Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (737.) 12 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7
SVENSK LÄEARETiDOTNG.
105
berättelser framhållit denna erfarenhet. Den
bekräftas ock med talande siffror af de
statistiska uppgifterna. Nödvändigheten af att
något göres i denna bekymmersamma fråga,
hvars betydelse för visso ingen kan jäfva,
ligger således i öppen dag.
Strafflagen stadgar i fråga om brott af
minderårig i 5 kap. l §, att gärning, som
eljest är straffbar, vare (med undantag af
i § 2 angifvet fall) straff lös, om den
begås af barn, innan det fyllt femton år; men
lagen bestämmer på samma gång, att
domstolen äger förordna, att barnet skall ägas
i hemmet eller insättas i allmän
uppfostringsanstalt, om tillgång därtill finnes.
Att bestraffningen aga, oafsedt de många
svårigheter som vid den möter, sällan
länder till den brottsliges verkliga förbättring,
är af flera skäl lätt insedt, och det enda
medel till verklig räddning för framtiden
är den brottsliges intagande å
uppfostringsanstalt. Men tyvärr högst ringa är
tillgången till detta medels anlitande. Det
finnes egentligen blott en sådan anstalt i
vårt land, nämligen den å Hall, och
uppenbart är, att den icke kan fylla det
sorgligt stora behofvet. Där lärer icke kunna
emottagas mer än 175 elever, och för den
skull blifva många där till intagning
anmälda mottagna först efter en lång, med
farliga följder förenad väntan. Ännu flera
blifva icke anmälda, då under hand
kännedom vunnits om, att plats där icke finnes.
Man måste således säga, att lagens
anvisning till de unga brottslingarnes
behandling i de flesta fall icke kan följas, och
betydelsen af detta bekymmersamma
förhållande skönjes äfven då samma unga
brottsling mången gång inom kort tid åter står
tilltalad och så åter, till dess hans ungdom
ej mer utgör hinder för hans inneslutande
i fängelse.
Med tanke på huru annorlunda det
kunnat vara, oin den unge brottslingen efter
sitt första fall blifvit intagen å en
uppfostringsanstalt och att han på så sätt
kunnat bevaras åt samhället, träder behofvet
och nödvändigheten af ett utsträckt ordnadt
förbättringsväsende tydligt fram, och det är
icke nog ined att något härutinnan göres;
hvad som skall göras bör göras snart.
Att anordnandet aft ett sådant
förbättringsväsende bör vidtagas från statens sida
synes ock vara obestridligt. Hvad som på
enskild väg eller af kommuner kan
härutinnan åstadkommas blifver icke tillfyllest eller
tillfredsställande. Här gäller det ock
obestridligen ett statsintresse och detta af den
mest allvarliga och viktiga betydelse. Det
gäller att söka bevara och återgifva åt
samhället en ungdom, som eljest går förlorad
för all tid. Naturligt är, att härmed följa
kostnader för staten, men det kan icke
motsägas, att här om någonsin förtjänar målet
väl uppoffringen, då vinsten är så många
samhällsmedlemmars räddning från moralisk
undergång.
En omfattande utredning af frågan
erfordras naturligen, innan ett förslag kan
framläggas, och tydligt är, att en sådan
utredning bäst kan åstadkommas genom k. m:t.
Då, jag vågar vara öfvertygad om att den
fråga, jag nu tillåtit mig framlägga till be-
dömande, skall erkännas vara beaktansvärd,
får jag vördsamt föreslå,
att riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till k. m:t anhålla, det k. m:t täck
tes låta uppsätta och för riksdagen
framlägga förslag till inrättande af allmänna
uppfostringsanstalter för minderåriga
brottslingar.
Hygienisk inspektion af skollokalerna.
En skolrådsledamot, hr And. Olsson
i Mårdäng (Gestrikland), har inom andra
kammaren väckt följande motion:
Af såväl den under sistlidet år af
professor C. Wallis verkställda bearbetning af
på centralstyrelsens för Sveriges allmänna
folkskollärareförening föranstaltande från
omkring 1,400 folkskolor inkomna uppgifter
rörande hälsovårdsförhållandena vid
folk-och småskolor som ock af
folkskoleinspektörernas år 1894 afgifna berättelser om
folkskolorna i riket för åren 1887-92 framgår,
att tillståndet med afseende på
hälsovårds-förhållandena vid ett stort antal folk- och
småskolor är i hög grad otillfredsställande.
Egna iakttagelser på ifrågavarande område
bekräfta ock detsamma.
Då det uppväxande släktet ålägges
obligatorisk skolgång under en följd af år, synes
mig fordran, att de förhållanden, som kunna
menligt inverka på barnens hälsa under
skolgången, såvidt möjligt är undanrödjas, fullt
berättigad. Samma fordran anser jag
berättigad äfven med hänsyn till
lärarepersonalens hälsa.
