Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 26
Hjärtat klappar fortare, nya synvidder
öppna sig, och man längtar framåt, mot
dåd-kraftig handling. Järnvägståget brusar
pustande fram bortom viken. Det är det
jäktande lifvet med dess äflan, kamp och oro,
som susar oss förbi – men det stör ej vår
fridlysta värld. Och så slår klockan 9.
Timmen är slut, och föredraget afbrytes
ögonblickligen.
Alla skynda till slöjdsalarna. Damerna
taga på sig stora förkläden, herrarne draga
af sig rockarna, och snart ha hyfvel och
såg börjat sin lustiga dans vid tonerna från
slipsten och fil. Raskt går arbetet framåt,
och stämningen är munter. »Härliga land!»
ljuder det fulltonigt genom salen. Nu har
en slutat grof arbetet med sin modell.
Puts-ningen med sandpapper återstår, ett ganska
drygt arbete, i synnerhet om man, såsom
fallet alltid är i början, af försiktighet tagit
måttet en eller annan millimeter för stort.
Man putsar, så att man pustar därvid och
tar för att förkorta tiden sitt arbete med
sig och går bort till grannens bänk. Man
gnider och pratar och snart är en liflig
debatt i gång. Nu ringer klockan och -
modellen är ännu ej färdig. Man gifver den
en sista dröjande blick, men måste ändå
lämna den på en stund, ty allt arbete på
fritiderna är strängeligen förbjudet.
»Uppställning till gymnastik!»
kommenderas det på gården, och unga kraftiga
gestalter ordna sig i raka led, som vackert
afteckna sig mot grönskande bakgrund. De
smidiga, spänstiga rörelserna harmoniera
förträffligt med vårgrönska och fågelkvitter.
Så slår- man sig ner i gröngräset, pratar
och skrattar eller applåderar en akrobat,
hvars öfversvallande kraft ej tillåter honom
att njuta 10 minuters hvila.
Så åter in att slöjda. KL 12 serveras
lunch^ och den friska aptiten vittnar otn
ärligt arbete.
KL 12,45 börjar åter slöjdandet och fortgår
till*kl. 5, afbrutet af 10 min. rast och 10
min. gymnastik liksom på f. m. Kl. l
börjat också »granskningen». En hel hög
modeller ligger på bordet, darrande för sin
dom, ja, d. v. s. darrningen kommer på
deras respektive ägare. För en
icke-fack-man tyckas de alla - modellerna, förstås
- vara välskapade, hvilket dock icke
hindrar, att ett par genom mångårig öfning
uppdrifna argusögon finna »pyramiden ej fullt
symmetrisk» eller »nedskärningen ej fullt
i vinkel» eller dylikt. Alla modellerna äro
försedda med det »hemliga» numret. För
att omöjliggöra all mannamån vid
granskningen eller rättare all misstanke därför,
är namnet på den, som äger modellen, okändt
för den lärare, som verkställer granskningen,
och företrädes af ett nummer, som blott
innehafvaren själf känner. Granskningen har
emellertid verkställts med ögon-, meter- och
kalibermått samt passare och vinkel. Ej
underligt då, att den väcker föreställning
om skärselden.
Allmän rusning till granskningsrummet.
Snart kommer en slöjdare med strålande
uppsyn inhoppande i slöjdsalen, gnolande
på. en sång. Han har fått en »femma»,
ja, ja, icke i pengar men i betygsenheter
(ö är högsta betyget).
»Har du nu fått en femma igen ? Bara
femmor! Han är »styf», låtom oss hissa
honom! Lefve N. N., hip, hip, hip, hurra,
hurra, hurra!»
Väggarna darra af de ljudliga ropen, och
högt mot tak lyftas den lycklige på starka
armar. Men - ytterligheterna beröra
hvarandra - här kommer en annan och
kämpar med tårarna. Han har varit för
mycket »gniden» -modellen förstås - »3 mm.
för kort - kasserad», är hans korta saga.
Sorgen måste skingras. En virtuos på
mun-klavér spelar upp en lustig Nääs-visa; hela
laget stämmer in i refrängen: »för kort,
för kort, 3 hela mm. för kort» och -
»delinkventen» ler genom tårarna.
(»Delin-kventen» är modellens ägare.)
Det ligger en bedårande tjusningskraft i
detta träarbete. Man lägger sin själ i
arbetet - man kan ej utföra det mekaniskt
- man svettas för sin modell, man smeker
den -åtminstone med blicken - och - man
älskar den. Det låter otroligt för den
utanför stående; han skrattar däråt och
försäkrar, att det aldrig skulle hända honom, men
han faller likafullt offer för denna svaghet,
om han gör ett försök. Är det träbitens
skull eller systemets? Gömmer furan i sina
fibrer ett stycke vårdagspoesi från skogens
dunkla gömma? »Berättar björken» ännu
som död »hvad som kan hända i månskenet»,
eller är det en lyckligt genomförd,
progressiv anordning, eggeisen af betygssättningen
och fordran på ytterlig noggrannhet,
besvarad af samma behof djupt i vårt inre, som
gör arbetet kärt? Denna fordran på
noggrannhet, som vållar nybörjaren hans största
svårighet och som kan - det måste
medgifvas - öfvergå till pedanteri, är, hållen
inom behöriga gränser, befogad, då det ju
här gäller utbildning af lärare, som värdigt
skola bära upp metoden. Att fordringarna,
då de gälla barn, måste modifieras, är
själfklart. Kunde dock ej äfven här fordran
på noggrannhet i början vara något mindre,
under det banden hårdare tillsnördes,
allteftersom färdigheten växte, kunde ej ...
