Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
63
undervisare och uppfostrare. För att i
någon mån afhjälpa denna brist föreslogs vid
1875 års riksdag uti en inom andra
kammaren af herr J. Eahlén väckt motion (n:r
100), att till kompetensvillkoren för
anställning som lärare vid högre folkskola måtte
läggas den bestämmelsen, att sådan lärare
skulle hafva blifvit väl vitsordad i den
praktiska öfningskurs vid
folkskollärareseminarium, som för folkskollärare i allmänhet
vore f öreskri f ven.
Äfven detta förslag blef af riksdagen
god-kändt, och genom k. kungörelsen den 16
juni 1875 bestämdes som villkor för
anställning såsom lärare vid högre folkskola
»att hafva med godt vitsord genomgått den
praktiska öfningskursen vid ett
folkskollärareseminarium».
Nu anförda tvänne förbättringar hafva
emellertid icke varit tillräckliga att i
nämnvärd grad kunna bereda den högre
folkskolan någon kraftigare utveckling. Äfven
efter deras genomförande kvarstå nämligen
tvänne väsentliga fel, hvilka hittills endast
i ytterst obetydlig grad blifvit af hjälpta.
De äro: statsunderstödets otillräcklighet samt
högre folkskolans formliga utestängande från
de orter, där den lättast och tidigast skulle
kunna komma sig upp och visa sina
verkningar.
Försök till undanrödjande af dessa tvänne
hufvudhinder hafva icke alldeles saknats.
Så framhölls i herr J. Fahléns ofvan
omnämda motion vid 1875 års riksdag, att ett
högsta statsbidrag till hvarje skola af 1,000
kronor årligen ingalunda gjorde till fyllest,
hvadan motionären föreslog, att detta
maximum skulle höjas till 1,200 kronor.
Riksdagen gillade äfven detta förslag, och
bestämmelse härom infördes i kungl,
kungörelsen den 16 juni 1875.
En höjning af denna beskaffenhet kan
visserligen hafva varit välkommen för de
personer, som varit anställda vid de högre
folkskolorna, men gifvet är, att den icke
kunnat hafva någon egentlig betydelse
för institutionen såsom sådan. Ett belopp
af 1,200 kronor torde vara lämpligt
bidrag till aflönande af en lärare, och med
tillhjälp däraf kan en församling således
utan allt för kännbara uppoffringar skaffa
sig en skola med en årsklass, d. v. s. med
en kurs af allt i allt tjugufyra veckor (hvilka
utgöra den af gällande bestämmelser
fastställda normen för högre folkskolans läsår).
Anser emellertid någon församling, att en
lärokurs af denna längd är allt för otillräcklig, och
önskar utvidga sin högre folkskola med ännu
en eller kanske t. o. m. två årsklasser, så kan
under nuvarande förhållanden för dessa nya
årsklasser intet statsbidrag erhållas. Det säger
sig själft, att denna omständighet måste
hafva verkat i hög grad afskräckande på
många håll, där man eljest skulle velat
upprätta en högre folkskola. Såsom endast
enklassig har man ansett den göra tämligen
ringa nytta; såsom två- eller treklassig skulle
den åter blifvit allt för betungande. En viktig
förutsättning för ett’ mera allmänt
upprättande af högre folkskolor torde därför
vara, att det fastställda maximum af
statsbidraget kommer att utgå icke för skola
utan för årsklass.
Ända till de senaste åren har högre
folkskolan varit uteslutande en skoja pä
landsbygden. Om skolor med liknande syfte
blifvit upprättade i stad, hafva de hvarken
officiellt räknats såsom »högre folkskolor»,
ej heller kunnat erhålla ringaste andel af
det för läroanstalter af ifrågavarande art
beviljade anslaget. Nu är det emellertid
en af all erfarenhet bekräftad och på
lätt insedda grunder hvilande sanning, att
det är de tätare befolkade orterna, som på
skolväsendets område i allmänhet spelat och
måst spela rollen af föregångare. Det
öfriga landet har följt efter i samma
mån som befolkningens växande täthet
därtill gifvit dels anledning, dels
möjlighet. Detta synes vara den
utvecklingsgång, som är grundad i sakförhållandenas
egen natur, och att man i fråga om högre
folkskolan på konstlad väg afvikit härifrån
genom att rent af söka omöjliggöra dess
l upprättande i stad, måste helt visst anses
i såsom en af de hufvudsakligaste orsakerna
till denna skolas ringa framgång.
Detta har ock under de senare åren
blif-i vit med kraft framhållet genom flera i
andra kammaren väckta förslag. Så i en
af herr A. F. Liljeholm vid 1892 års
riksdag framlagd motion (n:r 174) om
skrifvelse till k. m:t med begäran om
utarbetande af undervisningsplan för högre
folkskolor och i andra kammarens första
tillfälliga utskotts däröfver afgifna
utlåtande, i samma förslagställares följande år
väckta motion (n:r 164) angående inrättande
af högre folkskolor i vissa städer m. m.,
äfvensom i herrar A. M, Lundbergs och
V. Vahlins samtidigt föreliggande motioner
(n:r 110 och 151) om understöd af
statsmedel äfven åt högre folkskolor i städerna.
