Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 13
statsskoleväsende skola dylika
önskningar helt visst komma på skam.
Vill man bevisa den politiska behöflig-1
heten af statsbidrag till
privatläroverken, så måste mari tvärtom söka
ådagalägga, att den nuvarande
produktio-I nen af studenter ar för staten
nödvändig, men att de enskilda läroverken
kunna tillfredsställa behofvet fullt lika bra
som de offentliga, hvarför det måste
anses såsom ett rent slöseri att för detta
ändamål årligen länsa statskassan på så
betydande belopp. På så sätt skulle
re-sonnementet blifva oanfakt ligt.
Uppenbarligen är det socialpolitiska
problem, som här föreligger, icke så
enkelt, som professor Lundell synes böjd
att antaga.
För det första är det beklagade
öfver-flödet af tjänstsökandé ingalunda af hjälpt
därigenom, att strömmen ledes från de
»lärda» banorna in på »praktiska».
Visserligen heter det, »att vi ha för mycket
folk på de lärda banorna, vid
universiteten och i de allmänna läroverken,
under det inom de praktiska yrkena saknas
armar och hufvuden». Men detta senare
påstående innebär, såsom hvar man vet, ett
fullständigt misstag. Eller om hvilka
praktiska yrken gäller det väl, att de sakna
nödigt antal armar och hufvuden? Om man
undantager tjänsteflickans och under vissa
korta tider på året möjligen äfven
jordarbetarens, torde svaret bli: inga. Öfverallt
möter man en klagan, som är alldeles
motsatt den evangeliska, nämligen att
arbetet är för litet och arbetarne för
många. För det sociala utvecklingsskede,
hvari vi nu befinna oss, är ju
arbetslösheten ett karaktärsmärke. Den gör sig
visserligen kännbar äfven i de högre
regionerna, men värre uppträder den
inom medelklassen och allra mest -
som bekant - bland kroppsarbetarne.
Att lärda män skola finna den mest
tryckande på den lärda banan är en
sak för sig.
Härtill kommer ännu en
omständighet, som gör, att problemet äfven ur
statens synpunkt blir något helt annat än
en simpel ra&wefråga. Väl må det vara
sant, att samhället icke behöfver och
icke har råd att hålla sig med mer än
ett visst antal platser, för hvilka
akademisk bildning kräfves, och att ett vida
mindre antal studerande följaktligen skulle
kunna tillfredsställa dess behof i det
hänseendet. Men häraf följer ingalunda,
att ifrågavarande behof skulle kunna
fyllas af nämda antal studerande utan
afseende på dessas beskaffenhet.
»Ämnes-svenner» och »ämnessvenner» äro två
skilda ting. Utan tvifvel skulle staten
mycket väl kunna reda sig med en
årlig rekrytering af ett par hundra unga
män, som af naturen blifvit begåfvade
med anlag för högre värf, men den
skulle lika säkert stå sig mycket illa
med samma antal ynglingar, hvilka
saknade en sådan förutsättning, vore de ock
i stället af sina föräldrar »begåfvade»
med en aldrig så hög ekonomisk och
social ställning. Materialets kvalitet är
här af långt större betydelse än
kvantiteten;
Förhölle det sig annorlunda, så~skuUe
en ur statens synpunkt fullt rationell
lösning af läroverksfrågor vara ytterst
lätt funnen. De båda latinläroverken i
Stockholm jämte realläroverket
därsammastädes skulle då utan tvifvel kunna
göra till fyllest; alla öfriga läroverk
kunde i så fall indragas, och detta utan att
något understöd åt privatskolorna
behöfde ifrågasättas.
En dylik lösning af läroverksfrågan
skulle visserligen vara absurd, men
hvarför? Jo, därför, att den åskådning,
hvarpå den hvilar, är i sig själf
absurd,därför att människornas duglighet för olika
lefnadsbanor icke i främsta rummet
beror på den »träning», man låtit dem
genomgå, utan på den naturliga, anläggning y
hvarmed de kommit till världen, och
hvars uppdagande och utbildande bör
vara undervisningens yttersta
ögonmärke. Om denna socialpedagogiska
grundsanning voro våra fäder medvetna, och
det var på grund häraf som de, under en
tid då det mer än annars gällde att låta
hvarje man komma på sin rätta plats,
sökte bereda öppen väg för alla med
studieanlag begåfvade ynglingar att
arbeta sig fram till de högsta
lärdomsgrader. Genom att placera ekonomiska
bommar på denna väg kan man
möjligen något minska konkurrensen om
högre befattningar och motarbeta
mindre bemedlade föräldrars sträfvan »att
gifva sina barn en bättre ställning, än
de själfva ha», men de sociala
olägenheter man genom dylika åtgärder
framkallar äro vida allvarligare, än dem man
söker undvika.
Under nuvarande förhållanden komma -
säger visserligen professor Lundell – en
mängd ynglingar in på studievägen, hvilka
skulle bättre gagna både sig själfva och
samhället vid plog eller i verkstad. Huru
förmånlig än den högre undervisningens
kostnadsfrihet må vara för ett godt urval af
kulturrepresentanter och för ståndscirkulationen,
man kan dock icke utan betydlig
statsekonomisk förlust och betydliga sociala faror
utsträcka dylik kostnadsfri undervisning till ett
obegränsadt antal ynglingar.
Väl må man vid läsningen häraf
fråga sig, huruvida de ynglingar, »hvilka
skulle bättre gagna både sig själfva och
samhället vid plog eller i verkstad»,
äro jämförelsevis färre vid
privatskolorna än vid statsläroverken. Detta
synes oss knappast troligt, I alla händelser
äro vi af den öfvertygelsen, att om
staten kan genom undervisningsåtgärder
verka för ett godt urval af
kulturrepresentanter och för en naturlig
ståndscirkulation, så har den härmed uppnått det
högsta, som på läroverksorganisationens
område öfver hufvud taget låter sig
uppnå för samhällets tryggande mot sociala
faror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