»Gif-akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på
höjden!»
Yi hafva ej märkt, då vi stått i våra
funderingar, att klockan kallat till gymnastik,
och att skaran skyndat ut. Där ute står
ett kompani främlingar, om man så vill.
Det är eleverna från nedre slöjdsalen, som
kommit på besök till sina kamrater å
seminariet, och som nu mottagas med ljudliga
hurrarop. De båda afdelningarna åse
turvis hvarandras gymnastik, skratta åt Sven
Dufvas efterföljare, men applådera likafullt
och utbringa lefverop, när uppvisningen är
slut. Under sång och viftningar aflägsna
sig åter gästerna, och alla skynda till sitt
arbete.
KL 5 serveras middag. Frisk aptit!
Rast till 6,45, hvilken rast damerna flitigt
begagna till anordnande af »kafferep»,
hvarvid de med sträng urskillning göra sitt val
af gäster. Dessa kafferep, en svag punkt
i samlifyet, gifva ypperligt utrymme för
kotteriväsendet. men äro kanske oumbärliga,
eftersom »Amor simmar i kaffekoppen», som
en spjufver sagt. (Inom parentes må i detta
sammanhang anmärkas, att lifvet under fri-
stunderna kanske skulle vunnit på, att
herrar och damer, som vistades å anstalten, stått
på samma sociala nivå.)
När kvällen kommer och breder svalka
och frid öfver nejden, då samlas man åter
å grönskande kulle att höra visdomens ord.
Föreläsningen pågår från 6,45-7,45. Och
så är dagen ändad.
Ja, dess allvar. Men nu börjar ett
annat lif. Man företager utmarscher till
någon »höjdpunkt», hvarifrån näset, viken,
slottet, förgyllda af aftonsolens strålar, té
sig trolskare än någonsin. Man slår sig
ned, berättar bygdemålshistorier, »spikar»
dålig engelska med utländingarna, sjunger
och njuter. Eller beger man sig till ängen
och hängifver sig åt yster lek eller skyndar
ned till stranden, dit grosshandlare
Abrahamsons aldrig tröttnande frikostighet förlagt sex
större och mindre båtar till kursdeltagarnas
disposition. Roddturer i den ljusa, varma
sommarnatten höra till älsklingsnöjena.
»Kursdeltagare anmodas att släcka lampa
eller ljus senast kl. 11,30 e. m., efter
hvilken tid intill kl. 6 f. m. hvarje onödigt
buller och samtal bör undvikas.» Så står det
å det lilla minneskort, hvarje deltagare
erhåller vid kursens början. Denna
välbe-höfliga erinran vittnar om god omtanke om
elevernas hälsa och välbefinnande, ty då
logementen i ett hus äro skilda från
hvarandra blott genom ytterst tunna väggar,
måste ett samtal hindra nattron ej blott för
dem, som däri äro inbegripna, utan äfven
för husets öfriga inbyggare. Skada blott,
att rådet så litet följes.
En liten interiör! Kl. är 12 och
samtalet är ännu i full gång. »Vet ni hvad
klockan är?» »Tänk på morgondagen»!
Dylika varningar höras nog, men förklinga
utan verkan. Men så är ju också natten
ljus och hjärtat fullt – hur skall man då
kunna tiga? Hvilken tid lämpar sig väl
också bättre f or förtroliga meddelanden än
midnattstimmen, då månens bleka skimmer
idealiserar hvarje föremål och döljer kindens
blyga rodnad?
Ändtligen domnar sorlet bort. En ljus
gestalt, »our little fairy» smyger från dörr
till dörr, hviskande: »Sleep well and dröm
om momom» (honom) l - Det händer nog,
att då Morfeus på morgonkvisten allt för
motvilligt släpper sitt famntag, lofvar man
sig själf att nästa afton taga igen den hvila
man försummat. Men när kvällen kommer,
har man under dagens lopp fått en mängd
nya intryck, som måste meddelas, och så
- slår åter midnattstimmen.
Så ungefär glider lifvet fram å denna
koloni. Verksamhet från morgon till sena
kvällen, ständig omväxling! Lifvet hinner
aldrig bli enformigt. En dag i veckan har
man diskussion öfver skolfrågor, hvarvid det
stundom går hett under sköldarna -till. Blott
lördags eftermiddag är fri. Då företagas
vanligen vidsträckta promenader till sevärda
platser i den vackra trakten.
Arbetet är sålunda hufvudsaken å
kolonien, äfven om det utföres med händerna.
Men just emedan arbetet tages på ramaste
allvar, och nöjena ärligt förtjänats genom
idogt arbete, njutas de också fullt, och man
hängifver sig åt dem med barnslig uppslup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
