Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (704.) 26 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 26
SVENSK LÄRARETIDNING.
319
skolläraren J. A. Björklund i Mölndal, som
framlade följande resolutionsförslag:
Då svenska språket näst
kristendomsundervisningen är folkskolans viktigaste läroämne;
då detta ämne bäst och säkrast inhämtas
på den praktiska öfningens väg, och
då uppsatsskrifningen oemotsägligen är det
viktigaste i språkundervisningen,
så kräfves för att denna skall lämna ett för
det praktiska lifvet så tillfredsställande
resultat som möjligt:
1) att den förberedes genom flitiga öfningar,
som lämpligen kunna taga sin början i
småskolans andra årsklass, ställas i samband med
åskådningsundervisningen och fortgå i
folkskolans lägre klasser;
2) att minst en dylik öfning äger rum hvarje
vecka;
3) att såväl föröfningarna som ämnena för
uppsatsskrifningen lämpa sig efter barnens
ståndpunkt, ansluta sig till och sättas i
förbindelse med skolans undervisningsämnen
samt fortgå från det lättare till det svårare;
4) att de förberedande öfningarna ske
skriftligen till en början å svarta taflan,
sedermera å griffeltafla eller ännu bättre i
skrif-häfte;
5) att vid val af ämne för uppsatser
beskrifningar i allmänhet äro att föredraga
framför berättelser;
6) att hvarje uppsats af läraren genom
anteckning å svarta taflan förberedes på ett
sätt, som tager barnens tankeverksamhet i
anspråk;
7) att vid uppsatsskrifningen barnen
tillhållas att först skrifva sin uppsats i koncept,
som åtminstone i fråga om tredje klassen af
läraren rättas, innan det renskrifves i
upp-satsboken;
8) att man vid rättandet af uppsatser gör
så få ändringar som möjligt, samt att
allmännare fel genomgås inför klassen under
påpekande af någon grammatikalisk regel;
9) att i allmänhet hvarje uppsats affattas
på lärorummet, men att i skolor, där klasserna
undervisas på skilda tider, det må kunna ske
i hemmet, sedan i skolan nödiga förberedelser
ägt rum;
10) att undervisningen i uppsatsskrifning i
folkskolans fjät de årsklass samt i
fortsätt-ningsskolan lämpar sig efter i det praktiska
lifvet förekommande behof, exempelvis
affat-tandet af bref samt enklare affärsskrifvelser,
och
11) att en uppsats skrifves ungefär hvar
tredje vecka.
Efter en kortare diskussion, hvari
deltogo skollärarne Larsson i Uddevalla,
Niklasson från Tjörn, pastor Lindegren
och inspektör Ghristenson, antogs detta
förslag, sedan på hr Larssons yrkande
femte punkten erhållit följande lydelse:
att berättelser, bref och beskrifningar böra
omväxla med hvarandra.
Därefter öfvergick man till behandling
af fjärde frågan, som hade följande lydelse:
»Hvad kan och bör inom folkskolan göras
för kyrkosängens höjande?» Frågan
inleddes af skolläraren A. Lindblom på
Lindholmen. I den därpå följande
diskussionen deltogo Svensson i Torslanda, som
ansåg, att äfven de äldre borde inöfvas att
sjunga kyrkliga sånger, pastor Svenning,
skolläraren Lindkvist i Grebbestad och
inspektören Ghristenson, hvilken förordade
införandet af monokorden i sådana skolor,
där ej annat instrument funnes, samt
önskade, att en sammanslutning måtte ske
mellan lärare och lärarinnor i Bohuslän
för kyrkosångens höjande.
Hr Lindblom framlade följande förslag
till resolution:
Öfva flitig psalmsång, dels i jämn och dels
i rytmisk form, mässan och kyrkliga hymner,
så att sången i folkskolan blir en förskola för
sången i kyrkan; ordna melodierna å
prästerskapets psalmschema, svenska mässan och ett
urval hymner ur Liber Gantus efter bestämdt
system, gående från det lättare till det
svårare; följ denna plan och låt barnen själfva
med fästadt afseende vid innehållet öfverflytta
dem på sin rätta plats; höj procentantalet af
sjungande barn genom att noga aktgifva på de
ungas utvecklingsgrad, genom omvårdnad och
utveckling af deras organ, genom att skärpa
deras öra till möjligaste finhet, genom att
undervisa så, att deras egna krafter ställas i
liflig verksamhet och genom att öppna deras
sinne för det ädla och sköna i sången!
Detta förslag antogs, sedan till detsamma
fogats på yrkande dels af hr Svensson ett
uttalande om, att äfven äldre personer
borde erhålla särskild öfning i den
kyrkliga sången, och dels af inspektör
Ghristenson om en sammanslutning mellan lärare
och lärarinnor i och för samverkan med
prästerskapet i berörda syfte.
