Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 15 (798). 14 april 1897
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
- Joh:s Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag återkom till fäderneslandet — berättar
han — efter ett års frånvaro, nedstämd,
missnöjd med mig själf. Denna länge hemligen
närda sinnesstämning hade nått en höjd, som
i verkligt nödvärn återgaf min själ sin
spänstighet. I september 1810 i Stockholm kom
jag att kasta ögonen på Svenska akademiens
prisfråga för året: om inbillningskraftens
verkan på uppfostran. Jag skref svaret i en väns
rum inom fjorton dagar och med så få
ändringar, att själfva konceptet (hvilket tiden ej
heller tillät att renskrifva) kunde inlämnas
till akademien, som belönade mitt försök med
sitt stora pris. Besynnerligt nog har jag
aldrig återläst denna skrift. Men äger den
något af den sinnesstämning, hvari den
författades, så måste den bära vittne om en kraft,
som begynner känna sig och däraf har sin
glädje.
*
Detta Geijers egentliga förstlingsarbete
(ty äreminnet öfver Sten Sture är i
hufvudsak endast ett duktigt stilprof, och de
latinska gradual- och
docentur-afhandlingarna torde kunna lämnas åsido) utgör icke,
såsom man af titeln möjligen kunde
förmoda, en specialafhandling; den innehåller
snarare Geijers hela psykologiskt-pedagogiska
system i grunddrag. Vore det skrifvet i
Tyskland, skulle det helt visst länge varit
räknadt såsom ett af den pedagogiska
världslitteraturens klassiska verk.
Fridtjuv Berg.
Joh:s Johansson.
Nämn mig ett kall mer högt och stort än detta:
att för de unga som en herde gå
och till det goda, sköna, sanna, rätta
dem leda vissa steg men mildt ändå;
att visa dem, hvar anden kan sig mätta
med himmelskt bröd och lifvets vatten få!
Är mänskan ibland varelser den främsta,
så hör ock fostrarns kall till de förnämsta.
Innan de unga lärare- och
lärarinneämnen, som årligen i större eller mindre
skaror samlas vid seminarierna, erhölle
intyg på vederhäftighet som lärare, borde de
genomgå ett mycket grundligt prof på sin
uppfattning af det kall, de valt. Vore det
möjligt att nöjaktigt utröna en sådan
lärarekvalifikation, nog vore det önskligt. Ty hur
mångahanda gåfvorna än må vara —
gåfvorna att slå an, att gifva lektioner, att
hålla disciplin och mycket annat — i ett
måste dock alla, som våga beträda
lärarebanan, vara framstående, nämligen i
respekten för och kärleken till sitt kall. Det
lärareprofvet kan för öfrigt ej undangöras
vid ett seminarium: det varar tjänstetiden ut.
Lärarens yrke står just ej högt — allra
minst folkskollärarens — på den skala, där
hänsyn till det förnäma och lysande
bestämmer rangen. Lärarekallets syfte tillhör endels
ett rike, som ej ar af denna världen, dess
strider och segrar imponera föga på den ytlige
betraktaren, och dess yttre villkor äro,
åtminstone hvad folkskolan beträffar, ej heller
lämpade att hålla lärareståndet uppe hos
dem, som förfoga öfver utslagsrösten i fråga
om socialt anseende.
Skulle måhända någon råka i
misstämning öfver, att aktningen för lärarekallet
icke alltid står i rättvist förhållande till
kallets betydelse och ansvar, finnes för
honom åtminstone en tröst: det har varit sämre
förr än nu. Folkskolans och
folkskollärarekårens ökade förtroende och anseende är
till god del deras förtjänst, som under årens
lopp stått i ledet. Det är deras heder, att
de, trots förbiseende och underskattning,
tänkt högt om sitt kall, andra må därom
ha tyckt, hvad de behagat. Så småningom
har denna hängifvenhet kommit äfven
motståndarne att åtminstone misstänka, att det
dock ej måtte vara så obetydligt att vara
barnalärare.
