Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (708.) 24 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
377
äfven hufvudet vridas åt höger, för att ögonen
skola följa raderna; därvid vrides först halsen,
så ryggraden - och den sneda ställningen
är färdig. Kommer så därtill den af författaren
skildrade dåliga pennhållningen, hvarigenom
synlinjen mellan det högra ögat och pennans
udd afskäres, så är det klart, att den förut
dåliga kroppshållningen ännu mer försämras. För
öfrigt titta barnen vid lutande stil mycket mera
under pennans udd för att följa
bokstafsstrec-ket hvarefter det växer, än vid upprätt, där
på grund af pennans riktning synlinjen
emellan ögat och pennans udd aldrig afskäres.
Långt ifrån att underskatta vikten af en
riktig handställning, böra vi fastmer framhålla
den såsom särdeles stor, både hvad beträffar
själfva skrifningen och med afseende på
ernåendet af en riktig kroppsställning. Men det
kan ej förnekas, att barnen vid skrifning af
lutande stil visa en benägenhet att sitta sneda,
äfven när de hålla pennan korrekt. Jag hade i
fjol tillfälle att se några klasser skrifva under
ledning af artikelförfattaren och med
tillämpning af hvad han framhåller såsom ett
korrektiv mot dålig kroppshållning: att »lägga
vänstra handens pekfinger ofvanför och
tummen nedanför den linje, på hvilken för
tillfället skrifves, så att bagge äro lika långt inne
på papperet.» Jag kunde då öfvertyga mig om,
att barnen sutto ovanligt raka i betraktande
af att de skrefvo lutande stil. Men ehuru de
ej lutade hufvudet framåt, kunde det ej
undvikas, att de vredo det åt höger, för att
ögonen skulle kunna följa den åt höger uppåt
lutande raden, och just detta bör undvikas och
kan lätt undvikas vid skrifning af upprätt stil.
Hvarje förnuftig människa, som har normalt
utrustade ögon, lägger eller håller vid läsning
boken framför sig så, att bägge ögonens
afstånd från boken blir lika stort; hvarför då ej
göra det äfven vid skrifning? Må man blott
försöka att läsa ur en snedt liggande bok, och
man skall snart ändra bokens läge eller vrida
hufvudet så, att tryckraderna komma parallellt
med ögonens grundlinje.*
Dessutom: den nuvarande
Skrifundervisningen med lutande stil är ej naturenlig, redan
därför att förebilden på svarta taflan ej
öfverensstämmer med efterbildningen i skrifboken.
På svarta taflan: Barnen i skrifboken:
På svarta taflan lutande bokstäfver på en
horisontell linje, i skrifboken på rader med sned
lutning uppåt till höger bokstäfver, hvilkas
grundstreck stå Jodrätt mot pulpetranden.
Detta är dock väl mycket begärdt af ögonen
hos ett 6 års barn. Och buru förverkligas här
den pedagogiska principen, att undervisningen
bör vara så mycket som möjligt naturenlig?
Upprätt stil skrifves lättast och fortast med
följande handställning, hvilken äfven är fullt
naturlig, då det är den ställning, handen
intager, när den befinner sig i hvila.
Underarmen lägges till 2/3 (nästan intill armbågen)
lätt på bordet. Alla fingrarna böjas lindrigt
så, att tummens spets kommer att ligga
ungefär midt emellan spetsen af pek- och
långfingret; lillfingret bör med sin yttersta kant hvila
på papperet. Handleden och handen få ej
hvila på bordet; pennskaftet skall peka åt
armbågen. Skriftdragen utföras nästan uteslutande
genom fingrarnas rörelser. Under nedstrecket
rör sig pennskaftets öfversta spets framåt,
medan pennspetsen närmar sig den skrifvandes
bröst. Uppstrecken uppstå af sig själfva, när
fingrarna återtaga sin förra ställning. Vid den
för lutande stil vanligen anbefallda
pennhållningen, som vi alla känna till, med
pennskaftet, som pekar mot bröstet etc., intar handen
en tvungen ställning. Ej så här. Fingrarna
* Se vidare uppsatsen: »Upprätt stil, en
skolhygienisk fordran» i tidskriften Verdandi häfl.
VI, 1893.
föra sig fritt, och pennskaftet ligger fast
emellan fingrarna utan att anstränga dem. Det
bör dock ej hållas fastare, än att läraren när
som helst ledigt kan draga det ur handen på
barnet. Denna handställning anbefalles äfven
af läkare till alla, som lida af skrifvaresjuka.
En sak är härvidlag att noga ihågkomma.
Böjer man ej fingrarna tillräckligt, så få
bokstäfverna en lutning åt höger och skrifvas med
pennans kant, men böjas fingrarna för mycket,
så lutar skriften åt motsatt håll. Det är
därför af vikt att genast i början lära barnen att
röra sina fingrar på riktigt sätt. Detta kan
ske genom att man låter dem utföra vissa
rörelser med fingrarna i luften, innan de få
skrifva i bok. Äfven en felaktig armhållning
är ofta orsak till att bokstäfverna luta bakåt.
TT°IT t». ° T ./uV arm
Hälles armen ungefar sa: skrift \ \
så blifva grundstrecken bakåtlutande.
\
Hålles armen däremot så: skrift \ arm
l \
så skola bokstäfverna lätt bli upprätta.
