Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (711.) 14 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
på sin lösning. Jag ser denna union, spanande
in i framtiden, upptagande nya lifgifvande idéer.
Ja, låtom oss arbeta för realiserandet af denna
tanke. Skalden manar oss därtill i följande
ord:
Fram, stridsmän och sköldmän, till härnad
i slutna och vänfasta led!
Vår kraft blifver ökad och värnad
af endräktens gyllene ked.
Må samfäldt vår börda vi bära,
hvarandra uppmuntra och lära,
en draga en annan i kärleken med
till högre ljus!
Mina damer och herrar! Jag ber att få
utbringa ett lefve för de nordiska skolmötena.
Minnestalet ledsagades af sången »Vårt
mål» (Svensk Läraretidnings sångbok n:r 4).
Svarstalen.
Skolebestyrer Otto Anderssen från
Kristiania talade därefter:
Svenska män och kvinnor!
På mina landsmäns vägnar tackar jag er för
de hjärtliga ord som nyss talats. De voro i
själfva verket blott en bekräftelse på, hvad vi
genomlefvat under de sista- dagarna, och ett
bevis på, att en känsla finnes, som dagens
strider icke kunna kväfva.
Må detta möte nu bidraga till att
undanrödja, hvad som skiljer oss åt, och att stärka,
hvad som binder oss! Må det gifva oss kraft
och förmåga till större förståelse! Vi, som
strida för upplysningen, böra verka med hela
vår styrka, med ordets hela glöd, för att vi
icke endast skola kalla hvarandra bröder och
systrar utan också vara det. Icke i yttre
eröfringar utan inåt må vi öka landens styrka.
Det berättas, att Fenrisulfven endast kunde
bindas af de svaga trådar, som dvärgarne
bundo - och starkare än statskonstens band
är rättfärdighetens sköna känsla.
Från Norges fjällar hafva vi stigit ned på
Sveriges slätter, en här af kvinnor och män
till ett andens möte. Här, hvarest vi nu äro
samlade till afskedsfest, hafva vi som i
per-spektivisk förkortning omkring oss det svenska
folkets historia. Vi förstå, huru folkets
hjärtan med djupa rötter fasthåller vid denna
historia. Måtte den svenska skolans kvinnor
och män fortfarande uppehålla sin tempeltjänst
till stigande andlig frigörelse, till allt starkare
samverkan mellan samhällsklasserna, till städse
större lifsgärning och lifsglädje bland hela
folket.
Landsmän, vi förena vårt tack och våra
välönskningar i ett: Lefve Sverige!
Sedan hurraropen förklingat, utbragte
professor Weibull ett »Lefve Norge», som
åtföljdes af nya hurrarop.
Härefter sjöngs »Ja, vi elsker». Hr
Anderssen utropade nu: »Men det var
Sveriges lefve, det var fråga om l Därför sjunga
vi: ’Du gamla, du friska’», och sången
brusade fram.
Skoledirektören Karl Theisen talade
därefter på Danmarks vägnar:
Först ett tack för de vackra och hjärtliga
orden från professor Montelius! Han nämde
namn, hvaröfver vi danskar måste känna oss
stolta och som hao klang öfver hela den
civiliserade världen. Århundradet har icke farit
mildt fram med vårt fädernesland, men vi
hoppas, att Danmark dock skall kunna bidraga
till nordens utveckling. Århundradet har i det
stora hela varit blodigt, men den mänskliga
odlingen har dock icke hvilat, utan dess
gränsstenar ha framryckts. Skolans betydelse för
samhällets utveckling har klart förståtts af
århundradet. Folkskoletanken har förts ut i lifvet
och realiserats. Nordens land ha i detta
afseende stått i främsta ledet. Må denna
utveckling på skolans område fortsättas! Må de
nordiska länderna behålla sin framstående
plats! Må de ha en klar blick för tidens kraf
och samtidigt också vara på sin vakt för de
omogna förslag, som kunna framkomma! Ett
lefve för nordens skolor!
Trefaldiga hurrarop ljödo. Professor
Montelius utbragte slutligen ett »Lefve
Danmark!» Sedan folkskoleinspektör
Bergman tillkännagifvit, att talen skulle
fortsättas kl. 9, aflägsnade sig tusentals af
mötesdeltagarne från Renberget för att taga
Skansen i betraktande.
Efter talens slut tågade musiken åter
till Bredablick, och publiken uppsökta olika
förlustelser. Nu fick man se och höra
litet af hvarje, allt eftersom man höll sig
framme och höll reda på programmet. På
dansbanan dansades folkdansar af
national-klädd allmoge efter musik af Skansens
spelmän, Leksandsfolk färdades »till budom»
och på Gröna Lund samlade
Bellmans-kapellet fullt hus.
Emellertid hade nog litet hvar redan
länge haft goda ögon till de väldiga
hvit-dukade bord, som på fem olika platser af
parken stodo vinkande med mat och dryck.
Det var de 37,000 smörgåsarna med ty
åtföljande mjölk, öl och sockerdricka, som
snart skulle få en strykande åtgång. Detta
kunde äfven enligt svenska anspråk
räknadt med skäl kallas jättelika smörgåsbord.
Man åt och drack, om också icke precis,
såsom beräknadt var, 5 smörgåsar person,
men i alla fall med utmärkt aptit, och
serveringen sköttes på det mest flinka och
förekommande sätt af ett 100-tal lärarinnor
och lärare från de olika församlingarnas
folkskolor i Stockholm under
öfvervärdin-neskap af fru Ida Palmgren och fröken
Anna Broström samt ytterligare understödda
af en svärm unga folkskoleflickor i hvita
förkläden och mössor. Det sätt, hvarpå
leverantören, firman Hasselblads charkuteri,
fullgjorde sitt åtagande, förtjänar idel
beröm.
