Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. (709.) 31 juli 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 31
af föreningens program och sin föresats
att rösta för dess förverkligande. Vi äro
knappt hemkomna därifrån, men ändå har
Ellery redan rest in till London för att
under kvällen deltaga i ej mindre än tre
afdelningssammanträden inom
centralstyrelsen.
Under hans bortovaro skall jag taga ett
stort steg tillbaka i tiden och berätta litet
från det tillfälle, då jag första gången
gjorde hans bekantskap.
*
Jag har i den tredje af mina
reseepistlar berättat om ett den 29 juni i
Durham hållet rådplägningsmöte mellan
tvänne centralstyrelseledamöter samt ett
60-tal förtroendemän från traktens
kretsföreningar. Ordföranden vid detta möte
var, såsom läsaren torde erinra sig, mr
G. Bowden, den andre af Englands
allmänna lärareförenings representanter vid
vårt förestående ombudsmöte.
Af honom fick jag vid samma tillfälle
veta, att föreningens centralstyrelse
påföljande lördag skulle sammanträda i
London. . Han erbjöd sig att åt mig utverka
tillåtelse att öfvervara sammanträdet. Jag
hade visserligen ej ämnat att så tidigt
vara i London, men jag ville gifvetvis
icke låta ett sådant tillfälle gå mig ur
händerna. Jag mottog därför med
tacksamhet hans anbud och ändrade min resplan
till öfverensstämmelse därmed.
Sammanträdet skulle börja kl. 10 f. m.,
och jag borde följaktligen vara på ort och
ställe en stund i förväg. Jag hade slagit
upp mitt tält hos en bekant lärare i
sydvästra London. Lärareföreningens byrå
och expeditionslokaler äro belägna i västra
City, 5-6 engelska mil därifrån. Jag
studerade kartan och räknade ut, huru jag
borde resa: dit med spårvagn,- dit med
järnväg, därpå med omnibus o. s. v. På
ungefär en timme borde jag kunna vara
framme, beräknade jag. Men jag misstog
mig. Londons samfärdsmedel äro utan
gensägelse mycket goda, vare sig man far
under jorden, på jorden eller i jämnhöjd
med skorstenarna. Det är ock ofantligt
intressant att från taket på en omnibus
blicka ut öfver det oerhörda vimlet och
den förfärande trängseln mellan människor,
hästar och åkdon af allehanda slag. Man
väntar i hvarje ögonblick en
sammanstötning eller Öfverkörning, men man väntar
-. märkvärdigt nog - förgäfves. Vänta
får man dock; synnerligen fort framåt går
det nämligen icke. Här och där i
gatukorsningarna sätter en polismans utsträckta
arm ett tu tre stopp för en stund, medan
en åt annat håll krälande och slingrande
massa får passera. Urvisaren går
hastigare än jag önskar, och slutligen måste
jag öfvergifva min upphöjda ställning och
hoppa in i en tvåhjulig droska (handsome),
som på mindre befarna vägar snart för
mig till Russel Square.
Tjugo minuter öfver 10 står jag
framför en grind, på hvilken med stora
bokstäfver läses: National Union of Teachers.
Jag fortsätter genom en liten trädgård och
befinner mig vid ingången till en
trevå-ningsbyggnad. Det är alltså här den stora
föreningen har sitt högkvarter, tänker jag
för mig själf och ringer på. En halfvuxen
yngling öppnar, underrättar sig om mitt
ärende och springer en trappa upp för
att anmäla mig för mr Bowden.
Under tiden ser jag mig omkring. En
trappa ned är bostad för vaktmästaren. I
första våningen finner jag, utom toalettrum,
en stor expeditionssal, där 3-4 personer
för närvarande äro på olika sätt
sysselsatta; därjämte ett särskildt rum för
biträdande sekreteraren och ett dito för
rättsnotariens skrifvare,
Mr Bowden har nu kommit ut och från
trappan fått syn på mig under min
spe-jareförrättning.
– Ni kommer sent; en skolmästare måste
ju vara punktlig, säger han (skämtsamt
upprepande ett af mig fälldt yttrande vid mitt kort
förut gjorda besök i hans skola).
Centralstyrelsen har enhälligt bifallit Er begäran att få
öfvervara sammanträdet. En sådan ära,
tilllägger han, visa vi endast främmande makters
ambassadörer, icke våra egna landsmän.
Inkommen i sammanträdeslokalen föres
jag af Bowden längs genom densamma
ända upp till presidenten för att där
högtidligen presenteras:
Mr president - representanten från Sverige!
Mr president afbryter förhandlingarna
och reser sig ur sitt högsäte. Han är
glad - säger han – öfver det sällsynta
nöjet att få hälsa en yrkeskamrat från
midnattssolens land välkommen, och han
hoppas, att vistelsen inom denna krets
måtte stärka det band, som måste förena
alla, hvilka hängifvet arbeta för samma
mål, o. s. v. Det höga rådet ger genom
handklappningar sitt instämmande tillkänna.
