Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48
SVENSK LÄRARETIDNING.
689
som söker komma folkskolan till lifs antingen
af illvilja eller af förakt. Nästan aldrig
framkommer ett uttalande, som bär prägeln af
varm kärlek till denna vårt lands sent skapade
läroanstalt och hvilket tillika röjer kännedom
om- dess innersta lif, dess storartade
utvecklingsmöjligheter och dess brister.
Detta är en af de punkter i nämda
artikelföljd, som hvarje folkskolans vän
utan reservation torde kunna underskrifva.
Det är sannerligen icke hvar dag man
får se en politisk tidning ägna
folkskoleangelägenheter ett så stort utrymme och
ett så lifligt intresse eller så oförtydbart
och eftertryckligt uttala sig mot
folkskolans degradering till en pluggnings- och
dresseringsanstalt.
Synnerligen erkännansvärdt är ock, att
Nya Dagligt Allehanda, då den ville sätta
förhållandena vid hufvudstadens
folkskolor under debatt, insåg nödvändigheten
af att göra sig underrättad om åsikterna
och önskningarna hos de personer, hvilka
genom omedelbar erfarenhet måste anses
vara med dessa förhållanden närmast
förtrogna.
Tyvärr har det material för sitt
omdöme, den sålunda lyckats erhålla, icke
i allo varit af fullgod pålitlighet och
hållfasthet. Den kritik, som lämnats
densamma, har därför ock varit sådan, att den
i väsentliga stycken förfelat sin verkan.
Med afseende på de önskemål, som i
fråga om en lönereform hysas af
Stockholms folkskollärarekår, har den ju t. o.
m. framkallat nya hinder till de förut
varande, nämligen först inspektor G. G.
Bergmans af kritiken föranledda
uttalande till förmån för systemet med slutna
löneklasser samt slutligen äfven Nya
Dagligt Allehandas egen anslutning till
samma system. Måtte nu blott dessa båda
nya stöd för den bestående anordningen
icke allt för mycket stärka de hinder,
hvilka i alla fall komma att resa sig
mot en reform, sådan som den af kåren
allmänt åstundade!
Men »af skadan blir man vis», heter
det. Om de begångna felgreppen kunde
i högre grad än hittills skett rikta
lärarekårens uppmärksamhet på den nödvändiga
förutsättningen för att vinna något gehör,
så skulle man kanske icke hafva så stor
anledning att beklaga desamma.
Nämda förutsättning är, att den »röst»,
som från lärarekårens sida höjes, icke
är ett mer eller mindre förfluget uttryck
för några få kårmedlemmars subjektiva
tycke och personliga stämning, utan att
den gifver form åt kårens allmänna
mening, sådan denna framgått tir allsidig
pröfning och samvetsgrant öfvervägande. Endast
i senare fallet kan den med rätta tala i
kårens namn.
Utan en sådan förutsättning är
utsikten att vinna gehör ringa eller ingen.
Detta gäller, såsom vi i ett
föregående nummer påpekat, i fråga om de af
lärarekåren önskade reformer i
befordrings-. väsendet, hvilka artikelförf:n i Nya Dagligt
Allehanda delvis uppmärksammat och på
sitt sätt förordat. Men det gäller i lika
hög grad äfven de öfriga frågor, hvilka
han framdragit till diskussion.
Ett par af dessa frågor äro rent
metodiska. Så t. ex. påstås af artikelförf:n,
att lärogången vid undervisningen i
biblisk historia är »icke så litet antik verad»,
i det nämligen »den lille sjuåringen får
sitt första skolår till lifs berättelser om
judafolkets historia och mänsklighetens
barndom» i stället för att - såsom
ar-tikelförfm anser vara det enda rätta -
genast blifva undervisad i nya
testamentets historia. Rörande lärogången i
modersmålet yrkas, att lärjungarne
åtminstone vid 10 års ålder skola öfvas med
att »skrifva af enkla, barnsliga, af
läraren författade bref», att de långt före
den 14:e terminen skola »lära sig
uppställa annonser efter plats», samt att
sats-och formlära icke böra läsas i samband
med hvarandra utan den senare sparas
till 12:e terminen.
Allt detta är, som man finner, rena
fackfrågor, för hvilkas afdömande man
knappast haft anledning att vädja till
icke-pedagoger. Hvarför ej i stället
laga, att de blifvit upptagna som
Öfverläggningsämnen t. ex. i Stockholms
folkskollärareförening? Där kunde blifva
tillfälle att låta »andarna drabba
samman och tukta hvarandra». Möjligt är
ju, att artikelförfms meningar då
komme att gå segrande ur striden, men så
alldeles gifvet är detta ingalunda. Om
nu gällande lärokurser i förevarande
afseende verkligen äro felaktiga, så
drabbar skulden härför i alla händelser icke
myndigheterna utan lärarekåren själf,
hvilken genom sitt i början af 1888 till
öf-I verstyrelsen ingifna »förslag till
kursin-| delning» påyrkade just den lärogång i
l biblisk historia och språklära, som af
i artikelförf:n nu så skarpt klandras!
l På samma sätt skulle det helt visst
| icke skadat, ifall frågorna om
undervisningen i gymnastik och i kvinnlig slöjd
hade gjorts till föremål för en smula
diskussion bland vederbörande själfva,
in-j nan de blifvit i så omoget skick
fram-| kastade inför en undrande allmänhet.
