Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 33
beslöt mötet att i anledning af motionen
inskränka sig till det uttalandet, att det
vore önskvärdt, att reseberättelserna i mån
som de kunde vara af intresse för
föreningen pä lämpligt sätt offentliggjordes.
Fjärde frågan: Den pedagogiska
öfversätt-ningslitteraturen inleddes af hr /. Franzén
i Lund, som erinrade om frågans stora
betydelse.
Få frågor vore så viktiga som den om
folkskollärarekårens fortbildning. Sådan läraren
är, sådan är ock skolan. Vi kunna hvilket
ögonblick som helst ställas inför nya
uppgifter, därför böra vi ock ständigt vara rustade
för vårt arbete. Inseende detta hade S. A. F.
tillsatt en kommitté för öfversättning af
pedagogiska skrifter, då de pedagogiska
källorna inom vårt eget land flödade ytterst sparsamt.
För denna kommitté vore det af vikt att veta,
dels huru högt pris man kunde åsätta
öfver-sättningariia, dels urvalet af skrifter och dels
på hvad sätt de skulle spridas. Beträffande
priset hade kommittén tänkt sig 2 ä 3 kr.
årligen för hvarje abonnent. I fråga om
urvalet hade man tre områden att välja på:
den klassiska, den moderna och den historiska
pedagogiken. Intresset hade under senaste
åren hufvudsakligast knutit sig kring den
moderna pedagogiken, framför allt
psykologien, hvarför inledaren förordade att man
borde börja med öfversättning af denna.
Rörande spridningen hade kommittén tänkt sig,
att denna skulle ske genom subskription, men
det vore af vikt att veta, om man härvid
kunde vänta hjälp af kretsordförandena, eller om
man borde vända sig direkt till
föreningsmedlemmarna. För sin del förordade
inledaren det förra.
Hr J. G. Grönvall i Tun ansåg den
nuvarande serninariekurseii tillräcklig, men- att
folkskollärarne förutom denna behöfde minst
ett års akademiska studier. Den
historiskt-pedagogiska och den psykologiska litteraturen
ansåg han viktigast. Spridningen borde helst
ske genom att vända sig direkt till
föreningsmedlemmarna.
Fröken Adele Vetterlind ansåg det
synnerligen välbetänkt att först utsända ett arbete
i psykologisk pedagogik. Önskade, att
arbetet utsändes i små häften och att
spridningen skedde genom kretsordförandena.
Hrr Bergstrand i Jönköping och Dalin i
Huskvarna ansågo, att subskriptionen borde
ske genom kretsordförandena, och att man
helst borde utgifva större häften, emedan detta
blefve billigare. Den förre förordade först
allmän psykologi och sedan empirisk sådan,
hvaremot hr Dalin var något tveksam, om
man borde börja med allmän psj^kologi, då
han hade erfarenhet af, att den psykologiska
monografien tilldrog sig största intresset.
Dessutom yttrade sig hrr Svensson i
Torslanda, Bergström i Vadstena, Berglund i
Bolls-ta brak, Gottfrid Löwkrantz, Sellberg i
Ytterlännäs och J. P. Kjellén i Kinneved, af hvilka
br Sellberg förordade arbetets utgifvande
såsom tidskrift, hvarå prenumeration kunde ske
genom postverket; de öfriga anslöto sig i
hufvudsak till inledaren.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Femte frågan: Böra kretsarna i S. A. F.
vara många och små eller stora och få?
besvarades på förslag af hr Aug. Karlsson
utan diskussion sålunda:-
Kretsarnas storlek bör lämpas efter lokala
förhållanden; dock torde i allmänhet många
och små kretsar böra föredragas framför stora
och få.
(Forts.)
Länsombudsmötet,
Onsdagen den 11 augusti på
eftermiddagen hölls å Praktiska hushållsskolan,
Jakobsbergsgatan 15, ett möte, det första se-
dan länsombudsinstitutionens tillkomst, mellan
centralstyrelsens ledamöter och länsombuden.
Af de senare hade 17 tillstädeskommit.
Till att leda förhandlingarna utsågs
centralstyrelsens ordförande hr E.
Hammarlund, till vice ordförande hr Nils Lundahl
i Lund och till sekreterare hr Alexander
Jonsson i Stockholm.
Frågorna om huru länsombuden skola
komma i lifligare beröring med
ombuds-områdets lärarepersonal och om samverkan
mellan lansombuden och kretsarna
behandlades i sammanhang med hvarandra, och
öfverläggningen angående desamma inleddes
af hrr G. Löwkrantz i Norrköping och A.
Fridén i Örebro. Efter en lång och liflig
öfverläggning antogs såsom svar följande
af hr Fridén framlagda resolution:
Mötet anser,
att länsombudens behörighet bör
godkännas i föreningens stadgar;
att, om kretsmöte ej annonseras i Svensk
Läraretidning, länsombudet bör från
kretsstyrelsen erhålla meddelande om tid och plats
för kretsmötet;
att länsombudet hvarje år skall besöka
någon eller några kretsar, samt
att länsombuden, clå tillfälle därtill
erbjuder sig, böra sammankalla kretsföreningarnas
ordförande till gemensam öfverläggning.
Frågorna om hufvudvillkoren för att
läns-ombudsinstitutionen skall kunna fylla sin
uppgift och huruvida tiden ännu vore
inne för en förändrad anordning af
läns-ombudens tillsättande behandlades äfvenledes
i ett sammanhang. Öfverläggningen inleddes
af hrr P. Envall i Falun och Gr. Löwkrantz.
