Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
657
en enda gång efter den elementära kursens
plan genomgå fäderneslandets historia. I de
högre flickskolorna bör man läsa den svenska
och den allmänna historien två gånger och
i de allmänna läroverken tre gånger.
Fröken Anna Sandström ansåg, att den
nu förekommande fördelningen af det
historiska lärostoffet i koncentriska kurser
medförde stora olägenheter.
Tiden medgifver nämligen ej, att
undervisningen göres åskådlig och intressant. Den
blir i stället starkt forcerad, och lärjungarne
hinna därför ej tillgodogöra sig något
nämnvärdt af densamma. Vid de senare
kursernas genomgående förefinnes ej tillräckligt
intresse hos lärjungarna, enär innehållet delvis
blifvit genomgånget förut. Det vore därför
långt bättre att behandla hela lärostoffet både
politisk historia och kulturhistoria samtidigt.
På det sättet hunne lärjungarne genomgå hela
historien en gång till omkring 16 års ålder.
Därefter borde förekomma en
sammanfattande kurs, som upptoge de finare delarne af
kulturhistorien samt sådana delar af äldre
tiders historia, hvilka på det lägre stadiet ej
kunnat nöjaktigt behandlas.
Eektor S. Almquist påpekade, att
skillnaden emellan de föregående talarnes
åsikter i verkligheten ej vore så stor, som det
kunde synas. Äfven enligt fröken
Sandströms förslag blefve ju lärogången i viss
mån koncentrisk, och rektor Waern hade ej
förordat det slag af koncentrisk lärogång,
gom hittills mest förekommit, och som
gifvetvis vore olämplig. Talaren framhöll i
öfrigt vikten af att på ett ändamålsenligt sätt
förbinda fäderneslandets historia med den
allmänna historien och antydde, huru detta
lämpligast kunde ske.
Folkskolläraren Fridtjuv Berg påvisade
det nära samband, som förefinnes mellan
den inre och den yttre politiska historien,
och ansåg, att en lärokurs, som begränsades
till den yttre politiska historien, blefve föga
fruktbringande, l folkskolan borde
fäderneslandets historia genomgås endast en gång,
och därvid borde såväl kulturhistorien som
den inre och yttre politiska historien
behandlas samtidigt.
FÖR DAGEN.
»En röst från hufvudstadens
folkskolor.»
En längre up.psatsföljd med
förestående öfverskrift har under de två senaste
veckorna varit synlig i den härstädes
utkommande tidningen Nya Dagligt
Allehanda. Att densamma väckt ett visst
uppseende inom pedagogiska kretsar och
särskildt bland Stockholms folkskollärare
och folkskollärarinnor har varit så
mycket naturligare, som den företrädesvis
sysslat med sådana ekonomiska och rent
personliga spörsmål, som omedelbart
måste intressera hvarje enskild medlem
af kåren, nämligen de om
aflöningssy-stemet och tjänstgöringsbetygen, om
klasslärares och klasslärarinnors förhållande
till sina närmast öfverordnade (förste
lärare och slöjdinspektris), om lärares och
lärarinnors relativa skyldigheter och rät-
tigheter o. s. v. Vid sidan häraf hafva
i uppsatserna berörts äfven åtskilliga
pedagogiska, metodiska och Skolhygieniska
frågor, hvilka med de nu anförda ansetts
stå i ett närmare eller fjärmare
sammanhang.
Roten och upphofvet till det onda,
hvaraf Stockholms folkskoleväsen lider,
är enligt artikelförfrs mening det
härstädes gällande lönesystemet, hvarom det
därför ock yttras:
Lönesystemet är den stockholmska folkskolans
stora och djupgående disharmoni, som förintar
uppfostringsarbetet och förvrider
undervisningen.
Ifrågavarande lönesystem, hvilket som
bekant hufvudsakligen är grundadt på
principen af flera slutna lönegrader, har
i själfva verket alltid varit föremål för
lärarekårens missbelåtenhet. Enligt vår
ofta uttalade mening är ock denna
missbelåtenhet ganska väl grundad.
Det ligger nämligen i sakens natur,
att ett befordringssystem, som
föranleder en oaflåtligt fortgående
täflings-kamp om fördelaktiga betyg, icke kan
annat än utöfva en i hög grad
missriktande inverkan såväl på lärare och
lärarinnor personligen som på karaktären af
den verksamhet de utöfva.
Lärare och lärarinnor äro ej mer än
människor. För dem liksom för de flesta
andra spelar det ekonomiska en stor roll.
Befinna de sig nu i den ställning, att
deras ekonomi väsentligen beror på
huruvida de för förste lärare och inspektor
samt för skolrådens och öfverstyrelsen?
medlemmar äro behagliga eller misshagliga,
så är tydligt, att det allt uppslukande
sträfvandet ej sällan blifver att hos alla
dessa öfverordnade »stå väl». Faran för
osjälfständighet, ja t. o. m. inställsamhet
ligger följaktligen här ganska nära.