Artikelförf:n hade då undgått sådana
ledsamma misstag som det om de 30
timmarnas tjänstgöringsskyldighet och
säkerligen äfven det allt annat än
axio-| matiska påståendet, att sång och ritning
l äro »för folkskolan jämförelsevis mindre
| viktiga ämnen». Det hade då ock
blifvit anledning att åtminstone öfverväga,
huruvida lärarekåren verkligen kan
uppställa det krafvet, att från
gymnastikundervisning böra befrias sådana lärare
| och lärarinnor, som mena sig sakna »håg
| och anlag* eller nödig »vigör» eller »full
| kännedom om kroppens byggnad och
! funktioner» eller »tjänstgjort i 20 år»,
samt att från undervisningen i kvinnligt
handarbete likaledes böra fritagas sådana
j lärarinnor, som »sakna lust för ämnet
j eller ej kunna behärska och praktiskt
| ordna det». En lugn förhandling om
l dessa båda spörsmål skulle i flera
af-| seenden varit af gagn, vare sig, den
ut-! mynnat i en underkastelse under till äf-
ventyrs oundvikliga olägenheter eller den
föranledt en hemställan till vederbörande
myndigheter om ökad personal eller om
modererade slöjdkurser eller om
afskaffande af betalningen för slöjdmaterial eller
örn vidtagande af andra åtgärder för de
öfverklagade olägenheternas
förminskande eller undanrödjande.
Af ett mera teoretiskt än praktiskt
intresse är visserligen för närvarande
den tvistefråga, som artikelförf:n
behandlat under rubriken »en jämförelse»,
nämligen den om lärares och lärarinnors
relativa förtjänster, så i pedagogiskt som i
ekonomiskt hänseende. Skall denna
tvistefråga likväl nu behandlas, så synes oss
bäst, att det/sker genom allsidiga
diskussioner, icke genom ensidiga
proklamationer. Komme det till ett verkligt
meningsbyte härom, så kunde det ju hända,
att man från båda sidor slutligen enade
sig om det erkännandet, att äfven i
skolan man och kvinna -hafva hvar sina
företräden, samt att en rättvis
aflönings-princip hvarken kan taga hänsyn blott
till tjänstgöringstiden eller blott till
lef-nadsbehofven utan måste, så godt sig
göra låter, söka kompromissa mellan
båda. Sådant -kunde som sagdt hända.
Om nu anförda spörsmål äro af den art,
att de åtminstone i första hand bort
behandlas inom lärarekåren själf, så gäller detta
i om möjligt ännu högre grad om de båda
Skolhygieniska frågor, som artikel förfin
framdragit. De hafva nämligen sin gifna
plats bland de ärenden, hvilka det tillhör
folkskolekollegierna att omhändertaga. Om
vissa skolgårdar täckas med allt för groft
grus, så kan detta vara en ganska
afsevärd olägenhet, men nog borde det väl
vara möjligt att få densamma afhjälpt
genom en vördsam hemställan från
kollegiet till vederbörande skolråd: att för
en sådan angelägenhet nödgas anlita
pressen stöter onekligen på det löjliga. Om
vidare vissa skollokaler under vissa tider
på året lida af ett för lärare och barn
menligt drag, så är detta en sak, som
ingalunda bör bagatelliseras eller
bortreson-neras, hvartill man på åtskilliga håll
synes vara benägen. Men äfven i sådant
fall borde klagomålen i första hand
föreläggas kollegiet och af detta omsorgsfullt
pröfvas, innan rnan låter dem gå vidare.
Mot det nu sagda torde möjligen
invändas, att folkskolekollegierna i
hufvudstaden sakna laglig befogenhet att i
dylika ärenden öfverlägga och besluta.
En sådan invändning strider
emellertid fullständigt mot § 8 i nu gällande
»instruktion för förste lärarne vid
Stockholms folkskolor». Där är nämligen
före-skrifvet, att förste läraren skall
sammankalla lärare och lärarinnor för att med
dem öfverlägga om ärenden, som röra
undervisningen och ordningen inom
skolan, samt att kollegiet härvid kan fatta
beslut, hvilka förste läraren är skyldig att
protokollföra. Komme dessa oförtydbara
bestämmelser till användning, så skulle
verkningarna häraf på samarbetet inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
