Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 21. (751.) 20 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 21
mäninträsse, har kommit blott en del af
föreningsmedlemmarne ti-1 godo. Den
hittills vunna erfarenheten i denna sak
berättigar till det antagandet, att fortsättningen
däraf antingen måste göras beroende af årliga
tillskott ur kassan eller ock upphöra. I
allmänhet har nämligen intet författarehonorar
hittills kunnat erbjudas. Emellertid hafva
de tvänne senast hållna ombudsmötena med
stor enstämmighet uttalat sig för, att
småskriftserien måtte fortsättas, och vid det
sista af nämda möten hafva ombuden, på
samma gång de uttalat sig för
medlernsaf-giftens höjande till en krona, tillika
föreslagit, att afgiften för småskrifterna skulle
häri inräknas. Under förutsättning af
kretsarnas bifall till detta förslag skulle
visserligen en del af den därigenom ökade
kassatillgången – naturligtvis till ett belopp af
något växlande storlek under olika år -
blifva beständigt använd för detta särskilda
ändamål, men så vunnes ock på samma gång
den fördelen, att småskrifterna, i likhet med
hvad som sker med årsskriften, komme alla
föreningens medlemmar till godo, hvarigenom
äfven deras syfte skulle på ett mera
verksamt sätt befordras.
Det vederlag, som föreningsmedlemmarne
under förutsättning af ökad årsafgift finge,
vore dock ej att finna endast i ett bättre
sätt för årsskriftens utexpedierande och i
kostnadsfritt erhållande af de pedagogiska
småskrifterna utan framför allt i medvetandet
af att genom den lilla ökade uppoffringen
medverka till ett kraftigare främjande af
föreningens syften.
I de länder, där ett kraftigt
föreniogsvä-sende bland folkskolans lärare utvecklat sig,
har man exempel på, huru ökade ekonomiska
resurser genom höjda medlemsafgifter satt
vederbörande förening i stånd att verka med
större framgång och med växande
inflytande. Såsom det mest lysande föredömet
i detta fall torde man kunna anföra
Englands allmänna lärareförening. Årsafgiften,
som under de första åren af denna förenings
tillvaro (den stiftades 1870) var 90 öre, utgör nu 6
kronor 30 öre. Att denna efter våra
förhållanden att döma synnerligen dryga afgift
icke afskräckt från ledamotskap framgår
oför-tydbart af den omständigheten, att
medlemsantalet i nämda förening under år 1895 ökats
med omkring 4,000 medlemmar, hvilket utgör
ungefär 25 % af medlemsantalet vid slutet
af nästföregående år.
Jämförelser erbjuda sig emellertid äfven på
närmare håll, exempelvis bland den i
allmänhet mycket lågt aflönade
fabriksarbetarebefolkningen i vårt land. »Om en fattig
fabriksflicka i våra nykterhetsföreningar» -
ungefär så yttrade sig en talare vid det senast
hållna ombudsmötet - »kan af sin ringa
arbetsförtjänst uppoffra både en och flera
kronor årligen till gemensamhetskassor, så
vore det en skam, om medlemmarne af
Sveriges folkskollärarekår icke med glädje skulle
vilja offra ytterligare en femtioöring till den
de förut erlägga, för befordrande af det stora
mål, föreningen för sig uppställt, synnerligast
sona behofvet af en dylik uppoffring är påtaglig.»
Hvad folkskollärarekåren uppoffrar för sin
förening kommer dessutom tusenfaldt igen, detta t.
o. m. om saken betraktas endast ur rent
ekonomisk synpunkt. Om just ur den
synpunkten ljusare utsikter nu synas vara
öppnade, så beror detta i högst väsentlig mån
på Sveriges allmänna folkskollärareförening.
Äfven på detta område har den gamla
erfarenheten blifvit bekräftad, att inga
intressen bevaka sig själfva, vore de än aldrig
så rättvisa och billiga; skall rättvisan inses
och billigheten behjärtas, så kräfvas härför
organ. Ju större resurser dessa organ
erhålla, ju kraftigare och snabbare kunna de
ock verka, och ju större fördelar kunna de
bereda åt dem, hvilkas organ de äro.
