Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
523
Två stora nordiska abnormskolemöten hafva
hittills hållits: det första i Stockholm 1876
och det andra uti Kristiania 1884. Att dessa
möten burit rika frukter for abnormskolans
utveckling är ovedersägligt.
Huru många af dessa olyckligt lottade
människobarn, som numera genom
undervisning och vård blifvit iståndsatta att
uttrycka sina känslor, skola icke med
tacksamhet instämma uti det jubel, som svenska
folket i dagarna kommer att ägna sin
konung! Augusta Larson.
Skydd för de minderåriga.
Bland de åtgärder, som i främsta
rummet komma att känneteckna den svenska
folk-uppfostringens historia under Oskar II:s
regering, torde ingen vara betydelsefullare än
den, att det allra första och för framtiden
grundläggande steget till en
skyddslagstiftning för de minderåriga därunder blifvit taget.
Naturens oförtydbara mening är, att
barndomen skall vara en förberedelsens tid.
Emedan barnet är outveckladt, kan det icke
sörja for sig själft; därför måste det stå i
beroende af andra. Men emedan det en gång
skall blifva sin egen herre, måste det
härtill upp fostras; därför skall det under sin
utvecklingstid stå under ledning af hem och
skola. Det ligger sålunda i barndomens eget
väsende, att beroende och uppfostran skola
vara dess utmärkande kännetecken, och hvarje
häremot stridande anordning innebär en
upp-och nedvändning af barnalifvets natur samt
måste alstra social osundhet och sedlig
förvirring inom de samhällen, som låta sådant ske.
Vårt kulturskedes stormakt är emellertid
industrialismen. Väl har denna
jämförelsevis sent vunnit insteg i Sverige, men under
loppet af ett århundrade har den med allt
jämt växande hastighet steg för steg lyckats
omdana vårt folks lif; torpen, smågårdarna
och hemverkstäderna äro i allt större
utsträckning ersatta af statarekasernerna och
fabrikerna, och i samband härmed hafva
äfven kvinnorna och barnen blifvit indragna
under industrialismens välde. Så långt detta
tillåtits gripa omkring sig, har det ryckt
modern från hennes egentliga kall och
förvandlat barnet till själfförsörjare, ja till
familjeförsörjare, samt sålunda vändt upp och
ned på den naturens lag, som bjuder, att
barndomen skall vara en uppfostrans och
beroendets ålder. Följderna häraf hafva
visat sig icke allenast i fysisk och
intellektuell förkrympning utan framför allt i den
själfrådighetens, brådmognadens och
njutningslystnadens ande, som man hos vårt
ungdomsproletariat nu så bittert beklagar.
De första förslagen att genom
lagstiftningens hjälp söka begränsa detta onda
framställdes visserligen redan vid 1856-58 årens
riksdag af numera biskop Rundgren och af
bonden Nils Hansson samt förnyades vid
riksdagarna 1870 och 1871 af f. d. folkskolläraren
Jöns Rundbäck. Men till en början var
motståndet allt för starkt, och först vid
1875 års riksdag lyckades det f. d.
statsrådet F. F. Carlson och kyrkoherden A. V.
Staaff att genom i båda kamrarna väckta
motioner utverka en riksdagsskrifvelse, hvar-
uti begärdes, att k. m:t måtte »genom
sakkunniga män låta utarbeta en författning
angående barns och yngre personers
antagande och användande i fabriks- och
handt-verksarbete samt om tillsyn från statens sida
öfver de däri meddelade föreskrifters
efter-lefnad».
En vecka före aflåtandet af denna
skrifvelse hade dess främste upphofsman af
konung Oskar blifvit kallad att för andra
gången öfvertaga ecklesiastikministerposten.
Inom kort tillsattes för ändamålet en
kommitté, och år 1877 afgaf denna kommitté
ett betänkande, som genom sin klarsynthet
och grundlighet ännu efter 20 års förlopp
gör ett ovanligt tilltalande intryck.
Den af kommittén anordnade
undersökningen visade,
att antalet minderåriga arbetare i Sverige
var synnerligen stort och befann sig i stan
dig tillväxt,
att många barn voro anställda i fabrik
redan före 12 års ålder samt sysselsattes 12, 13,
15, ja 16 timmar om dygnet, ej sällan under
natten,
att arbetsarterna ofta voro hälsofarliga,
arbetslokalerna osunda och olycksfall ej
ovanliga,
att de minderåriga -industriarbetarne i
fysiskt hänseende stodo tillbaka för sina
jämnåriga inom andra samhällsklasser, och
att de i det hela visade sig slöare och
håg-lösare än andra barn samt, äfven örn de vid
inträdet i lönearbetet varit sediga och
välartade, allmänt och hastigt brukade tillägna sig
de dåligaste sidorna hos sin omgifning och
urarta till själfsvåld och fräckhet.
