Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (778.) 25 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 48
liksom nu det hufvudsakliga trätofröet på sko l- j
politikens fält, och man finner därför här hos
honom samma vacklan som i andra hithörande
frågor: ibland varma sympatier för den
»imi-tativa» metoden, ibland ett bestämdt
fasthållande vid det gamla grammatiserandet,
ibland ett mäklande mellan båda. I ett
afseende förblef han sig emellertid alltid
trogen, nämligen i krafvet på modersmålet
såsom det egentligen grundläggande språket.
Härom yttrar han:
Ty hvad är grammatik? En abstraktion af
språket. Men det abstrakta är af naturen
främmande för gossen, som egentligen aldrig
fattar regeln utan att ha den konstruerad i
ett exempel; han har ej ännu något sinne för
det allmänna, emedan han hel och hållen
lefver i det individuella, emedan han ännu ej
lossnat fullt från materien, emedan hans
lifsluft ännu ej är nog förtunnad till spekulation.
När han börjar studera grammatikan, känner
han blott ett enda språk, nämligen
modersmålet. Där använder han oupphörligt de
grammatiska reglerna utan att själf veta
därom, det vill säga utan att hafva uppfattat
dem i deras abstrakta form. Men just
därför kan här hans uppmärksamhet lättare
vändas därpå; en regel, som han dagligen sätter
i verk i ett språk, som han dagligen talar,
den måste han kunna tvingas att begripa.
Han måste lättare kunna öfvergå till det
allmänna från ett enskildt, som han känner, än
från ett, som är honom lika obekant som
det allmänna, han söker. Med modersmålet,
med svenskan, borde således den
grammati-kaliska undervisningen begynnas; ty regeln
är död nog ändå, exemplet åtminstone borde
vara lefvande. Anatomien studeras på lik,
men grammatik bör läras på ett språk, som
ännu andas.
Förträffligt är, hvad Tegnér yttrar om
den förmögenhet, som han benämner
»sinnet för det underbara» :
Sinnet för det underbara eller intresset för
sagan är karakteristiskt för barnaåldern,
och vi påminna oss ännu alla, huru
äfven-tyren, förtäljda i barnkammaren, fäste vår
uppmärksamhet och intogo hela vår själ.
Detsamma gäller äfven om historiens individer,
nationerna, så länge de befinna sig i
barnåldern : en period, som oftast inträffar med den
ridderliga epoken af nationens utveckling,
eller hjältelifvet, och någon gång är förenad
med hög estetisk utbildning. Hos grekerna
t. ex. är Homerus en poetisk, Herodotus en
historisk saga; och likväl är den ena
hjältesångens, den andra historiens fader. Sågan
är enda naturliga form, hvarunder barnet till
en början kan fatta historien. Därefter
kommer den mindre underbara, men ännu
konkreta formen, biografien. Därifrån först är
öfvergången naturlig till statshistorien, den
gamla och nya. Den egentliga pragmatismen,
sådan den är utbildad hos Thucydides eller
Livius eller Gibbon eller Johannes Muller,
ligger utom elementarläroverkens gränser.
Efter denna åsikt borde de historiska
lärokurserna vara utarbetade. De torra
konungalängder, som skryta med sin faktiska rikedom,
ehuru de egentligen ej innehålla annat än
dopattester och mortalitetslistor och riksdagspro
tokoller, ha åstadkommit obeskrifligt mycket
ondt i skolan, därigenom att de där kväft
allt historiskt intresse, som annars är
naturligt såväl för barnet som för ynglingen. En
episod af historien, tjänlig för skolan, är
mytologien, till sitt väsende endast gudasaga.
För den tiden förklarligt men numera
alldeles föråldradt är emellertid hvad som i
sammanhang härmed säges om geografien:
Hvad geografien angår, så bör den egentligen
ej behandlas särskildt: den är ingenting annat
än historiens lokal, och borde således alltid
föredragas i förening med denna.