Hvad nu anförts torde hafva ådagalagdt:
1) att föreningen för att kunna mera
kraftigt verka för skolans och kårens bästa måste
förskaffa sig ökade ekonomiska resurser;
2) att de med nödvändighet allt mera ökade
förvaltningskostnaderna försämrat de redan
förut klena utsikterna att erhålla ett
samladt kapital for främjande af nämda
ändamål, och
3) att sålunda frågan oin årsafgiften s
höjande icke längre kan lämnas olöst, såvida
föreningens verksamhet och
föreningsarbetets fortgående utveckling icke skola på ett
betänkligt sätt hämmas.
Då tillika ombudsmötet 1893 med stor
majoritet och det år 1895 hållna så godt
som enhälligt uttalat sig för årsafgiften s
höjande samt anmodat centralstyrelsen att till
kretsarna utsända förslaget härom, får
centralstyrelsen i enlighet med det uttalande,
som gjordes af sistnämda möte, hemställa,
att kretsarna måtte besluta:
1} att medlems af gif t en i Sveriges allmänna
folkskollärareförening höjes till en krona,
afgiften för de pedagogiska småskrifterna däri
inräknad;
2) att denna förhöjda afgift måtte utgå
från och med år 1897; samt
3) att, under förutsättning af bifall
härtill, § 17 af föreningens stadgar måtte
erhålla följande ändrade lydelse:
Hvarje medlem erlägger en årsafgift af
en krona, som inbetalas till kretsstyrelsen
före oktober månads utgång.
FÖR DAGEN.
Vid riksdagens slut.
I lördags afslöts årets riksmöte - det
30:e lagtima under det nya
representationsskicket. Det torde då vara i sin
ordning att kasta en blick tillbaka för
att se, hvad som under denna riksdag
uträttats för skolan.
Redan vid motionstidens utgång blef
det klart, att årets riksdag skulle i långt
högre grad än sina närmaste föregångare
sysselsätta sig ni ed skolärenden. Flera
betydelsefulla förslag förelågo såväl i
statsverkspropositionen som i enskilda
motioner. Att icke alla dessa förslag gått
helskinnade igenom utskottens och
kamrarnas skärseld är gifvet; men det
återstår i alla fall tillräckligt mycket, för att
skolvännerna skola kunna med
erkännande blicka tillbaka på 1896 års
riksdag.
Ecklesiastikministern hade i åren
ovanlig framgång för sina förslag på
undervisningens område. Många af dessa
förslag voro emellertid gamla bekanta, som
förut behandlats inom riksdagen antingen
på grund af k. propositioner eller
enskilda motioner, och som nu efter nödig
utredning ändtligen befunnos mogna för
sin lösning.
Till denna grupp hör främst frågan
om blindundervisningens ordnande. Ett
viktigt steg har därmed tagits på den
allmänna undervisningens område. Från
den obligatoriska undervisningsplikten äro
i vårt land nu endast idioterna
uteslutna, och det är att hoppas, att med det
snaraste äfven för dem undervisningen
skall blifva obligatorisk och därmed sista
slutstenen lagd för att tillförsäkra alla
barn, äfven de mest vanlottade,
undervisning.
Två beslut, afseende det kvinnliga
släktets praktiska utdaning, hade
förbe-redts genom enskilda motioner, nämligen
statsbidrag för undervisning i kvinnlig
slöjd vid folkskolorna och statsbidrag för
utbildning af lärarinnor i huslig ekonomi
vid folkskolorna. Båda dessa viktiga
angelägenheter erhöllo nu en ganska
tillfredsställande lösning.
Därjämte har riksdagen visat sitt
intresse för det kvinnliga släktets uppfost
rån genom att ansenligt höja
statsbidraget till de högre flickskolorna (i
sammanhang härmed medgafs, att statsbidrag
får utgå äfven till sam skolor).
Bland öfriga beslut, tillkomna på grund
af k. m:ts initiativ, må nämnas:
anordnandet af Profårskurs vid seminarierna,
pension åt en seminarieadjunkt och en
teckningslärarinna vid seminarium,
höjning af förslagsanslaget för
folkundervisningen, dito af anslaget till
arbetareföreläsningar samt en slutlig lösning af
deri segslitna frågan om nybyggnad åt
statens profskola för den högre
undervisningen (Nya elementarskolan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
