Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. (767.) 9 september 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
527
af detta samlingsverk utkom 1865, andra
1866, tredje 1867, fjärde 1871, femte 1880,
sjette 1884 och sjunde 1891.
Samtidigt härmed har Topelius författat
dels »Fältskärns berättelser» (1853-1867),
dels »Läsebok för de lägsta läroverken»
(»Naturens bok» och »Boken om vårt land»,
1856-1875) - den förra en kär »läsning
för ungdom», den senare en motsvarighet
till vår »Läsebok för folkskolan», men
skrifven så, att den gläder, värmer och intresserar.
. Huru ypperliga och i många fall
oöfverträffade dessa båda arbeten än må vara, så
är det dock icke genom dem utan genom
»Läsning för barn», som Topelius har sin
största betydelse för våra barn och vår skola.
*
Ännu är denna betydelse icke nog
allmänt och nog djupt insedd. Poesien har
visserligen genom Topelius på allvar gjort
sitt intåg i den svenska barndomsskolan.
Men den har gjort det under förklädnad:
såsom tillfällig gäst eller såsom tjänare, icke
såsorn barn i huset. Topelii
barnadiktning har så att säga måst insmugglas i
skolan, antingen som ett oskyldigt
förströelsemedel på de mellanstunder, hvilka man
tilltrott sig kunna stjäla undan från skolschemats
ordinarie invånare, eller ock som ett
lämpligt öfningsmaterial för vinnande af
innanläsningsfärdighet. Tack vare denna senare
fint har ifrågavarande diktning nu
emellertid börjat få en tryggad ställning, hvarifrån
den kan göra sina ytterligare anspråk
gällande. Har man en gång funnit, att poesien
skänker barnet glädje samt sätter lif och
lust i dess skolarbete, så skall man snart
fråga sig själf, huru detta kan komma till,
och man skall då finna, att den tillika är
ett omistligt uppfostringsmedel, i djupare
mening fullt så lärorikt som något af de
»allvarliga» och »nyttiga» ämnen,, i hvilka
man kan gifva läxor och anställa förhör.
En berömd fransk författare, som till
skaplynne och lifsuppfattning är Topelius
så olik som natten är olik dagen, har
karakteriserat dikten sålunda: det är
verkligheten sedd genom ett temperament. Om
Topelii diktning kunde man säga: det är
verkligheten sedd genom barnets
temperament - det är tillvaron återspeglad i en
sund barnasjäl. För oss äldre ter sig
lifvet ofta så svårfattligt, händelsernas
sammanhang så dunkelt, karaktererna så
invecklade,, bevekelsegrunderna så blandade. Godt
och ondt, sant och falskt äro på ett så
förunderligt sätt sammanflätade i hvarandra.
Detta icke allenast i den tillvaro, som vi
lära känna genom vår egen trånga dagliga
erfarenhet och som vi med vår skumma
blick, vår svaga inbillningskraft endast
ytterst ofullständigt mäkta uppfatta, utan äfven
i den koncentrerade och förklarade bild
däraf, som de stora skalderna - en
Shakespeare, en Göthe, en Dostojevskij en
Ibsen - med sin genomträngande
skarpblick, sin väldiga fantasi för oss upprulla.
De typer af människolynnen, drifkrafter,
brytningar och förhållanden, som dessa
moderna skaldesnillen danat och som i så
väsentlig mån hjälpa oss vuxna att se och
förstå den värld, i hvilken vi lefva och
som lefver i oss - dessa typer äger det
normala, af brådmognad oberörda barnet
icke förutsättningarna att mottaga och med
sitt själslif införlifva. De äro därtill allt
för sammansatta. För barnet måste
koncentreringen drifvas ännu längre, konturerna
göras ännu starkare, färgerna ännu klarare.
Godheten och elakheten, visheten och
dumheten, ödmjukheten och högfärden,
naturligheten och förkonstlingen, modet och
fegheten, det höga och det låga, det gripande
och det löjliga, sorg och glädje, lycka och
olycka, fall och upprättelse - allt måste
framstå i stora, enkla, naiva drag, sådana
som ett ofördärfvadt barn fullt och helt kan
fatta.
Det är så man finner tillvaron
åter-gifven i den äkta barndomspoesien: i
folkdiktningen, i Andersens och i Topelii
bästa alster. Hvad som i dessa möter
barnet är lifvet, men lifvet i förenklad
och så att säga stiliserad gestalt, med alla
mera oväsentliga och för barnablicken
förvirrande drag utelämnade, på det att de
öfriga måtte framstå så mycket starkare
och tydligare.
Och det är en rik lifsbild, ett helt galleri
af mänskliga lynnen, strider och öden,
hvarmed våra barn genom Topelii diktning få
göra bekantskap. Det är en värld, som de
förstå, och där de finna det godt att vara.
Valter, Pikku Matti, lille Fritz och
Buller-basius äro kött af deras kött och ben af
deras ben, och äfven Funtus, Vidrack, Axel
och Rosina m. fi. känna de från sin allra
närmaste omgifning.
