Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (760.) 22 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
431
Stenografi, skrif maskinen s användning o. s. v.
Ehuru man vid afgång från desamma ger
betyg och äfven om möjligt anskaffar
platser åt eleverna, äro de dock icke närmast
afsedda att utbilda för anställning i det
offentliga lifvet.
Därför verka särskilda fackskolor, af hvilka
finnas en hel mängd.
En af de största fackskolorna (privat)
for flickor är den s. k. Lette-Vereins.
Den besökes för närvarande af 1,903
elever, hvilka här utbilda sig för att kunna
erhålla anställning i affär, som sömmerskor,
modister, fotografer, handarbetslärarinnor,
husjungfrur, kammarjungfrur,
industrilärarinnor, barnfröknar m. m.
Den, som genom anstalten erhållit plats,
och den, som från densamma erhållit ett
biträde, skall årligen betala 3 M. såsom
bidrag till anstaltens underhåll. Ett
onekligen behändigt sätt att få medel till
densammas bestånd, och hvilket man här
finner mycket rätt och riktigt. Men om det
hos oss är möjligt att införa, återstår att pröfva.
I såväl fortbildnings- som fackskolorna
för den manliga ungdomen är teckning
huf-vudämnet.
För hvarje yrke finnes här särskilda
fackskolor, ja, till och med för bagare, sötare,
barberare o. s. v. Då ett arbete skall
utföras, får eleven först utföra teckningar till
detsamma, och därefter göra själfva arbetet.
Sötare teckna det inre af kakelugnar m. ni.
Äfven i fortbildningsskolan, där ej
förfärdigandet utan endast tecknandet af arbeten
förekommer, tages dock hänsyn till olika
fack. De elever, hvilkas yrken kunna
sammanföras, hafva lektion gemensamt, men
alla utföra olika teckningar. På lärarne
ställer detta stora fordringar, och man
fordrar här äfven mycket af eleverna.
Anna Rylander.
FÖR DAGEN.
En kontrast
och dess orsaker.
Då man läser om den afvisande
hållning, söm det senaste allmänna svenska
läraretnötet i Karlstad intog med
afseende på läroverkets ställning till
folkskolan, kan man icke undgå att anställa en
liten jämförelse med det sätt, hvarpå
samma fråga behandlades vid senaste
allmänna läraremöte inom vårt gamla
broderland i öster.
De »allmänna skolläraremötena» i
Finland hafva en mera officiell karaktär än
motsvarande möten i Sverige. De äro i sträng
mening fackmannamöten. Deltagare i dem
äro de vid statsläroverken anställda
ordinarie och extra lärarne, pedagogie
professorn vid universitetet samt
föreståndarne och föreståndarinnorna vid
privatläroverken. Diskussionsfrågorna bestämmas
af en utaf regeringen tillsatt förberedande
kommission.
Nu ifrågavarande möte hölls i
Helsingfors den 19-22 juni 1893 och räknade
öfver 200 deltagare. Bland de 30 af re-
geringskommissionen på programmet
uppsatta frågorna stod främst följande:
Kan folkskolan med bevarande af sin egen
uppgift tjäna till bottenskola för lycéerna,
eller äro förberedande skolor
ändamålsenligare?
Åt behandlingen af denna fråga
ägnades mötets hela första dag.
Till inledare hade utsetts rektor Melander
i Åbo. Han utgick från läroverksstadgans
§ l, där det principiellt fastslås, att
»undervisningen vid Finlands allmänna
elementarläroverk förutsätter folkskolans
verksamhet». Oaktadt lagstiftaren sålunda tydligen
ämnat folkskolan till bottenskola för landets
alla barn, hade dock Hera förhållanden
förorsakat, att hon blifvit en skola
förnämligast för allmogens och de lägre klassernas
i städerna barn, hvaremot de högre klasserna
satt sina barn i enkom uti städerna
grundade förberedande skolor. Förutom från
föregående tider nedärfda fördomar, enligt hvilka
man fruktade, att den lärda skolan och den
högre bildningen i landet skulle lida, ifall
den ställdes i gemenskap med folkskolan,
förefanns bland annat äfven det yttre
hindret, att för inträde i de högre läroverken
högsta åldersbegränsningen fastställts till 12
år, vid hvilken ålder de unga vanligen icke
genomgått folkskolan. Emellertid vore det
nuvarande tillståndet rätt olämpligt och de
af en reform härflytande fördelarna så stora,
att en sådan reform borde komma till
genomförande. Under senaste tiden hade en
mängd skolarter uppstått, för hvilka en
fullständigt genomgången folkskolekurs utgjorde
en ypperlig förberedelse. Den nyligen äfven
i Finland anordnade afslutningen i
reallycé-ernas V klass talade också för ett samband
mellan folkskolan och den lärda skolan. Ty
först då vore vårt skolsystem fullständigt,
när alla barn finge genomgå en gemensam
och afslutad folkskolekurs såsom bottenkurs,
de mera utrustade finge tillägna sig en på
folkskolan grundad mellanskolekurs, och de
mest begåfvade och bemedlade kunde
inhämta en mera vetenskaplig elementarbildning,
som för dem öppnade universitetets dörrar.
