Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. (776.) 11 november 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
651
hvilken förtroendepost som helst. Det kan
t. o. m. ifrågasättas, om icke föreningens
syften skulle främjas därigenom, att
krets-styrelsens ledamöter voro skyldiga att afgå
och lämna plats för andra efter exempelvis
3 år. Skulle en sådan »lagstiftning» anses
allt för »drakonisk», kunde ju ledamöterna
själfva ställa sina platser till förfogande,
när de därigenom ansågo sig kunna gagna
föreningen. Eller ock kunde man -
såsom det lär praktiseras inom några kretsar
- låta förtroendeuppdragen gå i tur och
ordning mellan medlemmarna.
Men hvad man framför allt ej borde
glömma, vore att få lärarinnorna med i
kretsstyrelserna. Efter 15 år lyckades det
ändtligen få in två kvinnor i
centralstyrelsen; i kretsstyrelserna borde de nästan ha
varit själfskrifna allt sedan föreningens
början. Det länder »skapelsens herrar» -
inom parentes inå det upplysas, att
undertecknad själf tillhör dessa - till föga ära,
att de nästan systematiskt utestängt
lärarinnorna från alla andra uppdrag än
möjligen att hålla »prof lektioner». Såsom
förmildrande omständigheter torde dock få
anföras, att lärarinnorna själfva varit föga
på-passliga, när det gällt att »svinga sig upp».
*
Till min egen häpnad - och redaktörens
fasa förmodar jag - finner jag, att hvad
jag egentligen tänkt säga inledningsvis
svällt ut till ett omfång,, som möjligen
nödvändiggör en annan rubrik än den från
början valda. Hvad jag ämnat framhålla
såsom ett hufvudvillkor f or en större
anslutning-till S. A. F., torde jag nu af utrymmesskäl
nödgas vidröra i största korthet. Såsom
motto härtill skullen jag vilja sätta, hvad
S. A. F. satt såsonj ett af sina främsta
mål att verka för: n£
Enhet och god anda.
Med god anda afser jag i detta
sammanhang företrädesvis god kamratanda. Att
denna icke alltid och allestädes är sådan
den kunde och borde vara, är det nog lika
nödigt som smärtsamt att erkänna. Att
anföra några särskilda exempel vore kanhända
att skada den sak, jag ville främja, hvarför
jag skall inskränka mig till några allmänna
reflexioner.
På ett möte har en deltagare, kanske t.
o. m. en kvinnlig sådan, uttalat sin
öfvertygelse, hvilken ej sammanfaller med en
annans. Att denna senare i så fall äfven har
rätt att uttala sin är själfklart, ty sin
öfvertygelse bör man ju i hvarje sak försvara,
men sättet hvarpå detta sker, spelar en
utomordentligt stor roll. Bemötandet af andras
åsikter bör framför allt vara rent sakligt,
utan allra ringaste bismak af personlig
hätskhet och öfverlägsenhet, ifall man skulle
tilltro sig sitta inne med någon sådan.
Vidare bör det sägas i en sådan ton, att den,
som bemötes, kan känna sig ha en personlig
vän i sin saklige motståndare. Iakttages
detta vid alla diskusssioner, och i all
synnerhet i meningsutbyten mellan kamrater, så
skulle man väl få lifliga - kanske mycket
lifligare än eljest - men aldrig ohöfliga,
elaka och illvilliga debatter, och därpå skulle
den goda kamratandan göra en oskattbar
vinst.
Att lärare och lärarinnor såväl som andra
människor fått olika begåfning, olika
förmåga att bedöma saker och ting, är hvarken
deras egen förtjänst eller deras eget fel.
Men denna begåfning kan också användas
mycket olika. Den sämsta användning en
lycklig begåfning kan få torde dock vara
om den begagnas för att visa kamrater
sin ringaktning eller tillägga dem dåliga
bevekelsegrunder. Ingenting är ägnadt att öppna
en bredare klyfta mellan kamrater än ett
dylikt förfaringssätt.
Framför allt är det af vikt, att
lärarepersonalen i samma skoldistrikt står på
förtrolig fot med hvarandra. Här kan man
tillämpa biskop Billings ord: »Låten dem
ej söka sin nästa därute!» Lycksökeri och
inställsamhet hos vederbörande på kamraters
bekostnad måste därför helt och hållet
bannlysas. Må hvar och en, som känner sig
frestad till dylikt, besinna, att hvad han
möjligen bygger upp åt sig själf, rifver han
ned för en annan. Men i och med det,
att han rifver en sten ur väggen för sin
kamrat, skadar han också hans anseende
såsom lärare och därigenom således äfven
själfva skolan. Lärare och lärarinnor kunna
nog få vedersakare ändå utan att träffa dem
bland sina kamrater.
I sammanhang härmed må med största
varsamhet vidröras det kyliga förhållande,
som stundom kan uppkomma mellan lärare
med olika politisk uppfattning.
Beklagligtvis kan spänningen af sådan anledning
blifva rätt skarp och nära nog motsatsen
till »enhet och god anda». Så god
omdömesförmåga borde emellertid hvilken lärare
som helst ha, att han inser, att t. ex. en
protektionistisk kamrat kan vara lika god
lärare som en frih andels vänlig och tvärt om.