Såsom biskop hade Tegnér naturligtvis
särskild anledning att uttala sig om det
religiösa sinnets utveckling, och det har
han ock vid flera tillfällen gjort. Han
skilde därvid konsekvent mellan det
dog-matiska, eller kristendomen såsom en
begreppskunskap, och det’religiösa eller
kristendomen såsom ett känslo- och viljelif.
Dogmerna - yttrade han i ett tal på Växjö
gymnasium - äro det abstrakta; bibeln, i
synnerhet nya testamentet, är det konkreta i
kristendomen. Därför förutsätter all kristlig
religionsundervisning en mer eller mindre
omfattande bibelläsning. Ett enda kapitel i Johannes,
som alls intet dogmatiskt innehåller, kan väcka
och lifva religionssinnet mer ärr alla
katekeser och teologiska systemer tillsammantagna.
Det är en helt annan värld för den unga själen,
där doftar en helt annan luft, där strålar ett
helt annat ljus, icke ett vetenskapligt utan ett
himmelskt. Man läser också dagligen bibeln
vid våra läroverk, men som den icke borde
läsas, utan urval från början till slut, utan
förklaring, mera, som det tyckes för att
uppfylla en föreskrift i skollagen än för att
väcka någon from känsla. I Tyskland finnes
ingen skola, som ej har sin skolbibel med
korta, lättfattliga anmärkningar öfver
orda-förståndet, sammanhanget, åsyftningen. Jag
har - tillade Tegnér-ofverlagt och skall
vidare öfverlägga med lärarne om införandet
och begagnandet af en sådan äfven här.
Ofta och med synnerlig skärpa uttalade
han sig om katekesläsningen, särskildt i
folkskolan. Ännu 1839, då han dock var
som allra värst konservativ, skref han härom
till sin vän Heurlin, som den tiden innehade
ecklesiastikportföljen:
Jag tror som du, att ingenting är
nödvändigt utom den religiösa bildningen. Men jag
underställer dig, om denna är möjlig i någon
verksam grad med vår usla Lutherska
katekes, som ej innehåller någonting annat än
den torraste, orimligaste dogmatik, religionens
metafysik, som alldeles inga utgångspunkter
lämnar, äfven för den skickligaste lärare, till
religionens sentimentala sida, som dock skulle
vara den enda fruktbärande och rent
religiösa. En lärobok kan vara likgiltig, så länge
det religiösa elementet ännu genom tradition,
genom tänkesätt, genom landssed lefver kvar
i nationen, men denna tid är tyvärr
längesen förbi.* - - Af dessa skäl anser jag en
förnuftigare katekes för första behofvet för
våra läroverk; vi ha allt för länge släpat på
den olyckliga, blott och bart polemiskt
dogmatiska! Hvad vi behöfva vore en katekes,
som innehölle något annat än det torra
dogmatiska och kunde ge en skicklig lärare någon
möjlighet att med anledning däraf föreställa
något egentligen religiöst.
Af naturenlighetens grundsats följer, att
undervisningen måste vara olika för olika
utvecklingsskeden, olika åldrar. Tegnér
höll därför bestämdt på skillnaden mellan
barndomsskola och ungdomsskola.
Det är - sade han - en hälsosam
inrättning af våra fäders vishet, att det går genom
elementarläroverket en middagslinje, som
klyf-ver det i tvänne hälfter. På ena sidan ligger
gymnasium med ynglingarna, på den andra
skolan med barnen. En sådan skillnad är
grundad i naturen och måste därför
bibehållas. Öfvergången från barn till yngling är en
bestämd utvecklingspunkt i människolif vet
och tillika en af de viktigaste. Krafter, som
förut slumrat eller verkat utan klart
medvetande, uppvakna då och taga sin bestämda
riktning för lifstiden.
* Märkas bör, att detta yttrades under »den
gamla goda tiden», före folkskolans
lagstadgande.
