Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRARETIDNING.
591
16 juli 1852 samt bevistades af flera bland
den dåvarande folkskollärarekårens mera
bemärkta män: Sv. Rosenberg, P. Paulsson,
A. F. Ekström, C. E. Hjelm, C. J.
Lundbäck, C. J. Ericsson m. fl. Berg var
ledamot af beredningsutskottet för frågan om
upprättande af en pensionsinrättning samt
återfinnes bland medundertecknarne af det vid
mötet uppgjorda »förslag till reglemente för
organisters, folkskollärares, kantorers och
klockares i Sverige änke- och pupillkassa»,
ehuru han i flera viktiga afseenden häfdat
en från flertalets åsikter afvikande mening.
Medan detta förslag hvilade under k. m:ts
pröfning, verkade Berg för att man genom
åstadkommande af pensionskassor i orterna
skulle söka förbereda en för hela riket
gemensam pensionsinrättning. På hans
anhållan utlyste domkapitlet i Linköping ett
möte i denna stad med ombud för stiftets
samtliga kontrakt den 9 februari 1853. På
detta möte antogs ett af Berg m. fl.
Utarbetadt förslag till reglemente för en
pensionsinrättning inom stiftet. En sådan kom
ock omsider (1856) till stånd och blef jämte en
liknande inom Hernösands stift förelöparen
till den först år 1866 upprättade
pensionsinrättningen för hela rikets folkskollärarekår.
(Om Bergs följande verksamhet såsom
föreståndare för Rogslösa och Finspångs
skolor samt för slöjdundervisningen för
gossar vid Stockholms folkskolor i följande
nummer.)
från sommarkurserna
i Qppsala.
Kritik af den svenska
skolbildningen.
(Föredrag af professor J. Å. Lundell vid
sommarkursernas afslutning, refereradt af
Hj. Boström.)
Sedan föreläsaren sagt några ord om
sommarkursernas betydelse (se n:r 35),
öfvergick han att tala om »skola och bildning».
Bildning är, yttrade han, icke blott
förståndets utbildning, utan det är
utformningen af alla människans förmögenheter.
Den skall sålunda komma icke blott själen
till godo utan äfven kroppen,, och kroppens
utveckling är icke af så liten betydelse, som
våra skolförordningar tyckas gifva vid
handen.
Skolan har till uppgift att allsidigt
uppöfva dessa förmögenheter och främja lusten
att skaffa sig kunskap i den mån och på
den tid, de behöfvas. Det är sålunda icke
kunskapsmeddelelsen, som får vara
hufvudsaken i skolan. Den kunskap, som gossen
och flickan skaffa sig på egen hand med
tillhjälp af boken, är af ojämförligt större
värde än den, som gifves dem i skolan.
Leo Tolstoy gillar icke skolan i vanlig
mening. Han menar, att man endast bör
sätta barn och ungdom i tillfälle alt bilda
sig själfva. Ty för det första, säger han,
kan icke skolan med sina stora klasser till-
godose individens kraf; dessutom ha vi icke
rätt att forma framtiden efter oss själfva
och våra tycken. Framtiden borde
tillerkännas rättighet att ur vår kultur upptaga
det, som den vill ha och som passar för
den tiden, men för Öfrigt lämna det öfriga,
som då kanske skulle bli det, vi gjort oss
mesta besvär att innöta. Vi kanske icke
äro så kompetenta att urskilja, hvad som
är af betydelse för framtidens spirande lif.
Det vi nu anse för rätt och godt, skall
kanske eftervärlden finna mer eller mindre
oriktigt.
Som vi höra, påminna dessa resonnemang
mycket om Rousseau, med hvilken den
ryske tänkaren har många likheter.
Från vår ståndpunkt kunna vi dock icke
medgifva, att skolan är en onyttig eller
skadlig inrättning, men säkert kommer
framtiden att vidtaga många förändringar i
skolans organisation, då röster tyda på att den
icke ens tillfredsställer nutiden, mycket
mindre framtiden.
Kanske vore det lämpligt att vid detta
tillfälle underkasta några punkter i vårt
uppfostringsväsen en flyktig kritik. Jag
föreslår detta icke därför, att de flesta bland
oss äro lärare och lärarinnor, utan på grund
däraf att vi nu kanske känna oss minst
som sådana, då vi äro fria från världens
sorger och bekymmer, från reglementen och
inspektörer, nu då vi endast äro människor.
Folkskolan kunde för några år sedan fira
sitt 50-års-jubileum. Och enligt statistiska
uppgifter står Sverige bland alla stater främst
med afseende på läsfärdigheten: en på
tusen, som icke kan läsa i bok. Men det
är icke nog med, att folket kan läsa; det
måste ock hafva läslust. Denna är i vårt
land mycket mindre än i Danmark, där,
enligt hvad det uppgifves, i hvarje stuga
finnes ett litet utvaldt bibliotek af religiös
och annan litteratur.
