Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (730.) 24 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
694
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
»Den fromme patriarken hoppades, att
svenskan, sådan han läste och aldrig nog kunde
beundra henne i sin bibel, skulle öfverlefva
domedagen och ljuda i det eviga Jerusalem
inför Herrens anlete. Då, säger han, skall nog
hvarje folk utan all lärdom förstå de andras
tungomål och instämma med dem, när de
sjunga Mose Guds tjänares och lambsens sång:
men hvart och ett skall ock sjunga på sitt
eget modersmål, och när då Sveriges ängel
börjar sjunga, skola alla de andra folken sjunga
med oss svenskom på svensko: Nu tackar
Gud allt folk, med hjärtats fröjd och
gamman!»
Visserligen hyllar icke skalden ens den
grundtanke, som ligger till grund för denna
»i sin oskuldsfulla skönhet så storartade
syn på språken», nämligen att språket
borde så vårdas, att det i sin en gång
vunna fullkomlighet skulle bevaras
»oför-kränkt af alla århundradens
ombildnings-drift». Han erkänner, att nya tider, nya
seder kräfva nya former ej blott för
samhällena utan äfven språken. Men i
kärleken till modersmålet liknar han den
gamle biskopen:
»Skaldegåfvan - säger han - ålägger den,
som benådats med henne, dyra förpliktelser, och
bland dem är den att freda modersmålets
ordskatt, återlifva sinnet för uttryckets bildliga
friskhet och värna om de formernas fina
skiftningar, hvilka den odlade känslan, om än icke
hvardagslifvets värf, kräfva.»
Huru samvetsgrant han sökte fullgöra
dessa förpliktelser, därom bär allt hvad
han skrifvit ett vittnesbörd. Någon enda
gång tycker man kanske, att han gått väl
långt i sin ifver att trygga ord, som icke
nyttjas i det hvardagliga språket, från att
»fornas och försvinna». Men oftast har
hans snille funnit den medelväg, som här
med fullaste rätt bär namnet den gyllene.
Och den konstnärliga förrn, hvari han utan
undantag utmejslat språkmaterialet, de
förträffliga uttryck, hvarmed han riktat vår
ordskatt, den kyskhet, parad med kraft,
som utmärker hans bildspråk, den
hängifna kärlek till modersmålet, som, att jag
så må säga, andas från hvarje sida i hans
skrifter - måste icke allt detta öfva ett
mer eller mindre medvetet uppfostrande
inflytande på de tusende, ung och
gammal, hög och låg, lärare och lärjungar, som
lärt känna åtminstone någon af hans
djupsinniga skrifter eller af hans skönhetsfyllda
dikter? Språket är ett folks heligaste
arfvedel. Dess till det yttre svaga mur
är dock den nationella själfständighetens
starkaste värn. Den, som i nationens hjärta
stärker kärleken till detta osynliga band,
som binder »äfven de fjärrast stadda
människor» tillsammans till en stark enhet,
han är redan genom själfva skrifsättet
en folkuppfostrare . . .
Men äfven det fagraste språkhölje kan
ju vara ett färgrikt, lockande skal för giftiga
frukter. I fråga om Viktor Rydberg har
från de mest skilda läger erkänts, att hans
diktning i renhet och ädelhet står
oan-tastelig. Detta berodde väl närmast på
den sinnets renhet, som föranlåtit en af
våra skarpast analyserande psykologiska
författare att kalla Viktor Rydberg »den
oskyldigaste människa, han någonsin
träffat». Men det hade nog äfven sin
teoretiska grund i det sätt, hvarpå skalden
fattade sambandet mellan skönhet och
sanning.
»Jag tror», säger han på ett ställe, »att det
är omöjligt att bilda något skönt, utan att
däruti ovillkorligen döljer sig såsom kärna något
sant, af hvilket det sköna är återskenet. Den
sanne konstnärens hand föres ej af honom
utan af en högre makt, och hvad som synes
vara en nyck af hans fantasi, är en lag i den
gudomliga naturen.»
För den, som medvetet fattat detta
nödvändiga samband mellan skönhet och
sanning, blir själfva det konstnärliga
skapandet en tempeltjänst åt den eviga
sanningens källa: åt Gud; den blir - såsom i
själfva verket allt arbete borde vara -
en religiös handling.