Resultatet af dessa motioner blef, att
riksdagen år 1893 i så måtto utvidgade k. m:ts
dispositionsrätt öfver anslaget för
ifrågavarande slags skolor, att de städer, som
saknade allmänt läroverk eller pedagogi,
skulle däraf kunna erhålla del. I enlighet
härmed blef genom kungl, kungörelsen den
2 juni 1893 definitionen af begreppet »högre
folkskola» så förändrad, att med detta
uttryck skulle »förstås en sådan skola, som
för en eller gemensamt för flera
församlingar på landet eller i stad, där hvarken
allmänt läroverk eller pedagogi finnes,
inrättas i ändamål» o. s. v.
#
I anslutning till en tanke, som framkastades
redan af 1858 års män, hafva undertecknade
varit af den åsikten, att frågan om de högre
folkskolorna lättast och enklast skulle kunna
lösas i samband med lösningen af den allt
jämt sväfvande frågan om »småläroverken»,
och det är från denna åsikt vi utgått uti
de motioner rörande nämda läroverks
ersättande med Öfverbyggnader på folkskolan,
hvilka vi framlagt år 1892 (n:r 96), 1893
(n:r 111) och 1896 (203), samt uti den af
oss undertecknade reservationen mot andra
kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande öfver fyra vid fjorårets riksdag väckta
läroverksmotioner (n:r 22).
Då det emellertid visat sig, att mäktiga
intressen fortfarande ställa sig i vägen för
småläroverkens ombildning i af oss önskad
riktning, och inflytelserika röster allt
framgent höja sig för läroverksfrågans afgörande
utan samband med frågan om den högre
folkskolan, synes för denna senares vänner
ingen annan utväg återstå än att söka
bereda densamma ökad utvecklingsmöjlighet
genom undanrödjande af de i själfva
lagbestämmelserna liggande hinder, hvilka
hittills med nödvändighet kommit den att
föra ett tynande lif.
Det från åttonde hufvudtiteln utgående
anslaget till understöd åt högre folkskolor
utgör för närvarande 20,000 kronor, hvaraf dock
under de senare åren endast 15 ä 16,000 kronor
utgått (15,600 kr. år 1895). Genom den af
oss ifrågasatta ändringen skulle möjligen
en mindre förhöjning behöfvas. Anslaget
torde lämpligen böra sättas till 24,000
kronor eller samma belopp, som beviljades
af 1856-58 års riksdag.
Vi tillåta oss alltså hemställa:
dels att riksdagen ville för sin del
besluta, att § l i kungl, kungörelsen den 16
juni 1875, sådan nämda paragraf lyder
enligt kungl, kungörelsen den 2 juni 1893,
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Högre folkskola, hvarmed förstås en
sådan skola, som för en eller gemensamt för
flera- församlingar inrättas i ändamål att
bereda de arbetande klassernas barn
tillfälle att inhämta ett högre mått af
bildning, utan att barnen dragas från sina
vanliga lefnadsförhållanden eller nödig öfning
för duglighet och härdighet vid kroppsarbete,
kan erhålla understöd af statsmedel till
högst dubbla beloppet af hvad till skolan
i distriktet sammanskjutes, dock för hvarje
årsklass ej öfverstigande 1,200 kronor
årligen ;
dels att det från åttonde hufvudtiteln
utgående anslaget till understöd åt högre
folkskolor höjes från 20,000 kronor till 24,000 kronor.
Riksdagen.
Seminarielärarnes pensioner.
Med anledning af den i förra numret
refererade propositionen angående
pensionsrätt för seminariernas lärarepersonal
väckte hrr E. Hammarlund, Fr. Berg och
A. F. Liljeholm sistlidna fredag följande
motion inom andra kammaren:
Af största vikt för folkbildningen är, att
de läroanstalter, vid hvilka de blifvande
folkskollärarne utdanas, förses med de
yppersta lärarekrafter, som stå att erhålla inom
landet. Detta erkände rikets ständer redan
år 1863, då Seminarielärarnes löner
reglerades. I sin skrifvelse n:r 169 till k. m:t
yttrade ständerna:
Staten kan icke på ett kraftigare sätt höja
folkbildningen, än om den sörjer därför, att
de läroanstalter, vid hvilka lärarne skola
förvärfva sin bildning, äro ändamålsenligt
ordnade och försedda med de bästa lärare.
Men för att folkskollärareseminarierna
verkligen skola draga till sig de bästa
lärarekrafterna, måste lärareplatserna vid dem
i ekonomiskt hänseende göras eftersökta.
Klart är nämligen, att om det i ekonomiskt
afseende ställer sig fördelaktigare att läsa
tyska med 11 ä 12 års pojkar än att
utbilda lärare för våra folkskolor, så ägna
sig de bästa lärarekrafterna åt det förra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