Under hänvisning till såväl ofvan citerade
undersökningar som folkskoleinspektörernas
berättelser, tillåter jag mig framställa ett
förslag, som enligt min mening i icke
oväsentlig grad skall medverka till förbättring
af folkskolans hygien. Det förslag, hvarpå
jag syftar är, att genom ändring af § 8 i
i k. instruktionen för läkare etc. af den 31
oktober 1890, provinsialläkarne åläggas
utöfva likadan tillsyn öfver skolorna som öfver
andra, kommuners, föreningars och
enskildas inrättningar och anstalter.
I det af därtill utsedda kommitterade
upprättade förslag till nämda instruktion voro
skolorna upptagna jämte en hel del andra
inrättningar, som af kommitterade benämdes
tredje afdelningen, hvilken på anförda skäl
ansågs behöfva större tillsyn än öfriga
afdelningar. Af denna afdelning återstår,
såvidt jag kunnat finna, icke mer än
»uppfostringsanstalter för blinda och döfstumma».
Det torde därför bero på provinsialläkarnes
subjektiva uppfattning af instruktionens
allmänna föreskrifter angående tillsyn öfver
hälsovårdsförhållandena i deras respektiva
distrikt, om de anse sig böra agna skolorna
nödig tillsyn. Och efter hvad jag inhämtat,
lär en del anse sig ingen skyldighet hafva
med afseende på ifrågavarande anstalter,
hvilket torde vara bevisadt därmed, att
mycket svåra missförhållanden kunna få
existera.
Något giltigt skäl, hvarför t. ex.
uppfostringsanstalter för blinda och döfstumma
skulle vara i så stort behof af tillsyn
framför folkskolorna, lär svårligen vara att finna.
Snarare torde, på grund af flera medver-
kande omständigheter, ett motsatt
förhållande äga rum.
På grund af hvad jag sålunda haft äran
anföra, får jag vördsamt hemställa,
att riksdagen ville genom skrifvelse
till k. m:t anhålla, det k. m:t täcktes
förordna om sådan ändring af § 8 i k.
instruktionen för läkare etc. den 31
oktober 1890, att folk- och småskolorna i
riket blifva likställda med öfriga i
samma § omförmälda inrättningar och
anstalter.
Förhöjdt understöd åt äldre
folkskollärare.
Den härom af godsägaren Ad. Ericson
i Ransta väckta motionen har följande
lydelse :
i k. m:ts nådiga proposition till
innevarande års riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof begär k. m:t, det
riksdagen för år 1897 måtte, i likhet med
föregående år, anvisa 10,000 kr. att efter k.
nr.ts bepröfvande användas till understöd af
högst 250 kr. åt sådana äldre behöfvande
folkskollärare, hvilka oförvitligen skött sin
tjänst nien därifrån erhållit afsked före år
1867.
Under förlidet år utdelade k. m:t af då
anvisade belopp till 22 f. d. lärare 250 kr.
till hvardera och till ytterligare 22 stycken
200 kr. likaledes till hvar eller tillsammans
9,900 kr.
Detta understöd emottages säkert m ed
mycken tacksamhet, och så länge dessa gamla
lärare ännu kunnat genom eget arbete något
bidraga till sitt uppehälle, har det varit
möjligt för dem att utan anlitande af
allmänna fattigvården draga sig fram, men
betänker man, att här är fråga om lärare,
som för cirka 30 år sedan lämnade sina
platser, torde man finna, att de numera ej
kunna äga förmåga att genom eget arbete
bidraga till sitt underhåll.
Det understöd 200 till 250 kr., som
lämnats dem i årligt understöd, är numera väl
litet att bereda dem ett någorlunda
nödtorftigt uppehälle i deras sena ålderdom,
hvarför jag vill föreslå en förhöjning i
understödsbeloppet med minst 100 kr. till en
hvar.
Ehuru dessa gamla lärare ej ägde de
kunskaper, som nutidens lärare äro i
besittning af, och ej kunde komma till det
resultat, nutidens undervisning uppnår, så
böra vi betänka, under hvilka ogynnsamma
förhållanden de arbetade och hvilken ringa
lön (8 tunnor spanmål och 80 kronor
kontant) de för sitt mödosamma arbete erhöllo.
De voro dock banbrytare på folkskolans
område, och synes det mig vara vår
skyldighet tillse, att de erhålla en så pass
nödtorftig försörjning på sin ålderdom, att de
ej behöfva lida nöd.
Jag tager mig därför friheten
vördsammast föreslå,
det riksdagen till förenämda ändamål
å allmänna indragningsstaten måtte för
1897 anvisa ett anslag af 14,500 kr. att
enligt de närmare bestämmelser, k. in:t
kan finna godt meddela, användas till
understöd af högst 400 kr. åt sådana
äldre behöfvande folkskollärare, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
