Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. (712.) 21 augusti 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
2. Arbeta vi försiktigt på uppnåendet af
detta mål, skall icke blott folkskolan
därigenom komma att höjas utan äfven det högre
allmänna läroverkets utveckling försiggå i
naturlig och gagnelig riktning.
*
Professor J. A. Lundell ville icke instämma
i förslaget att göra folkskolan till en
bottenskola. Här i Sverige ginge detta förslag
närmast ut på att från de allmänna
läroverken afskära de tre nedersta klasserna.
De skäl, som för en sådan reform
fram-buros, voro närmast sociala, icke
pedagogiska. Man önskade en närmare beröring
mellan samhällsklasserna och en bättre
social ställning för folkskollärarne samt
högre löner åt dessa, hvarjämte man
framhöll, att det endast gåfves ett sätt att
undervisa barn i samma ålder.
Gent emot det senare påståendet ville
professor L. göra ett annat, nämligen att
hvilket ämne som helst passade på hvilket
stadium som helst, blott formen rättade
sig efter barnets ståndpunkt. Den
föreslagna reformen skulle vara skadlig både
för folkskolan och den högre skolan.
Folkskollärarne skulle sträfva efter att i den
senare uppställa normen för folkskolan och
söka ätt förbereda så många lärjungar som
möjligt för det allmänna läroverket. Det
skulle kräfvas en inspektion, som skulle
till ytterlighet uniformera folkskolorna och
dymedelst döda lifvet, eller också skulle
barnen komma till läroverket med mycket
olika kunskaper. Ett större antal skulle
dragas in i de allmänna läroverken, och
dessa komma att producera flera studenter,
hvilka i sin ordning skulle medföra ett
litterärt proletariat, som hade med sig
stora sociala faror.
Tre moderna språk måste läras.
Folkskolan borde då införa dessa tre språk i
sin läroplan, ty dessa taga hufvudsakligen
minnet och härmningsförmågan i anspråk,
men huru ginge det då med de andra
ämnena. Reformen kan möjligen blifva
lämplig i en framtid, men det duger icke
att i praktisk skolpolitik tänka på hvad
som kan vara lämpligt om 100 år. Bättre
folk drar sig redan nu med skäl och utan
skäl för att sätta sina barn i folkskolan,
men om folkskolan blefve bottenskola, skulle
de förmögnare upprätta ännu flera
privatskolor än som nu finnas och skillnaden
mellan öfver- och underklass framträda ännu
skarpare. Såsom det ännu är, då
grefve-sonen och torparsonen sitta på samma
bänk i läroverket, motverkar detta senare
kast-anda.
Det af svenska riksdagen nyligen tagna
steget till en förbindelse mellan de nämda
skolorna hade redan visat sig skadligt för
läroverken, i det att fordringarna för de
inträdessökande ökats i katekes, geografi,
och zoologi.
För att minska afståndet mellan
öfver-och underklass måste något annat göras
än hvad som här föreslagits. De 9-klassiga
allmänna läroverken hafva sin
undervisningsplan så uppställd, att alla, som däri
inträda, måste genomgå den helt och
hållet. De måste lämnas orubbade. Men
då ett bestämdt behof af bildning utöfver
folkskolans men mindre än den, som re-
presenteras af studentexamen, gjort sig
gällande inom samhället, är det riktigare, att
vi göra oss af med alla småläroverken,
icke blott de treklassiga utan äfven de
fernklassiga, och upprätta en treklassig
mellanskola. Småläroverken äro på grund
af sitt ringa lärjungeantal allt, för dyra och
fylla intet statsbehof. De kunna därför
mycket väl undvaras. Den nämda
mellan-skolan borde öfvertaga deras materiel och
statsbidrag. Denna skola borde meddela
en bildning, ungefär motsvarande den, som
nu kan förvärfvas i läroverkens sex nedre
klasser. Ett språk, ekvationsräkning,
geometri, lagkunskap, hygien, allmän historia,
statskunskap och geografi borde ingå som
läroämnen. Den skulle hålla en offentlig
afslutningsexamen, som man ju kunde kalla
»lilla studentexamen»; och som skulle
öfver-vakas af censorer samt berättiga till inträde
på praktiska banor, där man nu med orätt
fordrar studentexamen, såsom vid järnväg,
post, telegraf, handelsskolor m. fi.