Kommitterade kommo därför till den
slutsatsen,
att det låge i arbetarnes och yrkesidkarnes
liksom hela samhällets rätt förstådda intresse
att snarast möjligt söka återinsätta hemmet
och skolan på den plats, de med afseende å
den minderårige arbetarens uppfostran
naturligen böra intaga men hvarifrån industrien
vore på väg att uttränga dem.
De föreslogo därför,
att barn under 12 år icke skulle få
användas i industriarbete, barn mellan 12 och 14
års ålder icke till nattarbete eller arbete
under jord i grufvor och stenbrott eller till
fabriksarbete under mer än 6 timmar om
da-gen,
att »yngre personer» mellan 14 och 18 år
icke skulle få sysselsättas i fabriksarbete mer
än 11 timmar om dagen eller i nattarbete,
kvinnor af samma ålder ej heller i arbete
under jord i grufvor eller stenbrott,
att tillfälle till undervisning skulle beredas
minderåriga arbetare intill 15 års ålder, samt
att lagens efterlefnad skulle anförtros åt
särskilda för ändamålet tillsatta inspektörer.
Sedan utlåtanden öfver detta förslag
blifvit från åtskilliga myndigheter infordrade,
utfärdades den 18 november 1881 den ännu
gällande förordningen angående
minderårigas användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering. Den
öfverensstämmer i hufvudsak med kommitterades
förslag, dock med den ändring att
maximalarbetsdagen för »yngre personer» bestämdes
till 10 timmar, samt den i praktiskt
afseende ännu viktigare, att öfvervakande t af
förordningens efterlefnad tills vidare
öfverlämnades åt de af andra bestyr öfverhopade
hälsovårds- eller kommunalnämderna.
Trots denna senare afvikelse, hvilken i
och för sig var tillräcklig att på de flesta
orter göra förordningen i det närmaste van-
mäktig, väckte densamma ett synnerligen
starkt motstånd, företrädesvis från
industri-idkarnes sida. K. m:t fann sig pä grund
häraf nödgad att bevilja anstånd med dess
tillämpning för industrien i dess helhet till
den l juni 1882 samt hvad särskildt beträffade
grufvor, masugnar eller hyttor,
stångjärnsbruk, manufakturverk och alla andra
inrättningar, som afse tillgodogörande eller
förädling af mineralrikets alster, till den l
november J 883; ja, innan denna senare frist
utlupit, medgafs för ifrågavarande
inrättningar det undantag, att minderåriga öfver 14
år skulle kunna användas äfven i nattarbete
samt ända till 12 timmar om dygnet,
hvarjämte genom skrifvelse af den 13 april 1883
i anledning af gjorda framställningar den
förklaring meddelades, att 1881 års
förordning icke ägde tillämpning på sågverks- eller
brädgårdsrörelsen.
Oaktadt alla dessa inskränkningar och
försvagningar har nämda förordning dock
icke varit helt och hållet utan betydelse.
Dels har den nämligen gifvit de för
ungdomens väl nitälskande skolstyrelserna i
åtskilliga af vara större
industrisamhällen en möjlighet att bringa åtminstone
någon ordning i de förut alldeles
anarkiska förhållandena, dels - och framför
allt - erbjuder den en utgångspunkt,
hvartill fortsatta sträfvanden för åstadkommande
af en verksam skyddslagstiftning böra kunna
anknytas.
#
På ett mera begränsadt område af
skyddslagstiftningens fält hafva ett par små steg
framåt redan kunnat tagas.
I april 1888 ingick Publicistklubben i
Stockholm till k. m:t med en begäran om
förbud mot användande af barn under 12 år
till utkolportering af tidningar och andra
tryckalster samt för försäljning af blommor
m. m. Långt ut på nätterna hade man nämligen
fått se skaror af minderåriga för detta ändamål
drifva omkring i gator och gränder, och huru
fördärfligt ett dylikt lif måste vara för de
ungas fysiska, intellektuella och sedliga
utveckling låge i öppen dag.
Sedan åtskilliga myndigheter och slutligen
äfven riksdagen blifvit i frågan hörda,
utfärdade k. m:t den 10 juli 1891 en
»förordning angående förbud för barn att nattetid
idka viss försäljning m. m.» Genom densamma
gafs ett bemyndigande åt länsstyrelserna att,
där de funne anledning därtill föreligga,
förbjuda gossar under 14 år och flickor
under 15 år att under tiden från kl. 8 e. m.
till 8 f. m. å gator eller andra allmänna
platser eller å utskänkningsställen eller
andra offentliga lokaler till salu utbjuda eller
utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller
annat.
Förordningen hade till följd, att dylika
förbud utfärdades i flera af våra större
städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Uppsala m. fl., och det förut
härskande missbruket blef därigenom i
väsentlig mån stäfjadt.
Genom det förbud för cigarrbutikernas
öppenhållande under sön- och helgdagar, som
1893 kom till stånd, utsattes emellertid
städernas minderåriga för en ny fara.
Tobaks-handlarne gjorde nämligen sin handtering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