Det är ock en värld, i hvilken de hafva
godt af att vara. Ty den skald, som
gifvit dessa bilder lif och färg, är en man,
som ser på lifvet med ett ljust och mildt
öga, och som därför finner, att det innersta
och väsentligaste däri är det goda och rätta.
Den lifsuppfattning, som uppbär och
genomströmmar Topelii sagovärld, är därför
en sådan, som renar och värmer, stärker
vederviljan för det lumpna och hängifven
heten för det goda samt därigenom långt
kraftigare än genom förmaningar och
teorier skulle vara möjligt förbereder de unga
för ett sundt och ädelt människolif.
Träffande har Topelius själf symboliserat
sin barnadiktnings skapelser, då han i
sången »till de hvita körsbärsblommorna»
sjunger:
Ack, att då en morgondagg
utan rost och utan slagg
finge droppa sval och glad
ned på dessa hvita blad:
frisk och fri
har m ön i,
mandelregn med kärnor i,
sanning klädd i silkeskjol -
barnets värld behöfver sol!
Och äfven på dessa hans skapelser kommer
att uppfyllas hvad han sjunger om
sagopoesiens odödlighet i allmänhet, huru den
fortlefver och går i arf från den
barnageneration, som vandrar bort, till den nya,
som i dess ställe spirar upp:
Nästa vår ur samma stam
växa nya knoppar fram;
lika hvita som förut
vecklas deras blommor ut.
Sommarfläkt,
oskuldsdräkt
gå i arf från släkt till släkt,
och allt skimrar sagans färg
rosenröd kring dal och berg.
Topelius har varit vår barndoms skald,
han är våra barns, och han skall helt visst
äfven blifva våra barnbarns.
Fridtjuv Berg.
En barnens hyllning åt barnens
skald.
Det var ett sällsynt vackert tåg, som
sistlidna lördag vid middagstiden drog fram
genom Stockholms gator ned mot
Riddarholmen. Flagga vid flagga i de blågula
färgerna fladdrade muntert öfver friska och
rosiga barnaansikten. En utvald skara af
närmare 800 folkskolebarn, de äldsta gossarne
och flickorna inom hvarje skola, var på väg
att välkomna sin afhållne och beundrade
skald och vän Zakarias Topelius.
Efter att hafva tillbragt sommaren i
Visby hade Topelius aftonen förut afrest
därifrån för att öfver Stockholm återvända till
Finland. Då Gotlandsångaren närmade sig
sin sedvanliga landningsplats, stod den unga
skaran uppställd där. Snart fingo de syn
på den väntade och hälsade honom redan
på afstånd med sina flaggor. Ångaren lade
till, och den åldrige skalden trädde ut på
landgången. Vid åsynen af de många
vajande flaggorna och de strålande barnaögonen
utropade han: »Så vackert! Så vackert!»
Flaggorna sänktes, och friska barnaröster
uppstämde Topelii sång »Den snöiga nord
är vårt fädernesland» på melodien af finska
rytteriets marsch.
Så framträdde folkskoleinspektören d:r (7.
O. Bergman och hälsade den gamle i
varmhjärtade ord.
Edert namn - yttrade han - är för
Sveriges barn välbekant och kärt genom Edra
älskliga sagor och Edra friska, hurtiga
berättelser. Vid Stockholms folkskolor finnes icke
en tioårig gosse eller flicka, som icke är
förtrogen med dem, och för hvilken Ni icke
blifvit en kär vän. Detta är helt naturligt.
Författaren till »Adalminas perla», »Björken och
stjärnan», »Rida ranka» och »Bullerbasius» m.
fl. kan icke annat än vara med den
innerligaste kärlek omfattad af de unga. Alla hafva
de läst Edra sagor, berättelser och dikter,
herr statsråd, läst dem om och om igen, och
i alla hem är Ni en kär gäst, icke blott för
de unga, utan äfven för de äldre. Med glädje
se föräldrarna sina små fördjupade i läsningen
af Edra skrifter, ty de veta väl, att de unga
därifrån endast kunna få goda och ädla
väckelser.
Bland uppfostrare talas i våra dagar
mycket om pedagogik och om pedagoger. Vi
hafva återupplifvat minnena af forna tiders
stormän på uppfostringskonstens område. Nya
sådana stormän hafva ock framträdt. Jag
tvekar dock icke att ställa Eder i främsta
ledet bland nutidens pedagoger. Ingen har
såsom Ni förstått att sänka sig, eller kanske
rättare höja sig till barnets ståndpunkt, att
kunna tala till de unga, så att de frön till
det ädla och goda, som hos dem finnas
nedlagda, väckas till lif och utvecklas.
Vi hälsa Eder ock som Finlands ädle son.
Det månghundraåriga yttre bandet mellan
Sverige och Finland af visserligen brutet, och
däröfver må vi ej klaga. Det måste så gå.
Men det finnes inre, andliga band, som ännu
äro lika starka och skola så förblifva, så länge
Finland fostrar söner, hvilka så som
Runeberg och Topelius förstår att tala till allt
svensktalande folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0527.html
