Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. (750.) 13 maj 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20
SVENSK LÄRARETIDNING.
295
villiga och redobogna till, och i den måtto
är hvar man kristlig och evangelisk». För
att få slut på stormännens tilltag att
»reducera» på egen hand måste han i
dundrande bref inskärpa, att han icke ämnade
»lida eller tillstädja, det skolestugorna och
deras förmän blefve förlamade eller i öde
lagda», att man icke finge »svedja allt det
som ludet är» utan låta en hvar åtnjut a sin
rätt »opuckad», samt att han ämnade straffa
öfverträdarne af dessa hans bud så
eftertryckligt »att det skulle knaka uti dem».
Man har emellertid bevis på, att dessa
hotelser till trots, rofferierna dock fortforo.
*
En hufvudsaklig orsak till konungens
bristande frikostighet mot skolorna är
tvifvelsutan den, att de endast i ringa mån
motsvarade hans uppfattning af bildningens
betydelse för lifvet. Denna uppfattning var
nämligen i yttersta grad praktisk. »Hvad
han satte värde på var den duglighet, som
förstod att rycka upp ett i lägervall liggande
rike, sätta handel och näringar i stånd, sköta
uppbörden, hålla styr på knektar o. d., och
detta hade icke skolans alumner lärt sig,
äfven om deras latin var aldrig så
cicero-niansk. För en man med denna realistiska
uppfattning af bildningen måste medeltidens
lärdom nödvändigt framstå såsom ett oting
och humanismens såsom på sin höjd en
gagnlös tyx.» Skolorna skulle, enligt
Gustafs mening, icke allenast dana präster utan
jämväl gifva »den lärdom, som brukas kan
pro utilitate reipublicre» (till det allmännas,
till statens gagn). Upprepade gånger sände
konungen därför skolorna rekvisitioner på
lärjungar så utbildade, att de kunde
tjänstgöra i kansliet och räknekammaren, och
han sparade därvid hvarken på goda ord
eller hotelser. Understundom lofvade han
vederbörande skolmyndigheter, att om de
uppfyllde hans önskningar, så skulle han till
gengäld betänka både deras och meniga
skolornas nytta, gagn och bästa, så att de i
framtiden skulle betacka honom därför. Ville
de åter icke utur skolestufvorna försända
honom goda ämnen för hans kansli eller
räkneverk eller andra rikets nödtorfter, så
skulle han finna sig föranlåten att göra
annat till saken, och de skulle hafva föga
gunst och tack att däruppå förvärfva. I
april 1544 gaf han biskop Botvid i
Strängnäs jämte andra skrapor äfven denna:
»Desslikes förundrar oss, hvad gagn den
skolmästaren gör oss eller hvad han lärer
sina djäknar, efter det finnes icke en, som
kan skrifva oss ett rätt och klart register,
och vete honom där en föga tack före.»
Den bistra tonen i dessa bref har sin
förklaring i konungens misstanke, att
biskoparne af tredska motarbetade honom. Hans
mening var, att skolorna skulle lägga sig
vinn om att utbilda kunniga och skickliga
ämnessvenner för statens tjänst. De åter
sågo naturligtvis i främsta rummet på
kyrkans båtnad; då de bland djäknarne funno
något »godt ämne», behöllo de det för
kyrkans räkning; konungen fick nöja sig med
afskrapet. Sådan var åtminstone Gustafs
egen uppfattning af saken, och han lät
äfven vederbörande förstå, att han
genomskådat dem. Aret före sin död undervisade
den gamle konungen genom eftertryckliga
bref alla biskopar och ordinarier i riket
därom, att till det världsliga regementet
fordras icke mindre duglighet än till det
kyrkliga, och att till det förra böra utväljas
»icke svin utan de dugligaste och bästa
personer».
Så befinne vi dock - säger han - att de
personer, som oss till hjälp uti förenämda
höga ämbeten utur skolorna som oftast
tillskickas, äro till slika högviktiga saker fast
mindre tjänliga än en, som kan duga till
pärl-stickare eller blifva en guldväfvare, så att I
och skolemästaren, som härtill hjälpa och
befordra skulle, utleta de slemmaste, som uti
hela hopen finnas kunna, nämligen icke annat
än drinkare och Ölehundar, lösaktige och
plumpe benglar, som bättre tjänte gå vid
plogen och en trädesstock än uti riksens höga
och vårdande saker brukade blifva. Därföre
vele vi eder och skolemästaren härmed
all-varligen hafva förmanat, jitt I annorledes till
denna sak vele vara förtänkta och förskaffa
oss de personer, som något förstånd, ingenium
och skicklighet med sig hafva. Där I hafva
eder efter att rätta.
Konung (röstas praktiskt-politiska
bildningsideal var icke synnerligen högt, och de
in-och utländska män, hvilka närmast uttryckte
detsamma samt utgjorde
»sekreterareregementet» vid hans och sönernas hof, blefvo just
inga efterföljansvärda föredömen. Trots att
det var mycket ensidigt, hade det
emellertid sitt berättigande samt försvarade sin plats
vid sidan af det reformatoriskt-humanistiska,
hvars ädlaste målsman Olavus Petri hos oss
var. Det motsvarade dessutom ett oafvisligt
samhällsbehof, och det gick därför från Gustaf
Vasa i arf till hans efterföljare. Hos dessa
sammansmälte de båda uppfattningarna mer
eller mindre fullständigt med hvarandra, bäst
och fullständigast måhända hos den store
sonsonen.
