Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51 (A). (781.) 16 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 51
Hennes betänkligheter skingrades dock
snart, i synnerhet då hon efter en kortare
tids tjänstgöring vid en landsskola erhöll
löfte om anställning vid hufvudstadens
folkskolor. År 1864 flyttade hon till
Stockholm och tillträdde den befattning vid Klara
folkskola, uti hvilken hon allt sedermera
med sällspordt nit och skicklighet verkat.
Två år därefter sökte och erhöll hon
dispens från seminarieexamen samt utnämdes
samma år till ordinarie lärarinna på högsta
lönegraden.
Något sådant som en lönegrad eller
uppnåendet af en yttre ställning har dock
aldrig varit Sofi Nilssons mål. Hon hör ej
till dem, som kunna uppgå i eller slå sig
till rö ined dylikt.
Till en början hade hon till och med
ganska svårt att förlika sig med skollifvet
i Stockholm, hvilket lägger och delvis äfven
måste lägga så starka band på
lärareindividualiteten. Hon kände därför länge en
nästan oemotståndlig åtrå att söka sig ut
på landet för att där i frihet och lugn få
ägna sig åt hvad som är lärarekallets kärna:
barnens utveckling och utdaning för lifvet.
Hade icke närståendes vänliga råd afhållit
henne, skulle hon ock antagligen hafva
gifvit vika för denna åtrå. Nu kom hon att
stanna, och efter några år hade hon vuxit
fast vid hufvudstadens folkskolor.
Härtill torde bland annat tvänne
omständigheter hafva i ej oväsentlig mån
bidragit. Den första är att söka i de många
hända bildningstillfällen för kvinnor, hvilka
just vid ifrågavarande tid hade börjat yppa
sig i hufvudstaden. Fredrika Bremer lefde
då ännu och utgjorde medelpunkten for allt
hvad framåtsträfvande fanns inom
kvinnovärlden. Siljeström och Fock hade hållit
sina föreläsningar och gifvit impulsen såväl
till upprättandet af Högre
lärarinneseminariet som till andra bildningskurser, nya
banor öppnades allt mer för det kvinnliga
arbetet - kort sagdt, det var en de
frambrytande krafternas och de vårliga
förhoppningarnas tid. För »mamsell Sofi
Andersson», som lefde midt upp i allt detta och
rycktes med däraf, skulle det nog icke
blifvit så lätt att »begrafva sig borta i
skogen», i synnerhet som landsbygden och icke
minst dess lärarekår då var långt mera
af-stängd från kulturströmningarna än den
sedermera blifvit.
En annan lockelse torde hon kanske ock
hafva funnit i arten af den uppgift, som
här i hufvudstaden föreligger uppfostraren.
Skolans arbete är ofta en kamp mot de
ogynnsamma inflytelser, som från andra håll
söka påverka de unga. I en storstad äro
dessa inflytelser många och mäktiga, och
kampen blir därför här hårdare samt mera
kraf vande men därmed måhända äfven mera
tilldragande för entusiastiska och energiska
naturer. Och en sådan var Sofi Nilsson.
Hvad hon under sin mångåriga
skolverksamhet uträttat låter sig gifvetvis icke
klarläggas genom en beskrifning. Säkert är,
att resultaten af denna verksamhet varit
stora. Hon har i hög grad förstått att
väcka sina lärjungars intresse och vinna
deras tillgifvenhet, och många generationer
af barn kunna blicka upp till henne såsom
sin andliga välgörarinna.
Men äfven på annat sätt har hennes
verksamhet lämnat märken efter sig. Hon
har under den första tiden af sin
tjänstgöring vid Stockholms folkskolor nödgats i
vidsträckt grad spela rollen af
»mönsterlärarinna», och huru obehaglig mången
gång denna roll än måst kännas för
henne själf, så torde den dock varit af en
viss betydelse, särskildt under ett tidsskede,
då det gällde att på ett afgörande sätt
bryta med den från lankastersystemet
ned-ärf da mekanismen. Att denna ännu ej
blifvit besegrad är visserligen sant, och
utrotad lär den i denna ofullkomlighetens värld
aldrig blifva, men i stort sedt är dess
välde dock vida mindre nu än för 30 år
sedan, och en af dem, som genom sitt
föredöme härtill bidragit, är Sofi Nilsson.
Ke-dan genom sin naturell och sin tidigare
uppfostran skyddad mot slentrianen har hon
ytterligare värnat sig mot dess smitta
genom de resor, som hon tid efter annan
företagit: 1864 till England och
Skottland, 1868 till Danmark (hvarvid hon
särskildt vistades hos gamle Stefansen
på Hindholm), 1871 och 1872 till Schweiz,
Italien och Frankrike, 1886 till Tyskland,
Schweiz och Nederland, .1887, 1892 och
1893 till Norge, 1894 till Tyskland samt
1896 till England, Skottland, Belgien och
Frankrike. De flesta af dessa resor har
hon gjort på egen bekostnad, endast den
första och den sista med understöd af
statsmedel.