Blifvande folkskollärare kunde mycket väl vid
dessa mellanskolor förvärfva sin
allmänbildning och folkskollärareseminarierna
förvandlas till ettåriga fackbildningsaristalter.
Professor L. framställde följande yrkande:
1) De högre (9-klassiga) läroverken lämnas
oberoende af folkskolan; men
2) de lägre (5 klassiga) läroverken
sammanslås med folkskolan till praktiska läroverk för
allmän medborgerlig bildning.
#
Öfverläraren Al fr. Dalin i Huskvarna häfdade,
att folkskollärarne aldrig för sin egen skull
påyrkat folkskolan som bottenskola. Det vore
uteslutande för barnens skull. De kraf, som
ställas på den vuxna människan, äro
skiftande, men barnanaturen är bestående och
densamma hos alla barn. Uppfostran under
barnaåren bör därför icke taga hänsyn till hvilken
plats barnet vid mognare år skall intaga i
samhället utan vara lika för alla barn. Man
påstår att reformen skulle medföra ökad
tillströmning till läroverken, men huru vet man det?
Snarare blir det väl så, att de, som icke lämpa
sig för studier, aldrig komma i läroverken.
Folkskolläraren Fridtjuv Berg fann det svårt
att uppträda mot en talare, hvilken åtnjuter
så stor popularitet inom folkskollärarekåren
som professor L., men ansåg sig dock
tvungen att göra invändningar mot L:s referat af
deras ståndpunkt, hvilka i vårt land påyrka
folkskolan som bottenskola. Vi kännas icke
vid de motiv, som prof. L. lade i vår mun.
Dem har han hämtat från våra motståndare,
icke från oss. Våra skäl för reformen äro
hufvudsakligen af pedagogisk art. Hvarje
skola bör inrättas efter sina lärjungars
ståndpunkt. Folkskolan skall rätta sig efter barn*
domsåldern, den högre skolan efter
ungdomsålderns kraf. Professor L. tillät sig vissa
gissningar angående reformens följder.
Folkskollärarne skulle hufvudsakligen sträfva efter
att förbereda för det högre läroverket. Men inga
skäl anfördes. Det duger icke i praktisk
skolpolitik, förklarade prof. L., att tänka på,
hurudan ställningen kan vara om 100 år. Jo, det
är just hvad som duger. Hvarje praktisk
skolpolitiker måste se framåt. Så hafva alla stora
pedagoger gjort. Hvartill skulle det tjäna att
arbeta, om vi icke på förhand uppställt det
mål, till hvilket vi ville komma. Prof. L.
ansåg det nyligen tagna steget till samband
mellan de olika skolorna olämpligt bland annat
af det skäl, att mera katekesutanläsning
fordrades för inträde i läroverket. Må vara, att
så är. Men må då också alla de, som finna
den myckna katékesläsningen olämplig på ett
så tidigt stadium, tänka på hvad folkskolan
under så lång tid fått dragas med och hjälpa
till att reformera folkskolan.
Skolebestyrer Otto Anderssen i Kristiania:
Denna fråga, som synes vara brännande i
Sverige, är principiellt löst i Norge, och prof.
L:s program är där redan en öfvervunnen
ståndpunkt. Den organiska förbindelsen
mellan folkskola, mellanskola och gymnasium
hafva vi redan. Vi vilja icke vid 9 års ålder
förutbestämma barnet. Det synes, som om
prof. L. tagit denna sak allt för lätt. I Norge
är det numera så, att barnet först vid 12 a 15
års ålder behöfver göra sitt val af lefnadsbana.