Genom honom och hans närmaste blef
Sverige stort - detta ej blott enligt den
tidens uppfattning utan i många afseenden
äfven enligt vår. En bidragande orsak
härtill var helt visst den, att dessa män voro
utrustade icke allenast med teologisk och
klassisk lärdom utan minst lika mycket med
den praktiskt medborgerliga bildning, hvars
bibringande gamle kung Gösta satte såsom
undervisningens högsta mål.
Fridtjuv Berg.
FÖR DAGEN.
Ett anförande i lönefrågan.
I förra numret återgifves fullständigt
den motivering, sammansatta stats- och
lagutskottet användt i fråga om
folkskollärarnes andra ålderstillägg. Nämda
motivering blef på yrkande af den ene
motionären ogillad i andra kammaren, och anse
vi oss böra fullständigt återgifva de skäl,
som anfördes mot nämda motivering.
Vid föredragningen af den punkt i
utlåtandet, som gällde ålderstillägget,
erhölls ordet först af ene reservanten, hr
8. von Friesen, som förklarade, att då
utskottet dels i vissa möjligen tvifvelaktiga
punkter uttryckt en alldeles för bestämd
åsikt, när det vore fråga om att begära en
utredning, dels ock i vissa punkter uttryckt
en åsikt stridande mot talarens, han icke
kunnat godkänna motiveringen, hvaremot
han yrkade bifall till utskottets
skrifvelse-förslag. (Häruti instämde hrr G. Thestrup,
C. Rydberg, A. Petri, C. E. Johansson
i Berga, E. Svensson i Karlskrona, P.
Truedsson och O. Person i Rinkaby.)
*
Därpå erhöll hr E. Hammarlund
ordet och yttrade följande:
Hr talman l I stort sedt kan jag icke
annat än uttala min tillfredsställelse öfver
den behandling, min motion rönt inom
sammansatta stats- och lagutskottet. Det
märkes nogsamt, att utskottets ledamöter varit
besjälade af den tanken, att en
löneförbättring för vårt lands folkskollärare är i någon
mån behöflig.
Naturligtvis skulle jag helst sett, att min
motion blifvit i sin helhet bifallen.
Behofvet af en löneförbättring är allmänt erkändt,
och med stöd af de siffror, som meddelas
i motionen, kan man noggrant uträkna, huru
stora kostnaderna skulle blifva. Men då
det här gäller en stor och betydelsefull fråga,
där mänga intressen skola tillvaratagas -
för såväl staten som kommunen, folkskolan
och lärarekåren - och där det på samma
gång gäller en statsutgift på en half million kr.
eller, om hänsyn endast tages till det andra
ålderstillägget, 355,000 kronor, så finner jag
det alldeles i sin ordning, att man icke nöjer
sig med den af mig förebragta utredningen
utan begär ytterligare sådan. Jag har
alltså intet att invända mot det
skrifvelseför-slag, som nu ifrågasattes, helst jag hoppas,
att utredningen skall gifva vid handen, att
frågan bör lösas väsentligen i den riktning,
jag tillåtit mig angifva.
Men under det jag sålunda mycket väl
kan vara med om klämmen, torde herrarne
finna det tämligen förklarligt, att jag ej för
min del känner mig tillta1 ad af motiveringen.
I klämmen hemställer utskottet, att
riksdagen skulle skrifva till k. m:t och begära
utredning, om och under hvilka villkor
ordinarie lärare vid folkskola må, utöfver nu
bestämda löneförmåner, erhålla ett andra
ålderstillägg, samt för riksdagen framlägga det
förslag, hvartill omständigheterna kunna
föranleda. Men uti motiveringen för detta
förslag angifver utskottet ganska detaljeradt,
huru det tänkt sig saken ordnad, och om
alla dessa af utskottet uppställda
begränsningar nu af riksdagen godkännas, återstår
ju egentligen föga eller intet att utreda.
Det är hufvudsakligen i f yra hänseenden,
som utskottet ogillat mitt förslag.
1. Jag har ifrågasatt, att det andra
ålderstillägget skulle utgå till alla ordinarie
lärare och lärarinnor, hvilka oförvitligen
tjänstgjort. Utskottet däremot anser, att »icke
för hela denna personal löneförhöjning är af
omständigheter påkallad», och det vill
särskildt undantaga två kategorier, nämligen
lärarinnorna och de folkskollärare, hvilka
hafva biförtjänster.
2. Jag har tänkt mig, att ålderstillägget
skulle utan särskildt beslut tillgodokomma
dylik lärare och lärarinna, som oförvitligen
tjänstgjort ett visst antal år. Utskottet
däremot tyckes vilja hafva det så ordnadt, att
ålderstillägget endast skulle utgå efter sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0295.html