#
Jag kunde fortsätta men skulle endast
trötta därigenom, hvarför jag ber att ännu
en gång få betona vikten af god
kamratanda såsom ett hufvudvillkor för större
anslutning till S. A. F. Må vi hvar i sin
stad göra hvad vi kunna för att aflägsna
allt, som skiljer kamrater från hvarandra,
och i stället främja allt, som kan förena
dem! Då skall inom ej aflägsen tid
föreningen göra skäl för namnet Sveriges
allmänna folkskollärareförening. A. K.
Om skolrådet ej skaffar statsbidrag,
blir förlusten församlingens, ej
lärarens.
Ett ganska säreget mål, hvars
innebörd är den i rubriken angifna, har
nyligen afgjorts af k. m:t. På grund af
skolrådets åsikt, att det ej ägde för sin
lärare begära mera än 400 kronors
statsbidrag för hvartdera af åren 1892 och 1893,
gick församlingen rniste om högre
statsbidrag. Nu har icke desto mindre
församlingen helt naturligt ålagts betala
läraren - som oförvitligt tjänstgjort
under 5 år - den i kungliga kungörelsen
den 5 oktober 1891 föreskrifna lönen
700 kr. Med ledning af handlingarna i
målet lämna vi följande redogörelse för
detta prejudikat.
Folkskolläraren A. Almgren i Kilanda
sökte hos länsstyrelsen i Älfsborgs län att,
enär han under åren 1890–93 uppburit
kontant lön endast 633 . kr. 33 öre, ehuru
han genom ålder och tjänstgöring varit
berättigad att årligen erhålla 700 kr-., samt
den omständigheten, att till hans aflöning
icke bekommits högre statsbidrag än 400
kr., så mycket mindre borde kunna
föranleda till någon förlust för Almgren, som
statsbidragets nedsättande till berörda belopp
berott därpå, att lönen vid samma bidrags
rekvirerande oriktigt uppgifvits till 600 kr.,
skolrådet till följd häraf och då dess
ansökan om sådan rättelse härutinnan, att af
allmänna medel finge på en gång under år
1894 utanordnas resterande 66 kr, 67 öre
för hvartdera af ofvannämda fyra år blifvit
af k. m:t afslagen, måtte åläggas att sin
plikt likmätigt ofördröjligen till A. utbetala
lagstadgad lön för ifrågakomna år jämte 5
% ränta å de innestående medlen och
ersättning för kostnaderna i målet.
Skolrådet anförde häremot,
att kyrkostämman i Kilanda den 7 dec.
1884 visserligen beslutat höja A:s lön från
600 till 700 kr., men att detta dock skett
under uttryckligt villkor, att den högre lönen
skulle utgå endast tills vidare och så länge
motsvarande förhöjdt statsbidrag erhölles;
att A. i enlighet med denna tillfälliga och
villkorliga förhöjning, som hvarje år förnyats
vid utgiftsförslagets uppgörande, aflönats med
700 kr. intill år 1890, då länsstyrelsen i
anledning af vederbörande folkskoleinspektörs
anmärkning, att A. under år 1889 erhållit
varning för felaktighet i tjänsten och således
icke enligt författningens föreskrift
oförvit-ligen tjänstgjort under fem år, vägrat
uten-ordna högre statsbidrag än 400 kr.;
att A., hvilken, oaktadt denna nedsättning,
likväl fått bibehålla den andel af lönen
församlingen förut lämnat, därefter fr. o. m.
1890 årligen uppburit 633 kr. 33 öre, intill
dess detta belopp år 1894 å nyo ökats till
700 kr., sedan fullt statsbidrag samma år åter
bekommits efter därom gjord rekvisition af
skolrådet, som enligt ordalagen i k.
kungörelsen den 5 januari 1885 ansett sig sakna
befogenhet att förut rekvirera högre
statsbidrag än det år 1890 beviljade,, och att den A.
härigenom tillskyndade minskning i inkomster
sålunda tillkommit utan vare sig skolrådets
eller församlingens förvållande.
Länsstyrelsen resolverade den 29 april
1895,
att enär af därstädes förda minnesböcker
inhämtades, att länsstyrelsen år 1891 på anförda
skäl afslagit A:s enahanda framställning om
mistade löneförmåner för åren 1890 och 1891,
samt enligt åberopade kyrkostämmobeslutet
den 7 december 1884, den ifrågavarande
löneförhöjningen af 100 kr. beviljats A. endast
tills vidare och så länge församlingen genom
statsbidrag erhölle godtgörelse för 2/s däraf,
och det ostridiga förhållande, att något
berörda löneförhöjning motsvarande statsbidrag
icke kommit församlingen till godo för den
tid, som med ansökningen afsåges, härrört
icke af församlingens eller skolrådets utan af
A:s eget förvållande, fann länsstyrelsen
Almgrens i målet förda talan icke till vidare
afseende föranleda.
Detta fullständiga förbiseende af, att år
1891 en ny författning utkommit angående
folkskollärarnes aflöningsförmåner, blef
naturligtvis rättadt af kammarkollegium, som
genom utslag den 18 sistl. maj förklarade,
att som, hvad beträffade A:s yrkande om
utfående af mistade löneförmåner för åren
1890 och 1891, Almgren härom redan förut
anhängiggjort talan, hvilken blifvit på
anförda skäl afslagen ej mindre af länsstyrel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0651.html