Sjunde frågan, som på programmet hade
följande lydelse: »Huru kan folkskolan på
bästa sätt fostra barnen till
sjelfverksamhet?» inleddes af hr P. Larsson i
Uddevalla, som framhöll, huru en reaktion
inträdt mot de åsikter, som gjorde sig
gällande vid tiden för växelundervisningens
afskaffande, att barnen endast skulle
mottaga, ej arbeta. Ville, att barnens
själf-verksamhet skulle i möjligaste mån tagas
i anspråk. I diskussionen deltogo bland
andra folkskoleinspektörerna Ghristenson
och Leidesdorff, som i hufvudsak gillade
inledarens åsikter. Den sistnämde ville
likvisst varna för att gifva stora läxor,
som skulle hindra barnen att deltaga i
hemmets arbeten. Inledaren uppläste
följande resolutionsförslag:
Barnens uppfostran till själfverksamhet
befrämjas:
1) genom lärarens eget exempel inom och
utom skolan,
2) genom ett sådant anordnande af
hemarbetet, att detta lämnar lagom sysselsättning,
3) genom lämpligt anordnande af tysta
öfningar.
Förslaget godkändes, sedan därtill fogats
ett af inspektör Ghristenson gjordt tillägg,
så lydande:
genom begagnande för öfrigt af hvarje
tillfälle, som undervisningen i skolan erbjuder
till åstadkommande af samarbete mellan lärare
och lärjungar.
Den fråga, som sist medhanns första
mötesdagen, var följande: »Huru skall
läraren fylla sin uppgift med afseende på
den undervisning om djurvärlden, som
k. cirkuläret af den 4 nov. 1892 lägger
honom på hjärtat?» Den inleddes af
folkhögskoleföreståndaren O. Lundgren med
ett varmhjärtadt anförande. Han ansåg,
att grymheten mot djuren hade sin grund
i dryckenskap, okunnighet och ett för långt
drifvet vetenskapligt nit, men att läraren
i synnerhet vid undervisning i hälsolära
och historia hade rika tillfällen att hos
barnen skingra denna okunnighet samt
väcka medkänsla för djuren. Tal:n
sammanfattade sitt anförande på följande sätt:
Då en grym och människan ovärdig
behandling af djuren synes hafva sin orsak icke en-
dast i en medfödd sinnets råhet utan också i
människans okunnighet, dryckenskap, inrotad
vana, fördomar och mera sådant, så kan
läraren bäst fylla sin uppgift med afseende på
den undervisning om djurvärlden, som k.
cirkuläret af den 4 november 1892 lägger honom
på hjärtat, om han med all makt lägger sig
vinning om att hos sina lärjungar utrota
sådana anlag, som stå i samband med de nämda
orsakerna, hvilket lättast torde låta sig göra,
om han först och främst låter grundtonen i
sin undervisning vara kärlek och rättvisa och
sedan vid hvarje tillfälle, då de olika
läroämnena därtill gifva anledning, för de unga söker
klargöra det kärleks- och rättsförhållande, i
hvilket märniskan icke endast på grund af
ekonomiska och sanitära utan framför allt
materiella skäl bör stå till hela den lefvande
naturen.
Mötet anslöt sig enhälligt till detta
uttalande.
På eftermiddagen höll docenten O. E.
Lindberg från Göteborg föredrag öfver
ämnet, huru lärarens arbete i skolan
skall blifva af rätt uppfostrande
beskaffenhet.
Föreläsaren utgick från orden: »Lären af
mig, ty jag är mild och ödmjuk af hjärtat»,
och framhöll, huru all undervisning bör vara
uppfostrande. Teoretisk undervisning är ej
uppfostran, hvilken fastmer afser en
harmonisk utveckling af människan, i synnerhet det
etiskt-religiösa hos henne. Genom att vid
undervisningen åtskilja de särskilda
förmögen-heterna, begår man våld mot naturen.
Den teoretiska kunskapen kan liknas vid en
skattkammare. För att denna skall blifva
tillgänglig, måste man äga nyckeln till
densamma.
Den, som skall uppfostra andra, måste själf
vara uppfostrad, hafva sinne för det eviga, det
etiskt-religiösa.
Om man betraktar allt i denna världen
genom evighetens synglas, kommer ock vid
undervisningen det med, som lyfter anden. Denna
lyftning kan och bör gifvas vid undervisningen
i alla ämnen, likvisst är
kristendomsundervisningen därtill mest ägnad.
Det innehållsrika föredraget, som
fram-sades med ett lif och en värma, som
ovillkorligen måste rycka åhörarne med,
hälsades med lifliga bifallsyttringar.
(Forts.)
FÖR DAGEN.
En kurs i skolhygien
kommer, såsom förut omtalats, att
anordnas vid de stundande sommarkurserna
i Uppsala.
Vid senaste riksdag väcktes af
professor G. Wallis motion om införande af
skolhygien vid folkskollärareseminarierna.
Motionen blef visserligen denna gång
afslagen, men saken kommer nog icke
därför att falla. Professor E. Almquist
upptager den nu vid de förestående
sommarkurserna i Uppsala, dels för att
meddela kunskaper i detta viktiga ämne åt
dem, som det önska, och dels för att vinna
någon erfarenhet i fråga om
undervisningens lämpliga anordning.
Undervisning i skolhygien för
folkskollärare har veterligen ej förr gifvits i
Sverige. Ämnets stora betydelse torde ej
behöfva mycket betonas inför denna kår.
Att läraren bör kunna på ett hygieniskt
riktigt sätt skota sin skola, det faller ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
