Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (777.) 18 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
663
Under sina yngre år, då Tegnér ville hafva
de klassiska studierna återförda till
universitetet, var det i bekantskapen med den
klassiska litteraturen såsom ett uttryck för
den antika odlingen, som Tegnér såg deras
egentliga värde. Men i samma mån som
han bragtes att hålla på dem såsom
kartstudier, insåg han, att motiveringen måste
blifva en helt annan, och han vardt därför
nu - hvad han förut icke varit - en
ifrig förfäktare af den grammatiserande
formalismen. Hufvudsaken är, yttrade han,
att gossarne erhålla den nödiga »andliga
gymnastiken», »att själens tänder, som klia,
få något hälsosamt att bita på». Ja, han
gick så långt, att han såsom stöd för denna
sin nya mening anförde Voltaires saga om den
vise Zadig, hvilken såsom läkare kallades
till en mäktig man, som genom
overksamhet förstört sin hälsa.
För att göra kuren så mycket mera
underbar skulle en basilisk användas därvid. Men
basilisken fick icke vara synbar; han insyddes
därför i en boll, och kraften däraf skulle
insugas genom porerna. Till följd häraf måste
den sjuke flera timmar dagligen kasta bollen.
Härigenom fick han rörelse och verksamhet;
matlust och sömn, hälsa och krafter
återkommo småningom. Huruvida nu detta skedde
genom basilisken eller genom rörelsen, det
lämnar den tvifvel sjuke Voltaire därhän. Men
- en sådan basilisk med förborgade krafter
äro också, jämte mycket annat, de gamla
språken för ungdomen.–––Och därföre, med
den upplysta allmänhetens tillåtelse, tror jag
det vore bäst, om vi ännu och tills vidare
bibehålla - bollkastningen.
I fråga om »bollkastningen» torde
eftervärlden åtminstone i någon mån kunna biträda
Tegnérs mening, men huru det kan komma
att gå med »basilisken», synes ej vara så
svårt att räkna ut.
I själfva verket har väl äfven Tegnérs
tro på trollmedlets »förborgade krafter»
vant ungefär lika fast som Voltaires. Därom
vittna icke allenast de välbetänkta uttrycken
»jämte mycket annat» och »tills vidare» utan
framför allt liknelsens art i det hela. Man
får i allmänhet vid läsningen af Tegnérs
uttalanden i skolfrågor samma hufvudintryck,
som Geijer erhöll under sina
ungdomssamtal med honom vid Ramen - det nämligen,
att man nästan aldrig med säkerhet kan
känna sig hafva fått fatt i hans egentliga,
innersta och sista mening.
Jag erfor snart - yttrar Geijer härom -
att man med honom icke kunde föra något
ordentligt resonnement. Han vek af och
undan och återkom ständigt, och man visste lika
litet gången af hans tankar som solstrålens
väg genom lofven. Ty allt, hvad han sade,
blänkte.
Få omdömen äro därför mindre träffande
än det, som en af våra främste filosofiska
författare afgifvit, då han talat om Tegnérs
»utarbetade och helgjutna» uppfostringslära.
Han hade i själfva verket icke en sådan
utan flera, och de skiftade allt efter hans
skiftande stämningar. Fridtjuv Berg.
Svensk uppsatsskrifning
på skolans lägre oeh mellersta stadier
utgjorde föremål för öfverläggning vid
Pedagogiska sällskapets sammanträde härstädes
sistlidna lördag.
Öfverläggningen inleddes af
skolföreståndarinnan Anna Danielsson med ett referat
af de arbeten uti det föreliggande ämnet,
hvilka utgifvits af fru Hedda Andersson
samt professor G. Cederschiöld och
seminarieadjunkten Valborg Olander.
Författarne till dessa arbeten, yttrade
inle-darinnan, hafva genom dem velat hos oss
införa metoder, hvilka länge och med framgång
tillämpats uti Nordamerikas och Frankrikes
skolor. Det nya, de särskildt framhålla, är,
att de skriftliga öfningarna böra begynna vida
tidigare, än hvad hittills hos oss varit
brukligt, att dessa öfningar skola vara enkla,
omväxlande samt utarbetade efter en väl
genomtänkt metodisk plan. Dessa gemensamma
grundsatser hafva de olika författarne dock
tillämpat på ganska olika sätt.
Fru H. Andersson har mera ställt sig på
barnets ståndpunkt och begagnat dess
naturliga uttryckssätt. Hon börjar utan någon
grammatikalisk apparat med mycket enkla
öfningar, så lätta att barnen i de flesta fall
böra kunna utarbeta dem själfständigt eller
med helt ringa hjälp. Erfarenheten har
åda-lagt, att dessa öfningar just därigenom äro
synnerligen lockande för barnen. Först på
ett senare stadium meddelas det viktigaste af
form- och satsläran. Äfven härvid undviker
hon inlärande af definitioner och söker på
enklaste sätt, stundom genom användande af
berättelser och verser, lära barnen att känna
igen substantiv, adjektiv, pronomen och verb
samt böja dem, att skilja satser och satsdelar
och att själfva bilda satser och inpassa
satsdelar. Uti fortsättningen tillämpas detta på
uppsatser af växlande slag, så småningom
allt svårare och mera omfattande.
Cederschiöld och Olander börja med
grammatiska öfningar. De hålla nämligen noga
på ett fullt exakt uttryckssätt, och enär detta
ej faller sig naturligt för barnen, måste dessa
lämpligen prepareras, tills de lärt sig att
uppfatta och röra sig med de grammatiska
termerna. Det torde väl dock vara tvifvelaktigt,
om det är naturligt och riktigt att sysselsätta
åttaåringar med dylika saker. Är detta icke
att vänja dem vid att röra sig med uttryck,
som de blott delvis förmå fatta, och därmed
slappa deras sunda behof att låta orden
motsvaras af ett inre medvetande.