Om vidare den lärda skolan förutsatte en
fullständig kurs i folkskolan, så skulle
barnen kunna gå i den sistnämda längre än nu
är fallet och alla barn sålunda få vistas
längre i sina hem. En ytterligare fördel
vore, att klassläraresystemet kunde längre
användas.
Visserligen nådde sådana elever, som vore
förutbestämda för den lärda skolan, nu detta
rnål hastigast genom de förberedande
skolorna, men förutom att en dylik
förutbestämmelse icke i allmänhet kunde anses så
lycklig, vore i socialt och fosterländskt
intresse en för alla nationens barn gemensam
grundläggande skola det enda riktiga. I
alla de kulturländer, där ett sådant samband
mellan folkskolan och den lärda skolan
genomförts, hade det visat sig medföra
synnerligen goda sociala resultat, ty då
torparens och grefvens söner få genomgå en
gemensam, bottenskola, skingras
ståndsfördomarna, och en gemensamhetskänsla uppväxer,
som måste vara af oberäknelig nytta för
fosterlandet.
Under den härpå följande
öfverläggningen berörde flera talare äfven andra
synpunkter för frågans bedömande.
Sålunda upplyste öfverinspektör Streng,
att han under sina inspektioner från flera
håll erfarit, att elementarläroverken från
folkskolorna fått bättre förberedda och mera
utvecklade elever än från förberedande
skolor. Han ville därför gå ännu längre än
inledaren och uttala, att folkskolan borde
vara den enda förberedande skolan för
elementarläroverken.
Mot den ifrågasatta reformea yttrade
sig endast tvänne mötesdeltagare.
Fröken Hahl i Kuopio ville af
principiella skäl svara nekande på den uppställda
frågan, enär folkets barn icke borde ledas
in på den lärda banan.
D:r A. W. Jahnsson i Åbo framhöll åter
de praktiska svårigheter, som särskildt i
Finland reste sig mot reformen. Sålunda
betonade han, att den lärda skolan där icke ens
på de lägsta stadierna kan afstå från det
andra inhemska språkets meddelande, och
om man nu skulle sätta folkskolan i de lägsta
elementarklassernas ställe, skulle hon
åtminstone vara ur stånd att fylla detta ändamål,
hvilket dock de för Finland egendomliga
språkförhållandena oafvisligen kräfde.
Alla öfriga talare voro ense med
inledaren däruti, att folkskolan både kunde
och borde användas såsom bottenskola
för den lärda skolan. Endast angående
sättet för sakens genomförande var man
af olika åsikter.
D:r N. af Ur sin i Åbo utgick från
förhållandena sådana de för närvarande i
allmänhet gestaltade sig i de finska städerna
och ansåg f att öfvergången borde ske, sedan
folkskolans lägre afdelning genomgåtts; detta
vore lätt ordnadt, ifall några smärre
jämkningar i kurserna vidtoges.
Andra talare, hvaribland lektor Maunu
och kollega Borg i Tammerfors samt rektor
Malin i Björneborg, höllo däremot strängt
på, att hela folkskolekursen borde vara
inhämtad, innan öfvergången till den lärda
skolan finge ske. Det vore nämligen af stor
vikt, att den allmänna bottenskolan med sina
afslutade och för alla lika viktiga kurser
genomginges af alla barn, samt att den
bi-behölle sina för detta ändamål afsedda
kurser oförändrade, medan däremot de skolor,
som, byggda på den för alla medborgare
gemensamma grunden, finge rätta sina
inträdesfordringar efter denna - hvilket väl
obetingadt borde anses såsom det riktigaste.
Med afseende på de för ändamålet nödiga
ändringarna i lycéets organisation gick
docenten Johnsson så långt, att han yrkade
borttagande af lycéernas två lägsta klasser,
hvadan således de folkskoleelever, som
önskade fortsätta, skulle komma att öfvergå till
nuvarande tredje klassen af de lärda
skolorna. Dessa skulle sålunda blifva sexåriga,
ej längre såsom hittills åttaåriga.
I ungefär samnia riktning uttalade sig
professor W. Ruin, som dock ville bibehålla
elementarskolans lägsta klasser valfria i
jämnbredd med folkskolan.
Öfriga talare, hvilka yttrade sig i frågan,
syntes hafva tänkt sig endast en klass bort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