Vi ha våra barn i skolan 6 ä 7 år, ofta
ändå mera och för vidare fortbildning
anbefaller skolstadgan inrättandet af skol- och
sockenbibliotek. Men huru är det månne
med dessa ? Vi veta icke bestämdt, i huru
stor omfattning sådana hafva inrättats, och
huru mycket de begagnas, men säkert är
det i mycket ringa grad. Kunde man icke
våga misstänka, att skolan har någon del
däri, skulle det icke i någon mån kunna
bero på arten och beskaffenheten af de
kunskaper, som meddelas, och sättet för
kunskapsmeddelelsen ?
Som sagdt, kunna vi icke med Tolstoy
medgifva, att skolan är ett oting. Den
måste finnas till för att meddela de
nödvändigaste kunskaperna. Där måste först
och främst läras läsning och skrifning. Men
med skrifning menar jag icke allenast
konsten att forma bokstäfver, det lär man
bättre i folkskolan än i allmänna’läroverket;
jag lägger icke heller så stor vikt vid att
stafva rätt. Detta kan vara ett snobberi
af mindre betydelse. Nej, jag menar
härmed konsten att klart och tydligt framställa
egna eller andras tankar jämte bruket af
skiljetecknen. Detta är, som vi väl veta,
en svår konst, som bör läras i skolan.
Allt annat är sådant, som kan läras på
egen hand, och då det behöfves, såsom
historia och geografi m. m. Men härmed säger
jag dock icke, att dessa ämnen skola utgå
från skolschemat, jag säger endast, att de
icke äro absolut nödvändiga.
Undervisningen häruti kunde därför anordnas på annat
sätt, exempelvis genom föredrag, för att
därigenom väcka barnens läslust.
Ju längre tiden lider, och ju större
utveckling vårt folkskoleväsen får, dess mera
omöjligt blir det för en lärare att med lika
skicklighet och samma intresse undervisa i
skolans alla ämnen. Lyckligtvis råder dock
tämligen stor frihet i skolornas anordning,
en frihet, som mera borde begagnas till att
lägga hufvudvikten på det nödvändigaste.
Det vore exempelvis af vida större
betydelse att lära barnen använda kartan än att
innöta namnen på en mängd indiska berg
och floder. Det förra är något, som man
behöfver i lifvet; det, som finnes i böcker,
kan man vid behof lära.
För att undvika missförstånd vill jag
framhålla, det jag anser, att kristendom
hör till de ämnen, som nödvändigt böra
förekomma i skolan, men undervisningen
däri måste vara praktisk.
Icke så sällan får man höra yrkanden,
som gå ut på att få ännu flera ämnen in
i skolan, såsom kommunal- och strafflagar,
statsförvaltning m. m. Detta är återigen
ett bevis för den uppfattningen, att man i
skolan måste lära sig allt möjligt,
ingenting utom densamma. Hvaraf kommer sig
månne detta? Jo af vår tids nästan
vidskepliga dyrkan af läxor och läxböcker.
Kan denna möjligen komma från skolan?
Det vore sorgligt, ty föräldrars och lärares
uppgift är ju att göra sig själfva
öfverflödiga.
Den väldige kämpen för folkupplysning
Nils Månsson yttrade den 26 februari 1829:
»Då Grud skapade världen, gjorde han först
ljuset, emedan det var detta, som bäst
behöfdes, och Jesus säger: Vandren medan I
hafven ljuset!»
Endast i öfverförd bemärkelse kan detta
tillämpas på skolan. Kunskap endast är
icke tillräcklig, ty det är långt ifrån fallet,
att den, som vet det rätta, också alltid gör
det. Vårt handlingssätt bestämmes oftast
af våra känslor och stämningar och dessa
i sin ordning af erfarenheter och vanor. I
skolan påverkas vi af kamrater och ämnen,
af somliga mer och af andra mindre. Men
huru söker man då mera direkt påverka
viljan? Genom ordning och tukt, genom
goda framställningar i historia och
litteratur m. m.
Men skolans arbete är för mycket
riktadt på teorien. Om skolan skall fostra
för lifvet, måste hon ock komma lifvets
former så nära som möjligt. Hon måste
vara en värld i smått, en mikrokosmos.
Är det då verkligen så, att läxor fostra
för lifvet? Nej, det är arbetet. Rundt
omkring oss är det arbete, arbete för
bonden och dagsverkaren, köpmannen och
vetenskapsmannen. Men är arbetet
hufvudsak, förhåller det sig månne då så, att
tiden mellan det 7:e och 14:e året företrädesvis
ägnar sig för teoretisk bildning och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