Jag måste taga plats vid presidentens
sida, och denne hemställer, om jag inte
vill »tala nu genast». Men mr Bowden
ser, att jag behöfver lugna mig en smula,
och hviskar till presidenten, att det nog
är lämpligare dröja härmed, tills
inbjudningen från Sveriges allmänna
folkskollärareförening skall föredragas. Detta
räddar mig, förhandlingarna upptagas, och
jag får tillfälle att göra mig en smula
hemmastadd.
Salen är rymlig, hög och ljus. Den
användes endast för centralstyrelsens och
dess afdelningars sammanträden. Vid ena
kortväggen står ett stort skåp. Det
inrymmer föreningens arkiv. På väggarna
hänga porträtt af flera föreningens och
centralstyrelsens veteranei, grupp-porträtt
från ombudsmötena o. s. v. Ett väldigt
bord sträcker sig genom salen nästan
utefter hela dess längd. Rundtomkring
detsamma sitta nu föreningens
förtroendemän och - förtroendekvinnor; den har
nämligen två sådana. De flestas drag äro
mig bekanta från föreningens organ »The
Schoolmaster», där de under tiden
närmast före centralstyrelsevalen finnas
porträtterade. Det är mig därför ett så mycket
större nöje att få se dem i verkligheten:
gamla veteraner, som kämpat med sedan
70-talet. yngre män från 80-talet och det
unga blodet från nyaste tider.
Betydande luckor visa sig dock.
Sålunda saknas expresidenten Gray, hvilken
sistlidet år, då direktör Salomon var vår
förenings representant, hedrades med
doktorsgraden af Oxfords universitet. Han är
af svår sjukdom hindrad att deltaga
såväl i styrelsesammanträdet som i mycket
annat. En af centralstyrelsemedlemmarne
höres just nu med vemod beklaga, att mr
Gray ej personligen kan leda valrörelsen
inom den valkrets, där han är uppställd
såsom parlamentskandidat för det
unionis-tiska (anti-gladstonska) partiet. Sedan sju
år tillbaka hade föreningen med stora
uppoffringar arbetat för inval i
parlamentet af lärare, hvilka genom sitt
omedelbara intresse och sin personliga
sakkännedom kunde i full mening uppträda
såsom folkbildningens och lärarekårens
representanter. Man hade hoppats, att det
skulle lyckas med Gray, men för
närvarande vore utsikterna därför ty värr
ganska mörka.
Vice presidenten (= nästa års
president), ledamoten af Londons
folkskoleöf-verstyrelse, redaktören af The
Schoolmaster, den unge, energiske mr Macnamara,
får nu ordet. Han tillkännagifver, att han
beslutat mottaga det liberala (gladstonska)
partiets anbud af kandidaturen i en af
Londons valkretsar. Att döma af
föregående val vore utsikterna visserligen inga,
men han ville i alla fall göra sitt bästa.
Ett tillstyrkande utlåtande ’från en af
centralstyrelsens afdelningar uppläses.
»Större delen af detta
förmiddagssammanträde måste vi ägna åt våra intressens
bevakande i parlamentet», hviskar
därunder mr Bowden, hvilken gör sitt bästa för
att sätta mig in i ställningar och
förhållanden. Utlåtandet bifalles enhälligt,
Mac-namara tackar för förtroendet och -
hastar genast ut på det politiska slagfältet.
»Det är en präktig pojke», hviskar
Bowden; »han är duktigt radikal i sina
åsikter, men vi beundra honom alla, fastän
många af oss äro politiskt konservativa.
Den här gången har han emellertid tagit
sig vatten öfver hufvudet.»*
Ännu en af föreningens ledande män,
dess ständige huvudsekreterare J. H. Yoxall
- praktiskt taget föreningens första
drifkraft - är af allmänna angelägenheter
hindrad att närvara. Han har sedan lång
tid tillbaka ägnat sig åt hvad man
därhemma kallar »politisk agitation». En
skrifvelse från honom uppläses. »Med
hänsyn till det förestående valet», skrifver
han, »har jag ansett mig böra under dessa
dagar ägna mig helt och hållet åt
verksamheten för min kandidatur i Nottingham,
och kan jag därför ej infinna mig till
centralstyrelsens sammanträde.» Jag ser
mig omkring på de många konservativa
herrarne rundt om bordet och väntar att
* Förutsägelsen har visat sig riktig. Mr
Mac-namara har under valslriden varit i elden och
hållit tal från kl. 6 på morgonen till kl. 10-
11 på kvällarna, med mun och penna kraftigt
understödd af sina londonska kamrater. Valen
hafva emellertid gått hans parti emot. De
konservativa hafva lofvat stora sociala reformer
(åtta timmars lagstadgad maximalarbe.tsdag för j
grufarbetare m. m.), och de liberala hafva
mångenstädes gjort sig opopulära genom sina
förslag till nykterhetslagstiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0390.html