Under densamma uttalades, dels att
länsoin-buden borde väljas af ombudsområdets krets
föreningar, dels att de skulle utses af
centralstyrelsen inom förslag, upprättad! genom
omröstning af kretsföreningarna inom
området, dels ock att lansombuden borde
utses för längre tid, än nu är fallet. De
flesta talarne ansågo emellertid, att
läns-onibudsinstitutionen ännu ej vore tillräckligt
pröfvad, och att tiden for en -förändrad
anordning af länsombudens tillsättande ännu
ej vore inne.
Diskussionen fick utgöra svar på frågorna.
Hr J. M. Hansson å Lärkcsholm inledde
öfverläggningen angående följande frågor:
1] Kan det anses förmånligt, att
länsombuden erhölle rättighet att till tryckning få
befordra sådana meddelanden, som skola
utgå i ett större antal? 2) Hvilka
anvisningar böra i sä fall gifvas? Mötet
beslöt att besvara den förra med ja och att
lämna den senare obesvarad.
Slutligen redogjorde de särskilda
ombuden för de erfarenheter, de inom hvar sitt
område vunnit angående sin verksamhet
Ombudsmötet på Skansen.
Det såg en smula åskdigert ut på
torsdagsförmiddagen. Men som Jupiter Pluvius
väl vet hvilket godmodigt släkte
folkskollärarne äro och hur sällan de ha tillfälle
att komma ut och lufta på sig, hade han
ej hjärta att ösa kalldusch öfver dem utan
inskränkte sig till att låta en lindrig vind
blåsa, högst välgörande för dem, som
hemma få bära dagens tunga och hetta.
På eftermiddagskvisten kommo de opp
på Skansen.
Där ströfvade de nu omkring på d:r
Hazelii härliga anläggning, talade med
lapparne och tittade på renar och allehanda
andra djur. Märkvärdigt nog fruktade de ej
ens att gå och se på björnarne, som många
Stockholmsboar draga sig för att bekika.
De lyssnade till »barden», sågo på
dansande barn och allmoge och njöto af
»Jöd-des» glada historier och hälsade med åskor
af handklappningar hans präktiga replik:
»Inte tror Ni, att Ni skrämmer mig med
det!» när de applåderade.
Och när dagen led och skuggorna föllo,
troppade de ned till det nyanlagda
»Sagaliden», som stod redo att skänka dem ett
hem för kvällen. Gamla vänner bytte
handslag, och nya bekantskaper gjordes, och på
inånga ansikten bredde sig ett återsken af
inre fröjd, då en person stod framför dem,
hvilken de förut blott sett i
medlemsför-teckningen.
De fylkade sig å trappan till estraden
och om ett ögonblick voro de
»afkonter-fejade» af en påpasslig »porträttare». Och
så småningom skedde invandringen till det
för andra af stängda område, där borden
vinkade med mat och glasbägare, där mjölk
och öl uti flöto. Mången tänkte väl: »Hvad
förslår det bland så många?»
Men folkskolläraren Alex. Jonsson besteg
estraden och hälsade å Stockholms
folkskollärareförenings styrelses vägnar de
närvarande hjärtligt välkomna och lofvade, att
mat skulle inte tryta, bara tålamodet räckte
till. Hans löfte infriades ock af Sagalidens
matmor.
Hr Fridtjuv Berg begärde ordet mot slutet
af måltiden.
Borta är bra, men hemma är bäst var den
sentens han tog till utgångspunkt. När vi
sett oss lite om i världen och i synnerhet
sedan vi blifvit lite äldre, finna vi att midt
i naturens härligbeter, i världsstädernas prakt
griper oss en längtan efter björkarna som
susa kring vår moders stuga. En hemtrakt
kan, objektivt sedt, vara ful, men den kala
heden, den ödsliga tallmon är dock det
käraste för oss. Vi och fosterlandet äro icke
tu ting, som vi kunna skilja. Ty detta land
kunde ej ha frambragt ett annat folk: folk
och land stå i ett innerligt samband. Hvari
ligger orsaken? Liksom den omgifning, hvari
barnet växer opp, trycker sin prägel på
detsamma, så växer ett folks hela värld upp af
de elementära åskådningarnas byggnad. Af
dessa har den svenska nationalkaraktären
blifvit bildad. Ty liksom vi hafva en svensk
natur utom oss hafva vi en inom oss.
Känslan af samhörighet kan vara mer eller
mindre medveten; hos emigranten ser det
stundom ut som den vore släckt. Men därute i
det fjärran landet vaknar den ofta med
naturkraftens nödvändighet och drifver honom åter
hem eller gör honom olycklig. Och
samhörigheten går ej blott tillbaka i tiden utan
äfven framåt. Fadren ha danat oss, vi skola
dana barnen. Arf hafva vi mottagit och det
arfvet skola vi förkofra. Det gäller om alla,
men ej i lika grad. Och om någon klass i
vårt land är för sin verksamhet bunden vid
nationaliteten är det lärarnes. Också hafva
ur ingen klass så få emigrerat som ur deras:
de äro ett förbindelseled mellan släkter som
gått och släkter som komma. Och därför
gäller om dem mer än om andra, att om de
fylla kallet, tjäna de fosterlandet! Lefve
fosterlandet!
Så af sjöngs unisont Runebergs »Bevara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
