Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r
SVENSK LÄRARETIDNING.
191
Af rektorerna vid ett par af dessa
seminarier har jag erhållit den upplysningen,
att med hänsyn till de sökandes
kompetens ett långt större antal skulle kunnat
intagas än som skett, och att orsakerna till
att undervisning kunde beredas endast åt
ett så litet antal vore dels bristande
tillgång på lärarekrafter, dels brist på lokaler
af tillräcklig storlek för att uppfylla
nutidens Skolhygieniska fordringar för ett större
lärjungeantal. Jag har äfven grundad
anledning att antaga, att det berott af samma
orsaker, att så många sökande blifvit
afvisade äfven från rikets öfriga seminarier.
Brist på lärarekrafter i folkskolans tjänst
måste otvifvelaktigt inverka i hög grad
menligt på folkundervisningens förmåga att
fylla sin viktiga uppgift, och för denna
brists af hjälpande synes mig i första
rummet erfordras, att skyndsamt beredas ökade
tillfällen till undervisning för dem, som vilja
ägna sig åt folkskollärarekallet. De härför
erforderliga åtgärderna torde visserligen icke
kunna åstadkommas utan uppoffringar från
statsverkets sida, men folkundervisningens
vikt torde dock göra dessa utgifter fullt
berättigade. Ett tillfälle att på ett
närliggande område göra besparingar förefinnes
dock, därest större svårigheter skulle möta
att till seminariernas utvidgning erhålla
erforderliga anslag: sannolikt skulle
nämligen det anslag af 75,000 kronor
årligen, som för närvarande utgår som
stipendier till seminarieelever, utan större
olägenhet kunna nedsättas till 50,000 kronor. Detta
antagande grundar sig därpå, att bland det
stora antalet af inträdessökande vid
seminarierna de medellösa nog icke utgöra
någon betydande del, och att största delen af
dem, som vinna inträde, ej blott varit i
tillfälle att skaffa sig goda förkunskaper
utan äfven torde kunna utan statens
medverkan skaffa sig sitt underhåll, då
undervisningen är fri. Under sådana
förhållanden skulle åt de behöfvande, som äro för
skollärarekallet lämpliga, äfven med 50,000
kronors årligt anslag en betydande hjälp kunna
beredas för deras underhåll under
studietiden.
På grund af hvad jag sålunda anfört vill
jag härmed föreslå,
att riksdagen måtte ingå till k. m:t
med en anhållan, att k. m:t ville låta
fortast möjligt utreda, i hvad mån
ökade tillfällen till undervisnings
erhållande vid rikets manliga och
kvinnliga folkskollärareseminarier erfordras
för beredande af tillgäng på
tillräckligt antal sökande till lediga
lärareplatser, samt att k. m:t ville till nästa
riksdag inkomma med sådant förslag
till seminariernas utvidgning, hvartill
den föranstaltade utredningen kan
föranleda.
FÖR DAGEN.
En tryggad ålderdom
är en angelägenhet, som ligger hvarje
omtänksam, vare sig enskild eller
korporation, varmt om hjärtat. Från den
högt uppsatte ämbetsmannen och än-
da ned till den ringaste dagakarl
inser man, att hvad man nu här i
trängseln lyckas bli eller inte bli - ett
avan-semang vinner man dock så småningom:
man blir gammal, om man får lefva.
Ålderdomen i och för sig innebär just
icke något glädjeämne. Och dystrare
blifver tanken på denna tidpunkt, om
anledning finnes att befara, att i sällskap
med ålderns vanliga obehag inställa sig
brister och umbäranden, som
arbetsdugligheten icke längre kan hålla på afstånd.
För omkring 30 år sedan tillkom den
»ålderdomsförsäkring», folkskollärarnes
pensionsinrättning erbjuder lärare och
lärarinnor, som offrat sin krafts dagar åt
folkskolan, och de lärare och lärarinnor
och lärarefamiljer äro många, som med
hugnad kunnat erfara dennas tillvaro.
Tre årtionden hafva dock medfört många
förändringar i lärarekårens ställning, och
hvad som 18(56 kunde anses ekonomiskt
nöjaktigt, måste i många fall nu
betecknas som otillfredsställande och
otillräckligt.
Vi påminna blott därom, att vid
pensionsinrättningens grundande
folkskollärarnes minimilön utgjorde 400 kronor
årligen, under det att den nu är 600
kronor. Och tänka vi på löneförhållandena
i större städer och andra samhällen, där
lärareverksamheten bättre uppskattats
eller där man för att tillägna sig de bäst
kvalificerade krafterna velat göra
lärareplatserna eftersökta, så framstår
skillnaden mellan löneförmånerna förr och
nu ännu tydligare.
