Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 38
skrifva om folkskolan utan att med henne
hafva någon personlig bekantskap. De
veta, dessa personer, att det finnes
något, som kallas »skolplikt», och på
grundvalen af denna sin vetskap konstruera
de upp ett tillstånd, som liknar
verkligheten ungefär lika mycket som dagen
liknar natten.
Folkets barn äro upptagna af
folkskolan hela dagen, hela veckan, hela
året, hela barndomen - säga de -ja,
de tvingas att syssla med studier långt
in i den ålder, då de borde hafva ägnat
.sig åt ett yrke, af hållas sålunda från
hemmets och det praktiska lifvets bestyr
samt lockas in på litteratörernas och
intelligensaristokraternas banal Kort sagdt:
dessa folkskolekritici identifiera våra
folkskolebarn med våra gymnasister samt
öfverflytta helt ogeneradt på de förra alla
de farhågor och betänkligheter, som man
nu tämligen allmänt börjat hysa i fråga
om de senare, och detta utan att de
härvid anse sig böra beakta sådana
småsaker som att folkskolebarnens skolålder
oftast har knappt hälften så många
skolår, deras skolår vanligen färre
skolvec-kor samt deras skolvecka i allmänhet
färre skoldagar. Endast genom ett
dylikt tankesprång låter sig förklara, huru
de kunna låta påskina, att staten genom
folkskolans omhuldande och utvecklande
skulle »konsekvent draga folket från de
praktiska yrkena och tvinga det in på
skrifvarevägen och till de litterata
yrkena».
De skäl, som författaren i Göteborgs
Aftonblad anför mot »ett sådant våld»,
äro likaledes i hög grad betecknande
för oklarheten och själfmotsägelserna i
hans resonnement.
Först och främst äro - säger han -
lyckligtvis ej alla utrustade med anlag och
fallenhet för bokliga eller skrifvaregöromål(l). Den
obligatoriska dressyren(l) i denna riktning blir
därför ett legaliseradt plågeri mot många,
kanske de flesta.
Om dessa ord vore ställda till de många
bemedlade föräldrar, hvilka aflas att göra
alla sina söner till studenter, oafsedt
deras »anlag och fallenhet», eller om de
vore riktade mot en skolorganisation,
som genom sitt fullständiga bortseende
från »anlag och fallenhet» gynnar en
dylik äflan, så skulle erinringen onekligen
varit på sin plats. Nu utgör den endast
ett hugg i luften.
För det andra - fortsätter författaren -
har samhället andra behof att fylla än
litterära och skrifvarebehof. Kroppsarbetet och
näringarna äro ej betjänta med
skrifvarefmg-rar. Det genom ett sådant skolsystem
oundvikligen tillväxande föraktet för
kroppsarbetet minskar och tenderar att förstöra den
materiella produktionen, och på denna
snobbighet går folkets ekonomi under. Ett land, som
aflas att draga alla sina söner öfver på
intelligensaristokratiens område, kan visserligen
- såsom öfligt är här i Sverige - skryta
med sin höga bildningsståndpunkt, men det
ligger samtidigt under för mindre
skolfördärf-vade nationers friskare företagsamhet på
näringsområdet.
En mera opraktisk kammarbetraktelse
har väl aldrig af »skrifvarefingrar»
blifvit satt på papper. Författaren har all-
deles glömt att upplysa, hvilka de
»mindre folkskolefördärfvade»* nationer äro,
hvilka visat en »friskare företagsamhet
på näringslifvets område» än de mera
»folkskolefördärfvade». Menar han månne
amerikanarne eller schweizarne? Hade
han, i stället för att nöja sig med
eftersägande af förlegade talesätt, velat
undersöka, huru förhållandena i
verkligheten gestalta sig,, så skulle han lätt
funnit,, att den friskaste företagsamheten på
näringslifvets område träffas just hos de
nationer, där själsarbete och kroppsarbete
gå hand i hand och klyftan mellan
»bildade» och »obildade» sålunda är mindre,
medan däremot de nationer äro
jämförelsevis mest efterblifna, där arbetare och
arbetsledare bilda två skarpt skilda
klasser, de förra oskolade och obildade, de
senare åter förlästa och förbildade.
Näppeligen finnes det i våra dagar någon
verkligt praktisk man, som icke vet, att
en intelligent arbetarekår är ett grundvillkor
för en kraftig uppblomstring af ett lands
näringslif.
Men felet är nog det, att författaren
sätter grundvillkoret för denna
uppblomstring i något helt annat, nämligen i en
obegränsad tillgång på den möjligast
Ulliga arbetskraft, d. v. s. i ett långt
utsträckt barnarbete. I enlighet med en
småborgerlig uppfattning, som ännu har
en viss kurs i våra bygder, tror han
handtverkets och industriens existens vara
väsentligen häraf beroende.
Det är tydligen Mr skon klämmer.
Detta drar han sig emellertid för att
erkänna, och i stället utbreder han sig i
de ömmaste beklaganden öfver de
stackars minderåriga, hvilka genom
barnarbetets begränsning utsättas för svåra
fysiska och moraliska lidanden.
