Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (739.) 26 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
SVENSK lARAKETHXNING.
N:r 9
dan den är uttalad i n:r 5 af Svensk
Läraretidning för i år. I motionen är ju
frågan så väl och fullständigt utredd, att där
svårligen kan vara något af vikt att
till-lägga, och föreställer jag mig, att både
utskottet och flertalet af ledamöterna i båda
kamrarna skola bifalla denna motion såsom
varande synnerligen behjärtansvärd.
Det är ja alldeles obestridligt, att detta
andra ålderstillägg är både behöfligt och
välförtjänt för de äldre lärarne och på samma
gång kommer undervisningen till godo. Då
man jämför den oändligt stora betydelse
folkskollärarnes arbete har med många
andras, hvilkas löner i motionen äro
omnämda, synes det mig, som om flertalet
riksdagsmän skulle känna sig manade att rösta
för detta andra ålderstillägg, denna lilla
förhöjning af 100 kronor.
Min åsikt är, att folkskollärarne strax
efter det de aflagt sin examen hafva’ det i
ekonomiskt hänseende vida fördelaktigare än
de flesta andra tjänstemän, som efter
aflagd examen vanligen få arbeta flera år
utan någon ersättning. Men hafva
folkskollärarne d^t till en början fördelaktigare,
så blir deras siällning så mycket
ogynnsammare, då de varda äldre och måste nöja
sig med ungefär detsamma som de erhöllo
i tidigare år. Till följd häraf är det
obestridligt, att billighet och rättvisa fordra,
att någon ytterligare löneförhöjning varder
dem tillerkänd efter någon tids oförvitlig
tjänstgöring.
Såsom folkskoleinspektör manade jag ofta
skolråd att tillgodose lärarepersonalen, som
mångenstädes icke hade mer än minimum
i lön, och kunde jag därvid åberopa mig på
mina församlingar, ty dessa hade tillerkänt
sina folkskollärare 700 kr. i lön långt
innan lagen därom utkom; och när
statsbidraget höjdes till 466 kr. 67 öre, beslöto
de att höja lönen till 766 kr. 67, så att
ökningen i statsanslaget icke skulle komma
församlingarna till godo utan lärarne. Nu
hafva lärarne 800 kr. och för den lönen i
år blifvit delaktiga i pensionsinrättningen.
Men så hafva de nu icke mer än 100 kr.
i ersättning för kofoder och 32 å 50 kr.
för eldning och städning, men en hvar af
dem ett stort och gifvande planteringsland.
Jag slutar med att hembära till Eder ett
uppriktigt och varmt tack för den väl
utarbetade motionen och med uttalandet af
den förhoppningen, att den kommer att vinna
framgång.
Halmstad, Axelvold, den 20 februari 1896.
C. D. E. Petrén.
69.
Herr redaktör!
Under eri längre följd af år har
undertecknad handledt rätt många unga män och
kvinnor, som erhållit sin förbildning i
folkskolan i skilda delar af riket, och har
sålunda haft rikligt tillfälle lära känna hvad
folkskolan under ledning af en skicklig och
nitisk lärare förmår uträtta. Och den vunna
erfarenheten har ådagalagt, att folkskolan
har gjort mycket beaktansvärda framsteg
under de senaste tvänne årtionden, tack vare
det, att lärarepersonalen fått en mera
gedigen utbildning och äfven sett sin ekono-
miska och sociala ställning något förbättrad
mot förr. Men denna förbättring i
löneförmåner har ingalunda motsvarat de stora
uppoffringar, som den förlängda lärokursen
medför, och ej heller hållit jämna steg med
löneförbättringarna på andra områden. En
enkel rättvisa fordrar, att detta beaktas.
Och det torde ej kunna jäfvas, att en gift
folkskollärare har mången gång en mycket
bekymmersam ställning, i synnerhet då
barnen börja växa till och skola beredas
uppfostran och utbildning.
Visserligen är det sant, att mången
landtman anser folkskollärarens löneförmåner rätt
stora i jämförelse med egna kontanta
inkomster och tycker därför, att en
löneförhöjning är obehöflig. Och en dylik åsikt
är lätt förklarlig, ty han förbiser först och
främst de inkomster in natura, som
landtbruket lämnar och som ej taxeras i
penningar. Vidare tager han ej i beräkning
den skuldsättning, som den långa
undervisningstiden numera medför för seminaristen.
Och slutligen besinnar han ej, att läraren
ej har någon egentlig användning för sina
barns arbetsduglighet, såsom förhållandet är
med jordbrukaren, utan den förre måste se
till att få barnen utbildade till ett eller
annat yrke och ej sällan till det yrke, som
han själf lärt sig älska och akta. Men
detta fordrar större utgifter än de
nuvarande löneförmånerna medgifva äfven ined
in-beräkning af en eller annan extra inkomst,
som en duglig lärare kan bereda sig
tillfälligtvis.
