Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (727.) 4 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÄEAEETIDNING.
sätt erhåller anställning, slutar det
vanligen därmed, att såväl arbetsgifvaren som
han själf blifva missnöjda. Arbetsgifvaren
inser snart nog, att gossen till följd af
svaga kroppskrafter och bristande
utveckling ej förmår uträtta, hvad han af honom
väntat. Gossen å sin sida finner arbetet
för tungt och besvärligt, lämnar så sin
första plats, söker en annan, misslyckas
äfven där och blir på så sätt småningom
en »drifvare». Äfven föräldrarna komma
snart underfund med, att den hjälp till
familjens underhåll, som de väntat erhålla,
ej är mycket värd. Äfven om gossen till
en början lämnar hela sin arbetsförtjänst
eller en del däraf till föräldrarna, dröjer
det vanligen ej länge, förr än han
behåller den för egen räkning.
Såsom det främsta botemedlet mot det
onda vill jag alltså sätta: hindra barnet
att i förtid lämna skolan! För barnen vore
detta till afgjordt gagn. De skulle då träda
ut till lifvets arbete bättre rustade, mera
utvecklade till både kropp och själ och
med större motståndskraft mot »vänners»
lockelser. De skulle därför hafva lättare
att vinna en god anställning och större
förmåga att sköta densamma till
arbets-gifvarens belåtenhet.
Då föräldrarna vilja taga sina barn ur
skolan, föregifva de vanligen såsom .skäl
därför vissa »ömmande omständigheter»
såsom »dyra tider», »bristande
arbetstill-gång» o. s. v. Det kan visserligen ej
förnekas, att »ömmande omständigheter»
mången gång verkligen förefinnas, men i
det stora hela måste de angifna klagomålen
dock anses obefogade. Under senaste
tiden hafva offentliggjorts resultaten af
undersökningar rörande hithörande
förhållanden, och dessa gifva vid handen,, att
arbetarnes löneförmåner befinna sig i
stigande, samtidigt med att
lefnadsförnöden-heterna sjunkit i pris. En jämförelse
mellan de s. k. dödstalen för olika länders
invånare visar ock, att vår
arbetarebefolkning lefver under vida gynnsammare
förhållanden än de, som råda i andra
länder. Ett lämpligt motstånd mot
föräldrarnas yrkande på att i förtid skilja barnen
från skolan, torde på grund häraf ej kunna
stämplas såsom hårdhjärtenhet.
Man får stundom höra, att ungdomen
genom en längre skolgång skulle bli allt för
»lärd», och att denna »lärdom» skulle hos
densamma alstra vanvördnad för de mindre
lärda föräldrarna och förakt för det grofva
kroppsarbetet. Möjligt är, att ett eller
annat exempel härpå verkligen kan uppvisas,
men en dylik verkan är dock helt säkert
snart öfvergående. Det kan ju å andra
sidan ej vara annat än glädjande, att man
numera med högre lärarebildning, bättre
metoder och rikare materiel kommer till
ett bättre resultat vid skolans
undervisning, än man förr kunde uppnå.
Förhållandena bland den äldre
ungdomen äro af mera oroväckande natur. Af
forna tiders patriarkaliska förhållande
mellan arbetsgifvare och arbetare, husbonde
och tjänare finnes nu mycket litet kvar.
De unga vilja och få också råda sig själfva
samt förfoga fritt öfver sin arbetsförtjänst.
Möjligen skulle någon liten förbättring kunna
vinnas därigenom, att denna senare icke
öfverlämnades direkt till de unga utan till
deras föräldrar eller målsmän.
Svårt är emellertid att komma till rätta
med den vanart, som visar sig hos denna
vuxna ungdom. Det är därför af vikt, att
man i tid söker stäfja de onda anlagen, och
det borde därför alltid i ett samhälle
finnas vidtagna anordningar, genom hvilka
barn med dåliga anlag blefve särskildt
omhändertagna, innan de kommit för långt
på det sluttande planet. Beträffande
hufvudstaden är det ett önskemål att här få
upprättadt ett internat, afsedt att rädda
det slags vanartig skolungdom, som är känd
under namnet »skolkare». Flera tecken
tyda på, att denna angelägenhet snart nog
kommer att ordnas på ett tillfredsställande
sätt.
En ytterligare orsak till den sedliga
förvildningen är bristande tillsyn. I många
fall måste båda föräldrarna under arbetet
för det dagliga brödet lämna sina barn
ensamma. Dessa komma att växa upp så
att säga på gatan, utan tillsyn och
moralisk omvårdnad. Mycket skulle vinnas,
om hvarje till myndig ålder kommen
person ansåge det som sin både rättighet och
skyldighet att vaka öfver ungdomens
uppförande. Det är endast genom
förtroendefullt samarbete mellan myndigheterna och
skolan samt hemmen och den stora
allmänheten som något verkligt framsteg i
denna viktiga sak skall kunna vinnas.