Flera läkare hafva uttalat önskvärdheten af
att vid slöjd och skrifning undervisningen ej
måtte gå i en så ensidig riktning, som hittills
skett, utan att barnen måtte öfvas att låta den
vänstra handen utföra samma arbete som den
högra. Det ligger i öppen dag, att därigenom
åtminstone en orsak till snedhet skulle
undanrödjas. Vid skrifning af upprätt stil möter
detta ingen nämnvärd svårighet, hvarom hvar
och en lätt kan öfvertyga sig. Undertecknad
har under skolåret 1894-95 låtit några klasser
skrifva med vänster hand och funnit sig
mycket uppmuntrad af dessa försök, som visat,
att så snart bokstafsformerna blifvit inlärda,
det ej faller sig så svårt för barnen, som man
kanske skulle tro, att bilda bokstäfverna med
vänster hand. Några barn ha visserligen visat
sig vara omöjliga, men till gengäld ha andra
presterat skrifningar, som fullt ut kunnat mäta
sig med sådana, utförda med högra handen.
Äfven härvidlag spela naturligtvis anlagen sin
stora roll; så mycket mera skäl då, att den
vänstra handens anlag utvecklas lika mycket
som den högras. Roligt vore, om flera lärare,
som undervisa i den upprätta stilen, ville låta
barnen försöka skrifva med vänster hand; det
kunde ge uppslag till en hel revolution inom
Skrifundervisningen.
Till sist blott några ord. N-n säger, och
det med rätta, att man ej bör kasta bort »ett
godt man har, innan man på allvar försökt
rensa bort de olägenheter, som synas vara
förbundna med detsamma». Ja, visserligen. Men
det synes, som hade man så länge och så otro
ligt många gånger försökt afhjälpa de
olägenheter, somfvidlåda den nu brukliga stilen, att det
väl må kunna ifrågasättas, om man verkligen
har så godt hopp att lyckas däri, som N-n tyckes
vilja göra troligt. I annat fall vore det väl
på tiden att se till, om man ej i stället för
detta s. k. goda kunde sätta något båttre. Ett
bättre vore onekligen den upprätta stilen, som
är fri från de olägenheter, hvilka vidlåda den
lutande. Och om läraren vid undervisning i
lutande stil har visshet, att »han kan till slut
segra», så har han vid undervisning i
upprätt stil den vissheten, att han kan segra utan
allt för svårt arbete vare sig för honom själf
eller för lärjungarne, och att denna metod är
en mäktig faktor, när det gäller att nå det
mål, som alla böra eftersträfva vid ungdomens
uppfostran: Mens sona in corpore sano.
Emy Meyer.
Kandidatlista.
På uppmaning meddela vi en
förteckning på de personer, som - enligt till
denna tidning ingångna referat - vid de
hittills försiggångna valen inom S. A. F.
erhållit röstmajoritet inom mera än en krets-
förening. Valet är numera kändt inom 62
kretsar, och har listan följande utseende
(siffrorna inom parentes angifva antalet
kretsar):
a) Medlemmar i centralstyrelsen.
Alfr. Dalin, Huskvarna. (61.)
J. Gust. Söderberg, Lidköping. (60.)
Fridtjuv Berg, Stockholm. (55.)
Hulda Lundin, Stockholm. (45.)
Augusta Larsson, Öxnered. (35.)
J. Franzén, Lund. (32.)
Kr. Quint, Nyköping.* (17.)
P. Lagerblad," Tumba. (16.)
N. Lundahl, Lund.* (7.)
Anna Larson, Göteborg. (6.)
Hanna Andersson, Stockholm. (4.)
Alex. Jonsson, Stockholm. (4.)
B. C. Rodhe, Göteborg. (4.)
Otto Salomon, Nääs. (4.)
J. Cederberg, Norrköping. (3.)
R. Norén, Skånella. (3.)
K. O. Sjölander, Asker. (2.)
b) Revisorer.
N. Lundahl, Lund. (37.)
O. Bejbom, Strängnäs. (20.)
A. F. Liljeholm, Göteborg. (20.)
A. Lindén, Stockholm.* (19.)
Hjalmar Berg, Stockholm.* (16.)
N. Rosengren, Norrköping.* (10.)
Aug. Bergqvist, Stockholm. (5.)
Joh. Ohlander, Göteborg. (4.)
J. Rylander, Norrköping. (3.)
Alex. Jonsson, Stockholm. (3.)
P. Lagerblad, Tumba. (3.)
E. G. Vensell, Vallby. (3.)
J. Bergholtz, Skärkind. (2.)
L. A. Edén, Stockholm. (2.)
K. E. Lidholm, Stockholm. (2.)
J. P. Lindén, Stockholm. (2.)
J. Neander, Finnerödja. (2.)
J. Nordin, Hammerdal. (2.)
Kr.’Quint, Nyköping. (2.)
K. O. Sjölander, Asker. (2.)
A. G. Vihlander, Stockholm. (2.)
Har afsagt sig.
Sven
minne.
års oförtrutet, framgångsrikt
i skolans och kyrkans tjänst,
däraf fyrtionio i de församlingar, han tjänade
vid sin död, förtroendeuppdrag vid riksdag,
kyrkomöte, landsting m. m., praktiska
bestyr af mångahanda slag, oaflåtligt
deltagande i folkskolläraremöten allt från deras
första tillkomst, insiktsfull och liflig
verksamhet, rik på uppslag och råd, för det
kommande släktet fruktbringande - se där
den lifsgärning, som utförts af
skolvetera-nen Sven Rosenberg, hvilken den 22
sistlidna april afled i Östra Ljungby
klockaregård.
Hans minne manar efterkommande till
redbar, oförskräckt, besinningsfull, åt
medmänniskors bästa riktad, aldrig tröttnande
verksamhet. Många äro helt visst de, som
af kärlek, tacksamhet och vördnad för
Rosenbergs minne önska, att ett yttre tecken
erinrar härom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