Den följande delen af arbetet, hvilken ägnas
odeladt åt uppsatsskrifningen, är mera
tillfredsställande. Den innehåller mycket, som
är väl vardt att beaktas. Beträffande
skriftligt återgifvande af berättelser, en af de nu
mest brukliga uppgifterna för
uppsatsskrifning, framhålles med rätta den fordran, att de
berättelser, som härtill väljas, böra utgöra en
helhet, vara sådana att läraren i dem kan
påpeka och lärjungarne uppfatta ett tydligt
centrum, hvarmed det öfriga står i naturligt
och nödvändigt sammanhang.
En del af arbetet, hvilken särskildt
förtjänar att uppmärksammas, är den, som handlar
om s. k. läxreferat, d. v. s. skriftliga
redogörelser för sådant, som behandlas vid
undervisningen i de olika skolämnena: historia,
geografi, naturkunnighet o. s. v. Dylika
referat äro mycket ändamålsenliga i form af
skriftliga repetitionsförhör och utgöra en god
värdemätare på hur pass grundligt och
själfständigt lärjungarne tillägnat sig det meddelade.
Åt brefskrifning ägna författarne mycken
uppmärksamhet Likaledes förekomma
öfningar för skrifvande af annonser och telegram.
Såsom en viktig förberedelse för
uppsatsskrifning påpekas ett djupare och mera
omfattande studium af lämplig svensk prosa.
Vidare föreslås muntliga stilistiska öfningar,
bestående däruti, att lärjungarne få rätta
stycken med felaktigt konstruerade meningar.
Författarne befara, att en del lärare skola
räkna öfningar af detta slag till s. k.
kakografiska öfningar, och på grund däraf vilja
alldeles utdöma dem. De anse emellertid, att
dessa öfningar ej kunna blifva skadliga för
barnen, emedan de icke innehålla andra fel,
än dem barnen allmänt pläga begå, hvarjämte
felen icke kunna mana till efterföljd, då de
förekomma så hopade, att äfven mindre
utvecklade barn måste finna stycket löjligt. Man
kan dock svårligen blifva fullt öfvertygad af
detta resonnemang. Just därför att de
förekommande felen äro af samma slag som de,
hvilka barnen ständigt själfva begå, är det
svårt för barnen att upptäcka felen såsom
sådana.
Angående rättandet af uppsatserna lämnas
många goda råd och anvisningar. Eegler
sådana som dessa: Eätta ej för mycket! Bedöm
felen efter lärjungarnes kunskaper! Sök att
göra rättelserna fruktbärande! äro visserligen
ingalunda nya men kunna dock aldrig för
ofta upprepas. Synnerligen beh j ärtan s värd
är författarnes maning till läraren att vara
på sin vakt mot benägenheten att som enkelt
och naturligt betrakta sådant, som för
lärjungen är ovant och främmande. Vi lärare
behöfva framför allt lära oss att tänka barnens
tankar, innan vi med full framgång kunna
leda och bedöma deras arbete.
Uti den följande lifliga diskussionen
deltogo rektor S. Almquist, d:r N. Gr. V.
Lagerstedt, d:r A. Bendixon, folkskollärarne
J. J. Dalström och K. Lidholm, ingeniör
H. Berwald, skolföreståndarinnorna Anna
Sandström och H. Myhrberg samt
lärarinnorna M. Aspman, M. Videgren och S.
Högberg. Under diskussionen påpekades,
att själfva kärnpunkten i den föreslagna
reformen af uppsatsskrifningen består däruti,
att denna skrifning börjas vid så tidig ålder,
att barnen ännu hafva i behåll sin friska
naivitet och omedelbarhet äfvensom sitt
begär att producera. Hittills har densamma
vanligen uppskjutits till Öfvergångsåldern,
hvilken är den minst lämpliga, enär
naiviteten då är borta och fantasien i sitt
minimum.
Vidare framhölls, att de skriftliga
öfning-arnas uppgift är dels inlärande af vissa
grammatiska saker, såsom bruket af stor
bokstaf, skiljetecken o. s. v., dels att utgöra
ett kriterium på lärjungarnes vetande, dels
ock att tjäna som aflopp för deras
produktionsförmåga. De grammatiska öfningarna få
ej börja för tidigt och böra erhålla så enkel
form som möjligt. De ämnen, som väljas
för läxreferat, måste starkt begränsas.
Särskildt lämpa sig härtill sådana delar af
undervisningsstoffet, hvilka lärjungarne
vanligen hafva svårt att inlära och behålla i
minnet. Det material för uppsatsskrifningen,
hvilket de af inledarinnan refererade
arbetena innehålla, vore visserligen godt att
hafva, men man borde dock akta sig för
att blindt följa dem. Hufvudsaken är
nämligen, att barnen verkligen intressera sig för
det, hvarom de skola skrifva. Man bör
sålunda gripa tillfället, då man finner något
särskildt intressera dem: en tilldragelse, en
tafla eller annat, och låta dem skildra just
detta, som de själfva kunna se och
iakttaga. Viktigt är äfven, att barnens fantasi
sättes i rörelse. Härtill lämpar sig särskildt
skrifning öfver poetiska ämnen, icke att
förväxla med omskrifning af poesi till prosa.
Det har ock visat sig, att dylika uppsatser
liksom ock rena fantasiuppsatser ofta
skrifvas allra bäst. Barn med rik fantasi böra
därför gifvas tillfälle att själfva välja
ämnen, som lämpa sig för dem.
Uppsatserna böra vara korta och
skrif-ningen af koncept inskränkas. Hvad
korrigeringen angår, bör denna icke vara allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