Ju oftare tjänstgöringsbetyg och
platser måste sökas, ju oftare måste det
gifvetvis inträffa, att de sökande blifva
tillba-kasatta eller förbigångna af kamrater. Men
för hvarje gång någon blir tillbakasatt eller
förbigången, alstras gärna hos honom
en viss misstämning, som ofta urartar
till missunnsamhet mot den föredragne
samt till misstro såväl mot honom som
mot dem, hvilka gifvit honom företrädet.
Ej sällan fäster sig denna missunnsamhet
och misstro i sinnet, gifver anledning
till intriger och förtal, omöjliggör det
förtroendefulla förhållandet till kamrater
och öfverordnade samt afleder nästan
fullständigt intresset från den höga
uppgift, för hvilken alla folkskolans krafter
borde efter förmåga samverka.
Att ifrågavarande befordringssystem är
ägnadt att leda själfva skolarbetet in på
en betänklig afväg, är likaledes lätt att
inse. Förste lärare och inspektor
nödgas ständigt afgifva omdömen om en
mängd sökandes relativa duglighet. De
måste därvid i allmänhet rätta sig efter de
»resultat», som de vid ett eller annat flyktigt
j lektionsbesök kunna få se. Men de
»re-j sultat», som lättast kunna uppvisas, äro
| - som hvar och en känner -
minnes-i kunskaper ådagalagda genom förhör. Den
utvecklande och uppfostrande inverkan,
som utöfvas, är långt svårare att
utröna och till sin storlek uppskatta.
Lärare och lärarinnor veta detta, och om
de vilja framkalla ett möjligast gynnsamt
intryck samt erhålla ett möjligast
gynnsamt vitsord, måste deras sträfvan
följaktligen riktas på att åstadkomma en
förhörslektion, där frågor och svar rinna
»som ett vatten» och allt går som »käpp
i hjul». Att detta är en missriktning
torde ingen bestrida, men att nu rådande
befordringssystem med sitt ideliga
betygssökande i ganska hög grad frestar härtill,
kan lika litet förnekas.
Det är följaktligen enligt vår mening
icke utan skäl som artikelförf:n i Nya
Dagligt Allehanda häfdat ett sammanhang
mellan befordringssystemet och vissa af
de missförhållanden, som vidlåda
hufvudstadens folkskoleväsende. Vi tro ock,
att den allmänna meningen inom
folkskollärarekåren härutinnan är så godt
som odelad.
Men å andra sidan tro vi ock, att så
godt som alla lärare och lärarinnor känt
sig högst obehagligt berörda af den
våldsamt öfverdrifna form, som artikelförf:n
gifvit sina anmärkningar. Sålunda
yttrar han i fråga om lärarepersonlighetens
uppfostrande betydelse följande:
I det stycket brister det mycket hos
lärarepersonalen vid hufvudstadens folkskolor.
Men detta är ej ensamt denna kårs fel, utan
det nuvarande lönesystemet har däri sin dryga
del, ty detta har förvandlat hela lärarekåren(!)
till en genom tvingande omständigheters makt
- vi tveka ej att utsäga ordet - servil
tjänstemannakår, hvars högsta intresse måste vara
att stå väl med respektive förmän, ty af dem
beror dess ekonomiska välfärd.––– -
Frågas, huru sanningskärlek skall kunna
inplantas af uppfostrare, som måste(!) vara
Talley-rands efterföljare i - att låta orden dölja
tankarna och som måst lära sig själfva att
aldrig (!) säga, hvad de tänka, men oftast
tvärtom, samt måste använda sin intelligens till
- att bära kappan på båda axlar.
Att i omedelbart samband med denna
absoluta dom orda om huruledes
»hufvudstaden består sig med en intelligent,
arbetsam och samvetsgrann
lärarepersonal» det synes oss vara ett tämligen
misslyckadt försök att - »bära kappan
på båda axlar».
På ett lika öfverdrifvit sätt skildrar
artikelförfrn befordringssystémets
ogynnsamma inverkan på skolarbetet.
Stockholms folkskolor - säger han - äro
en enda stor proppningsanstalt, där arbetet
bedrifves högst samvetsgrant och under
högtryck. Läraren är aktiv ända till
öfveransträngning och lärjungen till största delen
passiv. Han mottager mycket men smälter
föga och tillägnar sig intet(J) genom
själfverk-samhet. Denna dödas genom det oerhördaste
pluggeri. Lärjungen tröskar visserligen läxor,
det är sant, men att fatta läxans innehåll och
omsätta den genom eget tänkande och få
vetandet till sin verkliga egendom, så långt
hafva vi ej ännu kommit i vår på åtskilliga håll
så berömda folkskola.
Undervisningen går blott(I) ut på att
inplugga ^ ett visst mått af vetande för termin,
men ej på att utveckla lärjungens intelligens
och ingifva lust för vetande, så att han efter
slutad skolgång har andliga intressen
jämnsides med de praktiska - kampen för bröd.
Skolundervisningen arbetar blott för stunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
