Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (732.) 9 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 2
manlig påverkan och medel till
utveckling af manlig kraft, manliga idrotter
och erfarenheter. »År ut och år in satt
jag i kakelugnsvrån och kom aldrig
därifrån», säger han. Ehuru han var
begåfvad med stort skarpsinne, där det
gällde att finna tingens inre
sammanhang, är det därför lätt förklarligt, att
han hade mindre blick för det yttre och
praktiska och svårt att finna sig till rätta
i lifvet. Han var den mest tafatta och
klumpiga bland kamraterna, hvad han
företog misslyckades ofta, han »körde
hufvu’t i vägg» hundratals gånger men
ville dock alltid på visst sätt vara något
mer än de andra, hvarför dessa ofta
gjorde narr af honom. De kunde dock
icke annat än uppriktigt hålla af honom
för den tjänstaktighet, godmodighet och
omutliga rättskänsla, som han alltid lade
i dagen.
I sitt hjärtas renhet och oskuld trodde
han hela världen om godt och var
därför alltid färdig att göra, hvad helst man
begärde, till och med då han var
föremål för gyckel. På känslans och
viljans område var han synnerligen rikt
utrustad. För det, som grep honom
djupt, arbetade han med hårdnackad
ihärdighet. Han hyste stark medkänsla
för andra, och han kunde sätta sin egen
välfärd på spel för att afvärja en
oförrätt mot en kamrat. Hans godmodighet
och gladlynthet korn honom väl till pass,
då hans förslag så ofta misslyckades.
Motgångarna lågo honom aldrig tungt
på hjärtat; efteråt bekommo de honom
platt intet. Han såg aldrig tillbaka, blott
framåt, och så grep han nya tag. »Utan
detta glada sinne», säger han vid 70 års
ålder, »skulle jag väl icke, efter allt
hvad som händt mig, blifvit så gammal,
som jag är.»
Skolferierna tillbragte han vanligen
hos sin farfader, som var kyrkoherde i
byn Höngg, ett stycke utanför Zurich.
Denne tog den unge gossen med sig ut
bland folket och i skolorna, Sålunda
lärde han känna, huru barnen dels
genom det själsdödande bokstafsväsendet
i skolan, dels genom det öfver höfvan
hårda arbetet i fabrikerna, där de så
tidigt som möjligt stuckos in, kroppsligen
och andligen förkrymptes. Detta deras
eländiga tillstånd gick honörn så djupt
till sinnes, som om han själf varit en af
de lidande. »Jag skall hjälpa er, när
jag blir stor.» Så var hans fasta
föresats. Och denna föresats närdes och
befästades sedermera genom anden i den
undervisning, han då erhöll.
Pestalozzis skolundervisning var
visserligen i många afseenden planlös och
bristfällig, men hans studier efter slutad
skolgång vid det s. k. Collegium
huma-nitatis i Zurich, ett mellanting mellan
gymnasium och universitet, föllo inom
en period, då kollegiet hade förmånen
att äga flera framstående lärare, hvilka
på den mottaglige Pestalozzi öfvade ett
mäktigt och djupgående inflytande.
Själfständighet, välgörenhet,
fosterlandskärlek och själfuppoffring var då den of-
fentliga bildningens lösen i Zurich.
Olyckligtvis lämnades medlen, genom hvilka
målet skulle uppnås, ur sikte, och
därigenom alstrades snarare ett drömmande
väsen än ett dådkraftigt mod. Till en
början studerade Pestalozzi teologi,
emedan han trodde, att han som präst skulle
få tillfälle att i alla afseenden åtaga sig
folkets sak. Men då hans religiösa
åsikter på grund af inflytande från hans
gode vän Blumtschli kommit att allt
mera gå i frisinnad riktning, och då
begäret att rätt kraftigt inverka på sin
fädernestads och sitt lands offentliga
angelägenheter på särnma gång blef hos
honom allt starkare, gick hän öfver till
juridiken.
De sociala och politiska förhållandena
i Schweiz voro nämligen vid denna tid
allt annat än tillfredsställande. I flera
kantoner hade några få rika familjer
tillvällat sig makten. Så länge de
handhade denna med försiktighet, klokhet och
mildhet, lät folket sig nöja. Men då de
började lagstifta och regera endast till
egen fördel, satte det sig till motstånd,
l synnerhet var detta förhållandet i
Geneve. Rousseau hade utgifvit »Emil»
och »Samhällsfördraget». Af de
makt-hafvande fördömdes dessa skrifter såsom
»förmätna, förargelseväckande och
nedriga, åsyftande att störta kristlig religion
och all styrelse», och Rousseau ådömdes
fängelse. Då folket häri såg en
fortsättning på de afskyvärda maktmissbruk,
som förut ägt rum, reste det sig.