Om ungdomsundervisningens beskaffenhe
och innehåll har Tegnér ofta talat: oftast visser
ligen om språken, hvilka mest drefvos, men
därjämte äfven om modersmålet,
naturkunnigheten, sången och gymnastiken, hvilka mest
försummades. Beaktansvärdt torde ännu
i dag vara hvad han säger om t. ex.
uppsatsskrifningen :
Jag vill ej påstå, att mau nu i allmänhet
läser för mycket, men det är otvifvelaktigt,
att man skrifver för litet. Blott läsning
lämnar sinnet i ett mer eller mindre passivt
tillstånd; ty det är ett helt annat slags
verksamhet, hvarigenom man uppfattar andras
tankar och uppfinner eller ordnar sina egna.
Den, som skrifver, är just därigenom tvungen
att låta själen arbeta lifligare, att se sig
omkring på flera håll, betrakta sitt ämne från
flera sidor, samt närmare mönstra förrådet af
hvad han lärt; och därigenom träffar han
ofta på tankar, som annars hade uteblifvit.
Det är denna själens motion, som stärker och
bildar, icke blott språket, utan af ven
förståndet och omdömet, ja själfva uppfimiingsgåfvan.
Det är sant, idéerna ligga icke i bläckhornet;
men den tanke, som fästes på papperet, har
just därigenom antagit en yttre, en lefvande
gestalt, och frambringar siri like vida lättare
än den, som ännu ligger dimmig och
väsen-lös i minnets förvaringsrum.
Kändt och beundradt är det praktfulla
uttalandet om naturkunnighetens betydelse
för undervisningen:
Kan det vara förnuftigt att göra sig
hemmastadd i Grekland och Kom och däremot leka
främmande i den värld, som omgifver oss
från vaggan till grafven och tränger sig in
på alla våra sinnen ? Skulle, med ett ord,
naturens bok vara den enda af alla böcker,
som ej bildade och således vore utan
allt värde för uppfostran? Ack, det nya
testamente,, som kommer ut hvarje år,
där bokstäfverna äro blommor och
musikbilagorna fågelsång - den bibel, som
är tryckt med silfverstil på himmelsblått och
öppnas hvarje kväll öfver våra hufvuden, dar
kapitlen äro konstellationer och hvarje ord en
glänsande värld, en stjärna, - eller den vis
het, som tränger på djupet och rannsakar
dess innandömen, ref bensbyggnaden i jorden,
- skulle icke denna bok vara människolif ve ts
hufvudbok och föga mindre värd än Hellas
och Kom, huru mycket jag än värderar dem ?
.-."*.
Med den uppfattning, Tegnér hyste om
uppfostraren såsom en utvecklare^ en
naturens hjälpare, säger det sig själft, att han
i allmänhet måste vara en hatare af det
handtverksmässiga i skolarbetet. Varningar
för slentrianen och formväsendet
återkommer ofta i hans tal till lärarne vid de
skolor, hvilkas eforus han var.
Betrakten - sade han –aldrig ert yrke
som ett handtverk! - - I allt, so,m är
andligt, äger mänskligheten inga stereotyper:
originalupplagorna af mänsklig ’/föi^fflighet*
tryckas alltjämt med rörliga typer. Men just*
genom den enformighet, som åtföljer
elementarundervisningen, äfventyrar man där lättast
att kristalliseras i de antagna formerna och
därigenom förlora den lifgifvande anden. - -
Uppfostraren bör betraktas som en konstnär,
ty han öfvar en fri konst och, i sanning, den
högsta och ädlaste af alla. Att själf tänka
däröfver, att göra sig reda för dess syfte, att
med fördomsfritt sinne pröfva de förändringar,
som tideii föreslår, detta är lärarens ära, detta
är den rätta, den evigt beståndande
skolordningen.
På grund häraf bekämpade Tegnér på det
kraftigaste den »pedagogiska me.todisiq.en»,
d. ä. slafveriet under en utifrån
föreskrif-ven metod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
