Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 18 (801). 5 maj 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det väsentliga af det gamla
ståndsväsendet i samhället och det härpå grundade
ståndsväsendet i uppfostran kunde dock —
menade Geijer — ännu räddas.
Oaktadt den upplösning af gamla former,
den sammansmältning af stånd, som
utmärker den nyaste tiden, gifves det dock — sade
han — en skillnad i samhällsklasser,
nödvändig öfverallt, emedan den ligger i sakens
natur. Det måste gifvas en del medborgare, som
sörja för de fysiska behofven i ett samhälle,
det må nu ske genom frambringande af
jordens naturliga alster, genom dessa alsters
förädling eller utbyte af egna mot främmande
länders: en näringsklass. Det måste gifvas en
del medborgare, som sörja för de moraliska
behofven i ett samhälle, det må nu vara som
lagarnas tolkar, styrelsens organer eller
religionslärare och idkare af vetenskaper och
konster: en offentlig klass. — Nu kunna alla
ändamål i samhället innefattas i de två: det
offentliga, som är statens bästa bestånd, det
enskilda, som är den enskildes. — Dessa
riktningar af medborgerlig verksamhet, ehuru lika
nödvändiga för samhällets bestånd, äro dock
så olika genom skiljaktigheten af det närmaste
ändamålet för hvardera, att de måste
föreställas af särskilda klasser, som nödvändigt hafva
tendensen att organisera sig till särskilda
stånd.
Ett hufvudmedel för denna
ståndsorganisation vore ståndsuppfostran. För den
arbetande klassen, »den stora hopen af
folket», kräfdes inga undervisningsanstalter.
Ty — frågar Geijer — hvad vore dessas
första ändamål? Religionsundervisningen. Och
hvem tillhör den? Läroståndet (prästerskapet).
Utan annan inrättning för den arbetande
klassens upplysning än detta lärostånd har
svenska folket länge varit ibland de ganska
få, som ej haft någon pöbel d. v. s.
människor, som uppväxt utan all vård och
undervisning. Våra städer begynna starkt att få
den, ehuru den allmänna lösen i senare tider
varit ropet om upplysningens spridande. —
Säg bonden, att han skall lära sig läsa och
skaffa sig kunskaper ur andra skäl än för sin
religions skull, upphöj för honom så mycket
ni vill den egna fördelen af undervisningen:
han skall säkert finna det i detta afseende
bekvämare att lära ingenting, eller om han
lär, så sker det af vinningslystnad, och han
lär med detsamma på att bli skälm, hvartill
tonen bland folket, ej så utan skäl,
gemenligen stämplar de små upplysningskaxarne i
hopen. Därföre innefattas all
folkundervisning i religionsundervisning. Denna hör till
prästernas vård, ty hvarför finnas de eljest?
Folkskolor äro således — menade Geijer
— under normala förhållanden alldeles
onödiga:
De behöfvas ej som särskilda af styrelsen
gjorda inrättningar, om prästerskapets
verksamhet är och får vara hvad den bör, ty
deras ändamål måste vara religionsundervisning,
för hvilken samhället äger ett eget stånd, på
hvars ansvar den ligger. Blott i större
städer, där, i jäsningen af en stor massa och
trängseln af alla förhållanden, så lätt fälles
till botten ett nederslag af människor, som
sedan, lämnadt åt sig själft, likt ogräs ur
alla vinklar och vrår uppväxer som pöbel, äro
särskilda allmänna anstalter för den lägsta
klassens undervisning önskliga. På sådana
orter är äfven lärarens (prästens) kännedom
af sin församling af sig själf försvårad.
I allmänhet borde inga offentliga
läroanstalter finnas, hvilkas strängt fasthållna
ändamål ej vore att bilda offentliga män.
Det gängse ropet, att läroverken skulle
gifva »en allmänt mänsklig och
medborgerlig bildning eller meddela de kunskaper,
som för hvarje hyfsad samhällsmänniska äro
nödiga» innehure sålunda en förvillelse.
Bibringandet af »ekonomisk bildning eller
bergningsfärdigheter» borde helt och hållet
öfverlämnas åt den enskilda omsorgen:
Den enda rätta principen för en
skolordning är, att skolorna äro förberedelseanstalter
till universitetet, gymnasium närmast,
trivialskolan för gymnasium, utan ringaste
afseende på andra biändamål, som blott förvirra
och fördärfva undervisningen.
Alla försök att samtidigt grundlägga lärd
och borgerlig bildning vore därför fåvitska
och af ondo:
Att vilja på en gång vinna ändamålen af
lärd och hvad man kallat borgerlig skola, af
offentlig och enskild uppfostran, är att förena
ändamål, som ej på samma sätt kunna
vinnas, är den säkra vägen, på hvilken intetdera
vinnes med besked, är att bryta all enhet i
en under lagens norm stående inrättning,
hvilket är detsamma som att upphäfva den.
Så strängt höll Geijer på genomförandet
af dessa grundsatser, att han för deras skull,
trots sin konservatism, ansåg sig nödgad att
bryta stafven öfver den då bestående
praktiska linje, som hade till uppgift att på
grundvalen af läroverkets nedersta klass uti
särskilda apologistklasser meddela allmänt
praktisk och medborgerlig bildning. Denna
linje hade — yttrade Geijer — aldrig
riktigt kunnat trifvas:
Orsaken är, att undervisningen i den till
sitt ändamål ej är offentlig utan enskild.
Klassen är en utväxt på skolverket, som långt
ifrån att böra utvidgas bör snarare
borttagas.
Summan af Geijers åsikter om det
offentliga undervisningsväsendet vid denna tid
blef således, att detta undervisningsväsende
skulle afse endast »den offentliga klassen»
och därför omfatta endast de rent lärda
skolorna. Den bildning dessa borde
meddela skulle så godt som uteslutande vara af
formell art samt bibringas väsentligen
genom studiet af de klassiska språken. Med
»borgerliga» skolor borde samhället icke
taga någon befattning och ännu mindre med
»folkskolor», hvilka vore berättigade endast
i storstäderna såsom ett slags
disciplinaranstalter för »pöbelns» barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