Gränsen för det största
pensionsbeloppet har emellertid härmed icke höjts,
75 procent af 1,000 kronor eller 750
kronor är nu liksom för 30 år tillbaka det
högsta belopp en lärare kan erhålla ur
folkskollärarnes pensionsinrättning. Det
säger sig själft, att dessa trånga
pensionsutsikter skola ställa sig mest
ofördelaktigt för lärare, som uppehålla sig
på dyrare platser, t. ex. våra större
städer. På en sådan plats innebär 750
kronors årsinkomst en långt ifrån
tillräcklig trygghet för en lärare under
ålderdomens och orkeslöshetens dagar, helst
om han ännu har oundgängliga plikter
som familjeförsörjare.
Ett betydligt antal af städernas lärare
kan åtminstone under senare delen af
sin tjänstetid påräkna en årsinkomst af
2,000 kronor, stundom något däröfver.
Och man har tillförsäkrat dem denna
inkomst helt enkelt därför, att de ansetts
förtjäna och behöfva den. Samma
lärare måste dock motse en tidpunkt, då
deras årliga existensmedel plötsligt kunna
minskas från 2,000 till 750 kronor eller
med ej mindre än 62,5 procent.
Detta nedslående missförhållande
mellan lön och pension har långt före detta
varit insedt. För ett tiotal år sedan
framlades också, (genom denna tidnings
utgifvare) en motion i riksdagens andra
kammare om höjande af
delaktighetsbeloppet i folkskollärarnes
pensionsinrättning, så att pensionen rnåtte kunna utgå
med 900 kronor årligen. Motionen gaf
anledning till en kungl, proposition i
samma syfte. Dåvarande
ecklesiastikministern, rektorerna Siljeström och Anjou
m. fl. representanter från städerna
uttalade sig till förmån för denna rättvisa
och billiga förhöjning. Men frågan var
ej af intresse för landsbygden, menade
man, och städerna borde själfva kunna
förbättra sina lärares pensionsvillkor, om
så skulle vara behöfligt. Därmed var
frågan aflifvad.
Lärarne hänvisades alltså till den
kommunala välviljan för att få sin ställning
på gamla dagar bättre tryggad. De
pen-ningebeviljande myndigheterna hafva
också i ett och annat fall visat sig behjärta
denna angelägenhet och tillerkänt
afgående lärare något större eller mindre
tillägg till den af staten ombesörjda
pensionen. Sådant har skett både där
kyrkostämma och där stadsfullmäktige haft
med saken att göra. I hvilken
utsträckning det skett, känna vi däremot icke.
Regel torde ha varit, att anslaget berott
på ansökning i hvarje särskildt fall med
möjlighet för såväl bifall som afslag. I
Göteborg har en för ändamålet stiftad
donationsfond (för närvarande omkring
16,000 kronor) erbjudit någon förbättring
i pensionsförhållandena.
Frågan om ökad pension för
städernas lärare (för flertalet bland
landsbygdens lärarepersonal äfvensom ett stort
antal af städernas lärarinnor är hindret
för en pensionsförhöjning - för låg lön)
förtjänar betraktas icke endast från
synpunkten af lärarnes bärgning; den
förtjänar lika väl som någon annan
pensionsfråga, om icke mer, att ses från
tjänstens, lärarekallets synpunkt. Och
för den, som har något omdöme i
dylika ting, torde det ligga i öppen dag,
icke blott att läraren eller lärarinnan bör
i utöfningen af sitt kall icke oroas af
bekymmer för det dagliga brödet
hvarken under tjänstbarhetens eller
otjänst-barhetens dagar, utan ock att en lärare
och lärarinna bör sättas i stånd att, då
krafterna och spänstigheten svika, lämna
sin skola i yngre händer och icke
nödgas dröja kvar blott af brödbekymmer.
I rikets andra stad tyckes lärarnes
pensionsfråga i dessa dagar hafva tagit
ett steg framåt mot det bättre. De
ordinarie lärarne vid Göteborgs folkskolor
ingingo nämligen för ett par månader
sedan till allmänna folkskolestyrelsen med
en anhållan, att styrelsen ville taga
under bepröfvande behofvet af en
tilläggspension och för detta ändamål vidtaga
lämpliga åtgärder. Något bestämdt
belopp ansågo sig lärarne ej böra
ifrågasätta, ehuru de uttryckte den
förhoppningen, att ett icke mindre bidrag än det,
som förut i vissa fall beviljats afgående
lärare, nämligen 250 kronor, årligen
måtte till en hvar pensionsberättigad lärare
utgå af stadens kassa. Och för att göra
stadens bidrag så mycket mer
fruktbringande förklarade sig lärarne villiga att, i
fall pensionsbeloppet kunde sättas högre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