På grund häraf har jag blifvit lifligt
tilltalad af den motion om ett andra
ålderstillägg, som Ni, herr redaktör, väckt, och
jag önskar af allt hjärta framgång åt
densamma. Och hade det legat inom
möjlighetens område att genomdrifva ett tredje
ålderstillägg, så hade motionen säkerligen
sträckt sig äfven därtill, och däröfver skulle
mången med mig gladt sig innerligt. Ty
klart är, att läraren skall sporras till ökade
ansträngningar i sitt kall, om han kan se
framtiden till mötes .i ljusare dager än
hittills ofta varit förhållandet. Slutligen måste
jag med kännedom om de skattebördor, som
hvila på flertalet församlingar, uttala den
förhoppning, att det begärda ålderstillägget
måtte i sin helhet utgå ur statsmedel.
Folkhögskolan Hvilan i februari 1896.
Leon. Holmström.
FÖR DAGEN.
Ett skolkarehem.
Under senare tiden har man allt
allmännare kommit till insikt om
nödvändigheten af att från samhällets sida något
göres för att i tid söka återföra på bättre
vägar sådana barn, som - kanske oftast
utan eget förvållande - vid hel t unga år
kommit på afvägar. Ett glädjande bevis
på denna insikt härpå hafva vi i dag att
anföra.
Härvarande folkskoleöfverstyrelse har
den 28 sistlidna januari beslutat att för
åstadkommande af ett skolkarehem i
hufvudstaden söka samverka med fatligvårds-
nämden och i detta syfte aflåtit till
nämden följande skrifvelse, som här i sin
helhet återgifves, då den lämnar en
fullständig inblick i, huru öfverstyrelsen tänkt
sig saken ordnad:
Till Stockholms stads fattigvårdsnämd.
Under de senare åren har uti särskilda
skrifvelser till öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor inspektor för samma skolor
framhållit nödvändigheten af åtgärders
vidtagande med afseende på sådana barn, som
i skolorna gå under benämningen
»skol-kare». I afseende på dessa barn har
inspektor yttrat bland annat:
Huru väl ett samhälle än söker sörja för
det uppväxande släktets uppfostran och
undervisning, kominer det ändå alltid att finnas
ett större eller mindre antal barn, för hvilka
särskilda åtgärder behöfva vidtagas. Det
ojämförligt största antalet barn, tillhörande
hufvudstadens folkskolor, besöker dessa mycket
ordentligt och, såsom det synes, äfven gärna.
Sådana finnas dock, som föredraga ett
kringstrykande vagabondlif på gator och gränder.
Om dessa mer eller mindre vanartiga barn
icke i tid kunna skiljas från kamrater samt
erhålla särskild tillsyn och handledning, så
visar erfarenheten mer än tydligt, att de snart
draga till sig välartade jämiiåringar, locka
dem att skolka från skolan och föra dem med
sig på afvägar, hvilka sedan leda in på
brottets bana. Genom bristande tillsyn i
hemmet, ofta i förening med dåliga anlag samt
genom tillåtelse eller till och med uppmaning
af föräldrar att tigga, att på gator och torg
till försäljning utbjuda hvarjehanda saker
hafva dessa barn tidigt fått vänja sig vid och
funnit sådant behag i ett kringstrykande och
sysslolöst lif, att allt ordnadt och
regelbundet arbete af dem undvikes såsom deras
värsta onda. De uteblifva från skolan, de måste
hämtas dit; snart träffas de icke mer i
hemmet; ej sällan vet nian icke där, hvar de
uppehålla sig; fall finnas ock, då man icke vill
uppgifva sådant. Med afseende på dessa barn
står skolan under nuvarande förhållanden så
godt som redlös. Viktigt är ock, att dessa
barn omhändertagas i god tid, då förbättring
alltid blir lättare och sannolikare. Ett hem
måste finnas, som står redo att mottaga de
vilseförda, och dit dessa kunna utan onödig
tidsutdräkt skickas.
Dessutom hafva folkskolornas samtliga
förste lärare i särskild skrifvelse såsom
skäl för det trängande behofvet af ett
sådant hem framhållit:
att de s. k. skolkarne utgöra ett af de
svåraste hindren för ett framgångsrikt arbete inom
skolan, att de under sitt sysslolösa
vagabondlif mer och mer urarta, att de försjunka till
tiggeri och snatteri, att de rota sig samman
till de sorgligt ryktbara ligor, hvilka förr eller
senare rekrytera våra fängelser, att de utöfva
ett ytterst demoraliserande inflytande på
skolans öfriga lärjungar, samt att då dessa barn
i de flesta fall på grund af fattigdom i
hemmet sakna vård och tillsyn, de böra skiljas
från föräldrarna och skolan, och detta icke
blott för deras egen skull, att de, vilseförda,
måtte återföras på den rätta vägen, utan ock
för de andra barnens skull, att dessa måtte
åtnjuta sin obestridliga rätt att i skolan
skyddas för ett dåligt och fördärfligt umgänge.
Öfverstyrelsen vill först för sin del
uttala sin fullständiga anslutning till
inspektörs och förste lärarnes åsikt om behofvet
af en inrättning eller ett hem för skolkande
skolbarn. Det är nämligen af vikt för
skolans arbete, att bon befrias från sådana
element, som verka hindrande och allt
förstörande på arbetets lugna gång. Föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