Knappt hade emellertid största delen af
denna väldiga smörgåsmassa försvunnit,
förr än signalen gafs till ytterligare flera
tal. Företrädd af ett fackeltåg aftågade
musiken till Renberget. Det hade redan
börjat bli mörkt, och hotfulla skyar läto
några lätta stänk falla; men detta afskräckte
ingen, man väntade med uppspända
para-plyn att åhöra, hvad som kunde bjudas.
Klockan 9, då mörkret redan skymde
och regnet snart började falla, talade
seminarielektorn K. E. Wichmann från
Ny-karleby å finnarnes vägnar:
Jag ber att få uttrycka mina landsmäns och
landsmaninnors djupt kända tacksamhet, icke
blott för det utmärkta talet af d:r Bergman
utan äfven för dessa oförgätliga, minnesvärda
dagar i Sveriges mångprisade sköna
hufvudstad. När man rönt en sådan gästfrihet som
vi, är tacksamheten icke blott en plikt utan
en glädje. Och vi erfara aldrig någon
förödmjukande känsla, när vi trampa den svenska
marken, fastän vi icke, såsom vi önska, kunna
visa gästfrihet tillbaka.
Bandet mellan oss är icke sedan gårdagen.
Den känsla, som förenar oss, har likasom
källådern i skogen framsprungit ren och klar -
ur sympati, och den har vattnats af våra
hjältefäders rödaste hjärteblod och den består allt
fortfarande genom vår gemensamhet i odling
och de fria lagar, som ännu icke äro
nedbrutna för oss. Tacksamhetsskulden kan där-
för icke glömmas af den ena parten, lika litet
som den aldrig kan gäldas af den andra.
Uti den allmänna tanken vill jag äfven
innesluta eri enskild från Finlands svenska lärare
och lärarinnor. Bakom dessa står icke blott
en svensk intelligensaristokrati, utan äfven en
svensk allmoge på 400,000 själar, som till
språk, seder, till sina hjärterötter känner sig
svensk. När vi, representanter för odlingen,
komma till det land, där det svenska språket
ljuder renast och stammens bildning har sitt
säte, då kännes tacksamheten starkast.
Men om denna finska befolkning
etnografiskt taget känner sig svensk, känner den sig
också som medlem af en finsk historisk
nation. Vi känna oss särskildt tacksamma, att
man icke här i Sverige gör skillnad på
svenskar och finnar. Det svenska folket är ju
också ett ridderligt folk. Och alla finnar äro
lika i kärlek till svenskarne. I det
gemensamma fosterlandets namn ber jag er, finnar,
enas i ett: lefve Sveriges land och folk!
Hurraropen dånade nu för, man kan
icke säga hvilken gång i ordningen. »Du
gamla, du friska» afsjöngs sedan och
därpå af finnarne en finsk sång.
Folkskolläraren Nils Lundahl från Lund
uttalade mötesdeltagarnes tack till
Stockholms stad:
Det vänliga mottagandet, mötesdeltagarne
fått, den trefnad de känt här, den härliga
naturen, på hvilken ögat icke kunnat skåda sig
mätt, gjorde, att nu vid afskedsstunden en
känsla af saknad inställde sig hos alla de
många tusen mötesdeltagarne, som nu skulle
skiljas från hufvudstaden, den andliga och
materiella odlingens hufvudort i Sverige.
Att vara hufvudstad medförde förpliktelser:
att gå i spetsen för undervisningsväsendets och
hela kulturens utveckling, att gifva hela landet
impulser till att äfven det utveckla sig och i
fredens värf täfla med våra fränder och
vänner att göra insatser i det nordiska
kulturarbetet. För det Stockholm i detta afseende
icke svikit sin uppgift ville tal:n frambära ett
tack och på samma gång en förhoppning att
Stockholm framdeles skulle veta att fylla sina
förpliktelser härutinnan. (Fyrfaldigt hurra.)
Professor Ernst Carlson från Göteborg
hyllade i ett med stort bifall mottaget
anförande d:r Hazelius, som på Skansen
grundat ett nordiskt friluftsmuseum. Han
har där i åskådning framfört det
historiskt-etnografiska för folkets blickar - och hur
viktig åskådningsmetoden är, veta
pedagogerna bäst! »Från Skansen kunna vi
alla taga med oss ett uttryck af den
nordiska enhetstanken, som ligger till grund
för möten sådana som detta!» Så följde
åter hurrarop och sång.
D:r Bergman förklarade visserligen nu,
att det var slut med talen. Mörkret hade
också blifvit fullständigt. Men ännu
återstod en tacksägelse, till bestyreisen, och
den uttrycktes af skoleinspektör /. Söyland
med anslutning till mottot i programtexten:
Vänner från öster, från väster, från söder,
Norden er sluter med fröjd i sin famn.
Trofasta vänner och älskade bröder!
- Sådant är stundens och framtidens namn.
Detta motto hade också - förklarade
talaren - varit mottot för hela
samman-varön!
Nu följde 9-faldiga hurrarop och »Ur
svenska hjärtans djup».
Sedan de sista fanfarerna förklingat gick
fackeltåget åter från Renberget, och från
hela Skansområdet hördes enstämmigt
utbreda sig Frithiof Holmgrens för mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