Hr L:s påstående, att hvilket ämne som helst
passar på hvilket stadium som helst, är icke
sant, icke heller är det riktigt, att
språkundervisningen tager förståndet mindre i anspråk
än andra ämnen. Men frågan om skolor är
ursprungligen af social natur. Den historiska
gången är denna: först har den högre skolan
kommit till och sedan folkskolan. Frågan
om-barnanaturen har då icke alls varit uppe, ty
den högre skolans uppgift har varit att
förbereda för vetenskapligt arbete, folkskolans att
förbereda för konfirmationen. Vi vilja ställa
folkskolans uppgift högre: den skall förbereda
för lifoetj och vi tro, att Gomenius sett rätt,
då han betecknat folkskolan såsom den grund,
på hvilken alla de andra skola uppföras.
Docenten b\ v. Schéele i Uppsala anslöt sig till
prof. L., men vore själf på det hela taget
ointresserad, enär frågan vore en
organisationsfråga och såsom sådan af mindre betydelse
för lefvande lifvet. Trodde icke, att reformens
genomförande skulle åstadkomma någon
ändring i förhållandet mellan samhällsklasserna.
Ville gärna uppoffra en klass af det högre
läroverket, om folkskolan därigenom kunde
höjas. Önskade hvar och en så hög bildning
som möjligt men icke samma skolbildning för
alla. Man kunde väl behandla barn som barn,
äfven om organisationerna voro olika.
Direktör Ernst Beckman å Djursholm ville
fästa uppmärksamhet på en punkt, om hvilken
alla kunde enas, nämligen det opraktiska och
farliga uti att man för praktiska värf fordrade
studentexamen. Hela undervisningsväsendet
komme därigenom att förryckas. Tal:n
föreslog följande resolution:
Mötet anser, att en utsträckning å
statsmyndigheternas sida af fordran på
studentexamen i dess nuvarande form såsom villkor
för kompetens till anställning på områden af
praktisk natur medelbarligen försvårar ett
organiskt samband mellan folkskolan och den
högre skolan.
Professor Lundell: Det betyder icke så
mycket, om ifrarne för reformer icke känna igen
de motiv, som jag nämde, ty dessa kunna
finnas omedvetet bakom dem, som de själfva
föregifva. Beträffande barnets natur kunna
äfven vi hafva ett begrepp därom. Detta är
icke ett privilegium för folkskollärare.
Pedagogiken hvilar på psykologien, men denna är
en ung vetenskap, som ännu icke lämnat så
stora resultat. Det ena påståendet kan därför
mycket väl sättas emot det andra. Uppfostran
skall rätta sig efter lifvets kraf och vara afsedd
för det samhälle, i hvilket vi nu lefva. Men
lifvet ställer olika kraf och fordrar olika
krafter, därför behöfves också olika bildning. I
Sverige öfverskattar man den intellektuella
bildningen, och vi måste därför göra allt för
att minska tilloppet till studentexamen. I
Amerika är förhållandet ett motsatt. I
Bulgarien, där folkskolan är en bottenskola,
äger en förfärande tillströmning till de högre
läroverken rum.
Skoleinspektör Söyland ville vara med om
prof. L:s yrkande, att skolan skulle afse
barnets utveckling för lifvet, men just därför kunde
han icke gilla den satsen, att hvilket ämne som
helst passade på hvilket stadium som helst.
På det tidigare stadiet passade endast sådana
ämnen, som själfva erbjuda tillräckligt
åskådningsmaterial, såsom geografi, naturkunnighet
m. fi. Främmande språk höra icke till dem.
Den ifrågavarande reformens genomförande
skulle helt säkert åstadkomma det, som prof.
L. så ifrigt eftersträfvade, nämligen en
minskning af det litterära proletariatet. Yttre orga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0434.html