De politiska rörelserna i Geneve
kastade sina svallvågor äfven till Zurich,
där kollegiets lärare i historia och
politik, Bodmer, med ifver förde folkpartiets
talan. Att Pestalozzi med sin noggranna
kännedom om det schweiziska folkets
förtryck och lidanden och med sin starkt
utpräglade känsla för sanning och rätt
skulle i ungdomlig hänförelse åtaga sig
folkets sak, är lätt att förslå. Bodmer
grundade i Zurich en förening,
patrioterna, som hade till uppgift att verka för
det sedliga, politiska och sociala lifvets
förädling, och som därför äfven kom att
sysselsätta sig med uppfostringsfrågor.
I denna förening var P. en verksam
medlem, och då föreningen - för att rikta
sina medborgares uppmärksamhet på
nödvändigheten af en förbättrad uppfostran
- 1765 började utgifva en tidning, blef
Pestalozzi genast medarbetare i denna.
Hans första framträdande såsom
författare är ganska betecknande. »En ung
man», skrifver han, »hvilken i sitt
fädernesland gör en så slät figur, som jag,
får icke klandra, icke söka att förbättra.
Det säger man mig nästan hvarje dag.
Men önska får jag väl? Hvem skulle
väl vilja förbjuda detta eller taga det illa
upp? Jag vill alltså önska och låta
människor läsa mina önskningar i tryck;
och den som skrattar åt mina
önskningar, honom önskar jag-: god bättring.»
Så »önskar» han sina medborgare en hel
hop goda saker, bland annat att någon
ville skrifva en bok, full af enkla och
goda grundsatser för uppfostran, hvilken.
vore förståelig äfven för deri lägste
borgare och bonde; att någon rik och
ädelmodig man ville bekosta tryckningen och
spridningen; att prästerna i stad och på
land ville ombesörja utdelningen; och att
alla fäder och modrar, som finge den i
hand, ville följa de goda
uppfostrings-reglerna. »Men», tillägger han, »det är
kanhända mycket önskadt på en gång.»
De unga patrioterna blottade
skoningslöst otrogna ämbetsmäns bedrägerier
inom stat och kyrka. De vidtagna
undersökningarna ådagalade städse, att
patrioterna haft rätt, men slutade med att
dessa senare behandlades som
brottslingar, i stället för att man bort tacka dem.
En gång blef den skyldige så förskräckt,
att han genast återlämnade, hvad han
med orätt kommit åt, och flydde. Han
frikändes från straff och patrioterna
ådrogo sig de mäktigas hat. En annan
gång, då en af patrioterna anklagade en
präst såväl för hans vandel som för hans
ämbetsåtgoranden, befunnos klagomålen
så befogade, att prästen suspenderades
för 2 år. Men den, som hade vågat
draga prästens ogärnfngar fram i ljuset,
fick en skarp tillrättavisning för
»obetänksamhet och högst oordentligt
förfarande». Hvem kan undra, om den unge,
lifligt kännande Pestalozzi inför sådana
sociala missförhållanden kände sig djupt
upprörd i sitt innersta och äfven gaf
sina^känslor luft.
»Med bitterhet», berättar en af hans
samtida, »hörde jag honom ofta tala öm
de ’nådiga herrarne’ i Zurich, och när
jag i ett samtal använde uttrycket ’fria
schweizerbönder’, svarade han häftigt:
tala inte om fria schweizerbönder; de
äro mera lifegna än i Livland.»
Naturligtvis stötte han sig med flera af de makt:
ägande. Man höll honom helt enkelt för
»revolutionär».
Med en sådan ställning till de
härskande familjerna kunde han tydligen icke
vänta att på grund af sin juridiska
bildning blifva använd i statens tjänst. Han
öfvergaf därför den juridiska banan och
började ägna sig åt landtbruk. Ätt han
valde landtmannens lott är så mycket
mindre öfverraskande, då man vet, huru
starkt påverkade patrioterna voro af
Rousseaus idéer om ett enkelt och
naturenligt lefnadssätt i ett stilla hem på
landet, och att somliga af dem redan
sökte omedelbart att i praxis omsätta
dessa idéer.
På hösten 1767 finna vi honom i färd
med att lära sig landtbruk. Kort förut
hade han trolofvat sig med en ung
kvinna, Anna Schulthess i Zurich, som trots
hans oansenliga yttre kände sig dragen
till honom på grund af hans hjärtas
godhet och hans själs rikedom.
Han drömde nu ljufva
framtidsdrömmar om kommande sälla dagar i en liten
vrå bland bergen. Men det lifsmål, som
alltjämtj hägrar för honom, är detsamma,
som då, han sade om det fattiga folket:
»Jag skall hjälpa er, när jag blir stor.»
När hap för sin utkorade brud, som så
väl förstod hans redliga afsikter och de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