Folkskolläraren Oskar Stenberg. Barnen
i våra folkskolor äro i det stora hela väl
värda ett godt vitsord. Äfven om bland
hufvudstadens 24,000 skolbarn skulle
finnas ett eller ett par hundratal vanartiga,
utgöra dessa dock en försvinnande del.
Besinnar man de många onda inflytelser,
för hvilka dessa barn äro utsatta genom
dåliga hem, dåliga kamrater, usel litteratur
m. m., så må man förundra sig, att de
vanartigas antal ej är ännu större.
De nu i hufvudstaden så illa beryktade
»ligorna» rekryteras till största delen af
skolkare, hvilka de rent af taga under
sitt beskydd gent emot lärare och föräldrar.
Skolkningen föranledes af flera orsaker,
ofta börjar ett barn skolka på grund af
bckelser af äldre kamrater. Ej sällan
ligger felet hos föräldrarna, i det dessa
antingen blunda för barnens
skolförsummel-ser eller genom vanvård och misshandel
drifva dem att öfvergifva både hem och
skola, eller ock rent af uppmana dem till
skolkning och förbrytelser för att
därigenom bli kvitt besväret med deras vård och
underhåll. (Flera sorgliga exempel härpå
anfördes.)
I många fall kan ett barn, som börjat
skolka, bringas till rätta endast med
vänliga men allvarliga förmaningar samt
genom att, då så behöfves, skaffa det mat
och kläder. För mera trotsiga och
förhärdade skolkare, har kroppsaga visat sig
hälsosam. Lärarens eget snabba och
kraftiga ingripande är det verksammaste
botemedlet. Den i hufvudstaden föreskrifna
anmälningsvägen till olika myndigheter är
allt för lång och äger för många stationer.
Den behöfde i väsentlig grad förkortas.
Önskvärdt vore ock, att här inrättades ett
skolkare-internat, samt att vid folkskolorna
anställdes en person med särskildt åliggande
att uppsöka och omhändertaga skolkande
skolbarn. Skolan kan ej stort uträtta,
såvida hon icke af hemmen och
myndigheterna erhåller kraftigare hjälp, än den hon
hitintills fått.
Förste läraren Sven Nilsson: De
skolbarn, hvilka göra oss det största
bekymret, de som dels skolka skolan och dels
under sitt vistande i densamma ej vilja
foga sig i den ordning, som skolan af
dem oundgängligen måste fordra, dessa
barn tillhöra i regeln sådana hem, uti
hvilka det uppfostrande arbetet snarare
kan anses vara af nedrifvande än
uppbyggande natur. I många fall inträffar det,
att barnet har följt med hustrun såsom
»hemgift» i äktenskapet och där blifvit ett
trätofrö. Här tager vanligen modern till
det yttersta sitt barn i försvar gent emot
sin man och skolan. Barnets uppfattning
af rätt och sanning blir härigenom
alldeles snedvriden, och barnet finner tillvaron
både i hemmet och skolan så plågsam,
att det flyr från dem, och gatan blir dess
käraste tillflyktsort.
I andra fall visar sig modern
fullkomligt oduglig att fullgöra sina plikter som
husmoder, och den i hemmet rådande
liknöjdheten och slappheten sätter sin
tydliga prägel på barnen. De blifva ofta
slafvar under viljestarkare naturer, lockas af
dessa lätt till förbrytelser och kunna
sedan knappast bringas att inse det
brottsliga i sitt handlingssätt.
Det alltmer utvecklade systemet med
»inneboende» utöfvar ett högst fördärfligt
inflytande på de uppväxande barnen. Dessa
blifva därigenom införda i en massa
förhållanden, som för dem borde vara
alldeles okända.
Frågar man nu efter botemedlet mot det
onda, så synes svaret ligga i öppen dag:
»Gif alla barn goda hem!» Så gestaltar
sig väl frågan teoretiskt taget, men i
praktiken torde nog en sådan förändring vara
omöjlig att åstadkomma. Här måste man
bygga på verkligheten sådan den är.
Enligt gällande förordningar åligger det
bland annat kyrkorådet att »upptaga
frågor om vårdslösad barnauppfostran». Hafva
verkligen våra kyrkoråd fullgjort de kraf,
som lagen i detta afseende ställer på dem?
Om så ej är fallet, må man då söka
verka för en förbättring härutinnan.
I skolrådens händer har man lagt det
viktiga uppdraget att öfvervaka
efterlefvandet af folkskolestadgans föreskrifter om
obligatorisk skolgång. Här fordras i
sanning, att ledamöterna hysa nit för
skolväsendet, ty eljes kan man lätteligen befara,
att de för att undvika obehag af
hvarjehanda art i förtid gripa till
folkskolestadgans § 48, som tillåter lärjungar att på
grund af fattigdom lämna skolan efter
inhämtande af en minimikui^, ja, kanske
till och med afpruta något äfven på denna
senare, för så vidt barnet medtages uti
konfirmationsundervisningen. Och dock är
det just dessa fattiga barn, som bäst be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
