någon mån
smakade af katolskt försakelseväsen, af
munkaktig asketism, dels hans ogillande af vissa
nykterhetspredikanters* försök att genom
hvarjehanda godtyckliga och efter deras
skiftande ståndpunkter tid efter annan
skiftande tolkningar förvandla bibeln till ett
slags absolutistisk agitationsskrift. Hvad’
bibelns böcker i förevarande afseende
innehålla, det var - enligt Fehrs mening -
den bibelvetenskapliga forskningens uppgift
att utröna. Han fann det för bedömandet
af dagens frågor vara af mindre vikt att
med visshet veta, huruvida t. ex. det i
Palestina för 1900 år sedan begagnade
vinet var af den eller den beskaffenheten.
En långt mera afgörande betydelse än detta
rent historiska spörsmål tillmätte han en
helt annan synpunkt.

Om i våra dagar - yttrade han - någon
kommit till den öfvertygelsen, att han genom
fullkomlig afhållsamhet från allt hvad vin och
starka drycker heter kan genom sitt föredöme
uppehålla och stödja den ene eller den andre,
som annars lätt skulle falla för frestelsen till
dryckenskap, så är det helt enkelt hans plikt
såsom kristen människa att underkasta sig
sådan försakelse för att främja nästans väl.

Det sista af Fehrs genom trycket utgifna
arbeten är ock ett för nykterhetssträfvandena
mycket sympatiskt föredrag »om den
ställning våra heliga skrifter intaga till bruket
af alkoholiska drycker», hållet vid
national-goodtemplarordens högtidsfest i Katarina
kyrka den 17 mars 1895.

*



Den största saknad har Fehrs död
framkallat inom hans egen församling och icke
minst inom lärarekåren vid dess folkskola.
Samtliga där tjänstgörande lärare och
lärarinnor hafva förliden vecka i en gemensam
adress till änkefru Fehr uttalat sin
vördnad och tillgifvenhet för den aflidne,
hvarjämte de beslutat att för skolans räkning
anskaffa ett större porträtt, hvilket, skall
för framtiden påminna om hvad han för
skolan varit.

.t

Ti]d tordön från en klarblå himmel ljöd
"^ till oss det budskap: fredrik Fehr är död.
Han har gått bort i förtid - så vi tycka -
från f österland j från maka,, barn och lycka.

I glans för honom framtidsbanan låg,
han äg äe kvar en ungdomskraftig håg,
med lärdom rustad,, som med mod och styrka,
han var en prydnad för vår svenska kyrka.

Med eld han för sin mening gick till strid
uti en feg, af fördom präglad tid,
då ingen vågar fritt sin tanke säga,
men söker hvarje ord på guldvikt väga.

Gick han uti sin ifver stundom långt

i fejd mot hvad han afvogt fann och trångt,

så ägde han likväl det ädla sinne,

det öppna, som med agg ej sitter inne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free