*
Få äro väl de lärare, som så ofta
besjungit sin kallelse, som märket J. J—n,
hvilken signatur som bekant tillhör
öfverläraren vid Göteborgs folkskolor Joh:s
Johansson. En af de vackraste bland dessa
läraresånger, det poem, af hvilket vi här ofvan
anfört en vers, upplästes (af B. C. Rodhe)
vid nordiska skolmötet i Köpenhamn 1875
och har sedan återgifvits i flera tidningar,
senast i Svensk Läraretidning 1895. Denna
sång är blott en af de många, som J. J—n
med idog och gifmild hand både förr och
sedan strött omkring sig: i skolpressen, vid
läraremöten, vid pedagogiska minnesfester
o. s. v. Åtskilliga bland dem hafva skrifvits
till kända melodier, hvarigenom de med
tonernas hjälp kunnat ge lyftning åt de många
läraresamkväm, där de kommit till bruk,
och höja entusiasmen för den verksamhet,
kring hvilken de rört sig.
Delvis tillkomna »på uppdrag» från
kamrater, vänner och andra intresserade, göra
dessa dikter ej anspråk på att väcka
uppseende genom någon märkligare djärfhet
eller originalitet. Effektsökeri är för öfrigt
främmande för den personlighet, som står
bakom dem. Men flärdlösa, som de äro,
läsas och sjungas de gärna för de sunda
och upphöjda tankar och den ideella
åskådning, hvaraf de genomströmmas, den ljusa
lärareblick och det varma lärarehjärta, som
däri möta en.
Men det är icke endast som skolpoet,
ifall uttrycket tillåtes, signaturen J. J—n
lämnat sina bidrag till den pedagogiska och
skolhistoriska litteraturen. Det finnes väl
knappast någon årgång af de senare årens
skolblad, som ej innehållit flera eller färre
alster af J. J—ns penna —
originaluppsatser, öfversättningar och bearbetningar,
recensioner m. m.
Det kan förefalla anmärkningsvärdt, att
den pedagogiska beläsenhet och erfarenhet,
hvarom hr J:s talrika uppsatser bära vittne,
ej samlats i något sammanhängande arbete,
icke ens i en lärobok; och betraktas saken
från affärssynpunkt, vill detta förhållande,
åtminstone på afstånd, nästan synas som
bristande påpasslighet, då man vet, att J.
J—n lämnat värdefulla bidrag till böcker
och skrifter, om hvilka man känner, att de
blifvit riktiga guldgrufvor för den nominelle
utgifvaren. J. J—n har skrifvit mycket i
sin dag, men synes ha skrifvit mer för
sakens och nöjets än för pengars skull.
Sin första lärospån som skribent gjorde
J. J—n i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, till hvars spalter han lämnat
åtskilliga bidrag under de många år, som
sedan dess förflutit. En af
Handelstidningens medarbetare, »Vapensmedens»
blifvande skald, Viktor Rydberg, gaf också
rimsmidaredilettanten J. J—n åtskilliga
»metodiska anvisningar» i verskonsten, bland
annat genom att rekommendera goda
förebilder. I detta sammanhang torde det
måhända ock förtjäna nämnas, att det var ett
poem i nämda tidning, som föranledde, att
den då 25-årige J. J—n kom att utbyta
handtverkaren yrke mot lärarens.
Öfver allt hvad J. J—n skrifver hvilar
en lugn och nykter stämning, detta äfven
om han yttrar sig på områden, där
lidelserna annars gärna vilja råka i svallning.
Denna lidelsefrihet i det offentliga
meningsbytet står väl tillsammans med såväl hans
naturliga läggning som hans förmåga att
icke blott gifva skäl utan ock taga sådana
och med en fördomsfrihet, som tillåter
bekantskap också med sådana meningar och
strömningar, som för tillfället ej äro på
modet.
Då J. ej svurit hvarken den ena
meningsgruppen eller den andra obetingad tro
och lydnad, har han städse varit
oförhindrad att utan partihänsyn häfda sin ärliga
öfvertygelse. För en sak har han dock
visat sig partisk, och det är för skolan.
Där han funnit hennes sak hotad eller
utsatt för gröfre missförstånd, har han mer
än en gång tagit till orda, detta äfven
under omständigheter, då mången annan af
fruktan eller beräkning skulle föredragit
tystnad.
*
Då Joh:s Johanssons kandidatur till
ledamot i centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärareförening år 1890 med
större eftertryck upptogs, var hans namn
just icke nytt. Föreningsmedlemmar från
vidt skilda håll kunde därför motivera hans
kandidatur med hänvisning till hans »kända
intresse» för folkskolan och lärareföreningen.
Därjämte erinrade man om hans sunda, »på
kristlig åskådning grundade uppfattning af
uppfostringsfrågor», hvadan alla, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0207.html