Här kommer - säger han - den tredje
betänkligheten mot ett utsträckt skoltvång.
Staten tror sig helt enkelt kunna befalla
öfver barnens tid uteslutande ur synpunkten
af deras intellektuella (!) utveckling, men
man behagar glömma, att barn måste äta.
Staten känner sig med rätta skyldig att hålla
proviant åt de värnepliktiga, som inkallas
till obligatorisk vapenöfning, och alldeles på
samma sätt blir staten rätteligen skyldig att
gifva mat åt alla de barn, som genom
obligatorisk skolgång hindras att själfva bidraga
till sitt uppehälle, hvilket senare kan sägas
om flertalet af dem, som kvarhållas i skolan
utöfver det tolfte året.
I själfva verket har man svårt att tänka
sig ett värre tyranni än det, att en utsvulten
barnunge från ett utblottadt hem tvingas att
läsa skolläxor och just därigenom hindras
att förrätta de småtjänster, som kunde stilla
hungern.
Då följderna af den egentliga
folkskolekursens genomgående utmålas på detta
sätt, kan man lätt gissa, hvad
författaren skall tänka om den fortsatta
undervisning, som enligt gällande författningar
bör beredas barnen äfven efter deras
inträde uti industriarbetet samt vid
sidan af detta.
Man har - säger han - uppfunnit
någonting, som kallas för fortsättningsskolor (!). I
dessa skola en del barn undervisas, som kom-
* Ty det är naturligtvis
/otoMefördärf-vade han tänker på?
mit öfver den egentliga skolåldern. Har ett
sådant barn ej fått någon fast sysselsättning,
så står skolan .maktlös.* Men om den unge
verkligen fått en sysselsättning, som ger
honom bröd, då tvingas han här i landet, om
så behöfves genom ordningsmaktens
ingripande, att på bestämda tider besöka
fortsättningsskolan, hvaraf följden blir, att
arbetsgivaren förklarar, att han ej kan använda
ett biträde, som regelbundet måste vara
upptaget af andra saker. Ynglingen (!) mister
sin plats och rekryterar sedan gatans
kring-drifvande pojkhopar, bland hvilka han
slipper både arbete och fortsättningsskola men
tyvärr också sin regelbundna föda, ej sällan
ersatt med rusdrycker, då sådana kunna
åt-kommas.
Det svenska språkets ordförråd har på
senaste tiden riktats med ett nytt ord:
»ligapojkar». Det ligger mycket sorgligt i det
ordet, och man har för dessa vanartiga
ungdomars skull t. o. m. måst blifva betänkt på
en skärpt strafflagstiftning. Jag tvekar ej
att uttala en allmänt hyst misstanke, att
folkskolan med sitt bildnirigspedanteri (!) ej är
utan skuld till dessa sorgliga företeelser.
Att »utsvultna barnungar» från sina
»utblottade hem» sändas ut för att
»stilla hungern» genom förrättande af
hvarjehanda »småtjänster»,
utkolporte-ring af tryckalster, tändstickor, papper,
blommor m. m., det känner man af en
sorglig erfarenhet allt för väl. Men att
sådant ännu i våra dagar skulle kunna
nämnas såsom något i ekonomiskt eller
moraliskt hänseende efterföljansvärdt,
hade man väl näppeligen föreställt sig.
Det lindrigaste man kan säga om dem,
| som förorda dylikt, är väl, att de icke
veta hvad de göra. Befinner sig ett
barn, som ej genomgått sin knappa
folkskolekurs, i nödställd belägenhet, då
skall det af samhället eller
välgörenheten eller båda i förening nödtorfteligen
förses med mat och kläder men icke
lämnas utan ledning och släppas direkte
in på dagdrifveriets väg.
Hvad åter fortsättningsskoletvånget
angår, så är - som hvar man vet -
författarens tal härom i högsta måtto
öf-verdrifvet. Det afser nämligen endast
arbetare under 15 års ålder (alltså
gossar, icke »ynglingar») samt är inskränkt
till några få timmar i veckan. Finnas
arbetsgifvare, som äro så obenägna för
fortsatt undervisning, att de ur sin tjänst
afskeda gossar, hvilka stå under
ifrågavarande »tvång», så måste ju följden
för öfrigt blifva den, att de i deras ställe j
nödgas anställa vuxna arbetare och så- l
lunda bringas att rädda dessa ur den
arbetslöshetens nöd, hvaruti de eljest
genom de minderårigas föredragande
skulle befinna sig. Och när allt
kommer omkring, är det dock genom
höjandet af de vuxna arbetarnes ställning,
som man verksammast motarbetar
uppkomsten af dessa »utblottade hem», i
hvilka ligapojksväsendet har sin
egentliga upprinnelse.
* Författaren har här uppmärksammat en
ofta påpekad lucka; den fortsatta
undervisningen borde naturligtvis vara obligatorisk
icke blott för sådana barn, som äro anställda
i fabrik, handtverk eller annan handtering.
Orsaken till denna lucka är tydligen af
kommunalekonomisk natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