Under de senare åren har hennes intresse
företrädesvis varit riktadt på tvänne
undervisningsämnen, som för folkundervisningen
i en storstad med dess många hygieniska
och sociala missförhållanden måste vara af
största betydelse: hälsolära och hushållslära.
Sofi Nilsson är en af de första, som
inom folkskolan undervisat i hälsolära, och
för att göra sig kompetent härtill har hon
icke skyggat tillbaka för att genomgå
grundliga och omfattande kurser i anatomi.
I samband härmed står den verksamma
del hon tagit i åstadkommandet af
skollofskolonier och arbetsstugor i hufvudstaden;
hon är ock medlem af centralstyrelserna
för båda dessa institutioner.
För den yngsta läraregenerationen torde
hon emellertid vara mest känd genom det
arbete, hon i förening med sin nian, förste
läraren d:r Sv. Nilsson, nedlagt på
inrättandet af skolkök och införandet af
hushållslära såsom undervisningsämne vid våra
folkskolor. Hennes nitälskan för detta
ämne har varit så stark, att den omsider fört
henne in på ett område, som hon i det
längsta undvikit: offentlighetens. Den har
satt pennan i hennes hand och t. o. m.
drifvit henne upp på talaretribunen. Vi
hänvisa i fråga härom dels till hennes lilla
bok »Hushållslärans första grunder» med
därtill hörande åskådningstaflor, dels till
hennes föredrag »Huru bör undervisning i
hushållslära lämpligen ordnas?» vid nordiska
skolmötet förlidet år. Så varmt är
fortfarande hennes intresse för ifrågavarande
ämnes framgång, att hon äfven framgent
kommer att undervisa däruti vid de båda
skolor, där hon verksammast bidragit till
dess införande, nämligen Klara och’Nikolai.
/ .* . , . ;’
Då Sofi Nilsson nu tager afsked från
sin lärarinnebefättning, bör det vara med
tillfredsställelse, som hon blickar tillbaka
på en lång skoldag, full af öfvervunna
svårigheter och gagnande arbete. Ty hon kan
göra det i medvetandet därom, att hon
genom detta sitt arbete bidragit att förbereda
den framtidens folkskola, efter hvilken vi
alla längta och för hvilken vi alla sträfva.
Hjälmar Berg.
C. fe. Anjou.
En minnesteckning.
Kedan i förra numret af denna tidning
stod det betydelsefulla korset vid rektor C.
L. Anjous namn. Dödsbudet kom oväntadt.
Icke ens i hans närmaste omgifning Hyste
man någon tanke på, att slutet skulle vara
så nära förestående.
Att rektor Anjous bortgång gjort ett djupt
intryck i vida kretsar, det hafva många
tecken gifvit vid handen. Det måste ju
ock så vara, när en så upphöjd och ädel
ande går ur tiden, ett så varmt, för allt
sant och godt så lifligt klappande hjärta
upphör att slå.
Han var ingen dussinmänniska, han är
att räkna till dem, som har mycket få sina
likar. Icke minst torde hans bortgång hafva
gripit dessa till väl inemot ett tusental
uppgående folkskollärare i skilda delar af vårt
land, hvilka under den långa tid han varit
seminarierektor utgått från Linköpings
seminarium. När helst man med någon af
dessa vare sig från senare åren eller
bort-ifrån 60-talet kommit till tals om gamle
rektorn, har omdömet alltid varit detsamma:
»Han var god som guld.» Att han hade
de största förutsättningar för sitt viktiga
kall, därom voro meningarna aldrig delade,
och detta gäller lika mycket hans
förhållande till lärarne som eleverna.
Under de 18 år, som undertecknad haft
förmånen att i en eller annan egenskap
tillhöra Linköpings seminarium, har jag aldrig
sett honom uppbragt eller hos honom märkt
spår till ett förifrande. Hade han någon
vink att gifva lärarne, så skedde det alltid
på det mest finkänsliga sätt, och när saken
gällde eleverna, kunde väl hans sedliga harm
föranleda honom att uttala kraftiga
allvarsord, men det stod alltid klart för en hvar,
att kärleken låg bakom som driffjäder. Hvad
han sade bar därjämte alltid prägel af att
vara taladt till män med omdöme och
hederskänsla. Detta medförde från lärjungarnes
sida goda föresatser, som ock hos de flesta
omsattes i verkligheten.
Naturligtvis kunde ej fall undvikas, där
särskildt inskridande mot enskilde för
sedlig förvillelse af en eller annan art måste
ifrågakomma, men sådana voro honom
alltid motbjudande, och han lät helst någon
annan taga om hand sakens utredning.
Obetänksamhet eller ungdomligt oförstånd
ansågos alltid som förmildrande
omständigheter, och i allmänhet torde kunna sägas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