»Hellenen trodde, alt det ädla i konsten och
dikten framvällde ur det stora mysteriet:
gudomen. Medeltiden trodde det äfven, och Fra
Angelo da Fiesole tog icke penseln utan att
hafva bedt till Gud. Man kan förmoda» att
konstens adel ingenting led däraf.»
Och i »Vapensmeden» låter skalden
Svante harpolekare bedja i kvällen ute på
svalgången i härberget Talavid:
»Herre, lägg på mina läppar de ord, som
främja mandom, heder, godhet hos mitt folk,
och låt evighetsbilder hägra på dess väg mot
målet bakom årtusendena!»
Dessa harpolekarens ord skulle, har
man påpekat, kunna sättas såsom ett motto
öfver hela Viktor Rydbergs författareskap.
Men härmed stämplas ju hans diktning
med ett ofta ganska ringaktadt namn: den
blir, hvad man kallar, tendensdiktning! Ja,
det är just, hvad den är. I det bekanta
företalet till »Den siste Atenaren» har
författaren själf uttryckligen framhållit detta,
då han säger sig vid skrifvandet hafva känt
sig som en stridsman under de idéers
fana, för hvilka han kämpar, och att han
slungat sitt spjut »i krigarens lofliga
uppsåt att såra och döda». En stor del af
hans diktning har sedan bidragit att
uppfostra det allmänna medvetandet till en
rätt uppfattning af förhållandet mellan
tendens och skönhet. Sanning och skönhet
äro så nära besläktade, att en ädel
tendens, en fullt medveten afsikt att genom
konsten tala till Vnja och samvete är kons-
tens triumf. Härför har Viktor Rydbergs
diktning lämnat mer än ett bevis. Om
tendensen är ett löst bihang, en påklistrad
etikett, skämmer den konstnärligheten; är
den, såsom hos honom, en konstverket
besjälande lifsprincip, i hvilken diktaren
»tömt sitt hjärteblod», så lyfter den hans
skapelse upp på ett ännu högre plan.
Hvad är det då för tendenser, som i
främsta rummet yppa sig i Viktor
Rydbergs diktning? En af de mest
framträdande som ur den synpunkt, hvilken vi
här valt, bör särskildt framhållas, är
medkänslan med förtryckets barn, med »denna
världens små». Hans diktning liksom hans
forskning kretsar kring dem och kring
tidens stora fråga: den sociala frågan.
Redan i dikten Prometheus och Ahasverus
utslungas en krigsförklaring mot den hjärtlösa
industrialism, som icke ens skonar barnen,
hvilka sändas in till de stora städerna att
fastna i det nät af mörka gränder,
som slöjdens jättespindel spänner ut;
dessa städer med sina svarta murar och
sollösa källarhål,
som hysa jämmer, laster, nöd och skarn
och hysa trälaskarans bleka barn.
Detta var dock blott ett mildt förspel till
den nya Grottesången, denna väldiga,
passionerade förbannelse, öfver gud Mammon
och hans präster. Denna dikt
framkallades af ett förhållande, som nära rör
folkbildningen i egentlig mening. Den är en
ljungande protest mot benägenheten att
göra jämkningar i orätt riktning i den
lagstiftning, som söker skydda barnen från ett
förtidigt arbete, ett arbete, som utnöter deras
späda krafter och hindrar dem från att
erhålla nödig skolundervisning. Kung Frode
tvekar i det längsta, då man begär, att
äfven barnen »tioårs och yngre» skola
pressas in bland trälarne, som draga den
guldmalande jättekvarnen. Till slut säger han
dock:
»Nå så tag dem!»
- Kungen sitter
kvar och känner hugen vek
vid de egna barnens kvitter,
fågellock och fågellek.
Och sedan heter det i beskrifningen
öfver »arbetet» i kvarnen, där »bjälkar,
bommar, hjul och stänger» kretsa, så att ögat
hisnar:
Närmast midtelstolpen vissnar
barnaskarans blomstervärld.
Märks den lilla kroppen slapp,
lifvas han af gisselrapp.
Grotte har ej råd att mista
ens den sista
gnista
af dess späda lefnadskraft;
därför hugg med snärt och skaft!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
